Årsskrift 2008 - Kungl. Musikaliska Akademien

tolkning av Quincy Jones The Midnight sun never
sets framstår som en av de verkliga klassikerna i
svensk jazz.
1967 bildas den nya ensemblen Radiojazzgruppen
där Arne Domnérus är kapellmästare åren 1967-78,
en 12-mannagrupp som består av en blandning av
musiker från hans egen septett och yngre musiker
från den nya generationen. Från första början står
gruppen för en spännande och nyskapande musik, i
huvudsak skriven av Jan Johansson och Georg Riedel
och i efterhand utvecklas den till en beställningsverksensemble,
utan internationell motsvarighet, med en
mängd uruppföranden av jazzens främsta svenska,
europeiska och amerikanska kompositörer.
Från 1960-talet och framåt blir också en annan
sida tydlig hos Arne Domnérus, den gräns- och
genreöverskridande, som också möjliggörs genom
de musiker han väljer att samarbeta med: Bengt-
Arne Wallin, Jan Johansson, Georg Riedel och Bengt
Hallberg – musiker med ett perspektiv som förutom
jazzen innefattar såväl den västerländska konstmusiken
som folkmusiken. På så sätt banas väg för
jazzen ut i kyrkor och konserthus, i samarbete med
folkmusiker, symfoniorkestrar, körer, teatrar och
balettkompanier. Ett banbrytande brott med den
genrebundenhet som dittills dominerat det svenska
musiklivet.
Det som utmärker Arne Domnérus som musiker,
såväl på klarinett som altsax är hans helt specifika
unika sound. Trots starka amerikanska förebilder
som Johnny Hodges, Benny Carter, Charlie Parker
och Lee Konitz – musiker som han också fick tillfälle
att spela med – är Arne Domnérus ton omedelbart
och ofelbart identifierbar och kan inte förväxlas med
någon annans, i likhet med en annan av hans stora
svenska kollegor, Lars Gullin. Båda har också i hög
grad bidragit till skapa ett speciellt svenskt sound
som även färgar de ensembler de medverkat i till en
unik svensk klang. Arne var också en mästare i melodisk
gestaltning, oavsett vilket sammanhang han
förekom i, och hans musicerande karakteriseras av
en lätthet och lekfullhet men även av starkt allvar
och passion.
Anre Domnérus var en sammansatt personlighet
med ett dynamiskt temperament och drog sig inte
för att uttala sig om de avarter han tyckte sig se i
svenskt musikliv, orädd, seriös, gammal boxare och
idrottsman, samtidigt behäftad med en stor portion
självkritik och självironi, som bland annat tog sig i
uttryck i att han kunde underteckna sina lakoniska
brev med »saxofonägaren Dumnérus«, kalla sig diversearbetare
i musik, vilket också var ett uttryck för
en humor som även kunde ta sig i uttryck i avancerade
practical jokes och ibland i sanslösa roliga spontana
musikaliska parodier.
Till sist var det ändå den renodlade klassiska jazzen,
som den tar sig i uttryck hos en av hans stora
husgudar Duke Ellington, som blev ett slags avklarnad
harmonisk slutpunkt i hans långa bana.
Arne Domnérus mottog bland många utmärkelser
Gyllene Skivan för bästa svenska jazzinspelning
vid fyra tillfällen, Illis Quorum 1994, Django d’Or
Master of Jazz 1999, Professors titel 2001 och Medaljen
För Tonkonstens Främjande 2003. Han invaldes i
Kungl. Musikaliska Akademien 1989.
Lennart Åberg
69