Årsskrift 2008 - Kungl. Musikaliska Akademien

talar han oavbrutet och, troligen, sanningsenligt, om
sitt idoga arbete och sin kloka sparsamhet. Lasse var
en exemplarisk son, det framgår med all önskvärd
övertydlighet av korrespondensen med hemmet.
När Lars-Erik Larsson slår igenom internationellt
på 1930-talet med musik i nyklassicistisk anda är han
ändå inte nöjd: det blev, säger han om Sinfoniettan
opus 10 »alltför krampaktigt och komplicerat« – han
ville egentligen skriva, som det heter, »enklare, mjukare
och luftigare«. Hans ambitioner var ibland realistiska,
ibland omöjliga – »att upphäva tyngdlagen«…
Han hade gärna blivit en berömd operakompositör,
men berömmelsen uteblev trots att han spände bågen
till bristningsgränsen när han skapade Prinsessan
av Cypern.
Sin rätta plats fann han inte i operans värld utan
i ett modernt medium, som anställd i Radiotjänst.
Där härskade vid den här tiden, strax före och under
andra världskriget, en idag nästan obegripligt stark
folkbildningsideologi som visade sig passa Larsson
förträffligt. Ledstjärnan var att förena lättillgänglighet
med hållbar kvalitet, en strävan efter en bred
och allmängiltig medborgerlig anda. Larsson ställde
gärna upp för folkbildningen i folkhemmet. I den
balansgången strävade han efter att leverera vackrare
vardagsvara i så kallade lyriska sviter.
Han uttalade att han »ville göra musik som man
kunde lyssna till på det gamla hederliga sättet«, eller
»jag vänder mig till så många som möjligt«, vilket
föranlett en kommentar av Göran Bergendal: »Hans
ambition var att göra det lätt att lyssna. Möjligen var
han kontroversiell på den punkten«.
Ekvationen var och är svår, men verk som Pastoralsvit
och, naturligtvis, Förklädd gud visar hur han kunde gestalta
dubbelrollen. Och folkets kärlek blev hans belöning.
Förklädd gud hör även, enligt en tidningsuppgift,
till Hans Majestät Konungens favoritmusik.
Till yttermera visso ställde han sin flyhänthet
i beredskapskulturens tjänst och gjorde på så vis –
precis som Hjalmar Gullberg, Karl Ragnar Gierow
och andra – konstnärlig värnplikt. Vi som tillhör
en äldre generation kan ännu gnola hans insats för
statsfinanserna under kriget, beredskapshitten Obligationsmarschen.
I ett senare skede återkom han till denna breda kultursyn,
då han skrev den långa raden av concertinor
för olika soloinstrument och stråkackompanjemang
med en svårighetsgrad som landets amatörer skulle
kunna klara.
Men självkritik var ett starkt inslag i hans temperament.
Många uppmanade honom att bryta en
egen, personlig väg, och Larsson ville verkligen också
ta vara på sin identitet och inte rusa iväg mot första
bästa moderna stilriktning. När han som mogen
kompositör och professor prövade tolvtonsteknik
kunde han medge: »Jag har fått behov av att skriva
lagbundet. Jag vill ha ordning på skrivbordet«. Eller
kunde han säga: »Man försöker ju förnya sig«.
Men han var han ändå noga med identiteten: »Jag
gjorde det på mitt speciella sätt«. Och Gunnar Bucht
har fällt omdömet, att hans musik knappast utvecklades
men så att säga gick i cirklar. Larsson som postmodernist,
således.
Och Lasses slutsats blir därför: »Jag är inte Doktor
Jekyll och Mister Hyde, jag är Larsson«. Man kan
travestera: Jag är inte Karl-Birger Blomdahl och Bo
Wallner, jag är Lars-Erik Larsson. Han räknade sig
annars till den diffusa kategorin »som folk är mest«.
Hans antagonister kallade honom Svensson i stället
för Larsson; det skulle vara trivialiserande och nedlåtande,
förstås.
På äldre dar lämnade Larsson och hans ovärderliga
hustru Britta Lidingö och flyttade hem till Skåne, till
Helsingborg och till sommarvistet i Kullabygden.
Skaparådran sinade efterhand. Det blev aldrig av att
han, som Karl Ragnar Gierow föreslog, skrev ännu en
seriös opera, inte heller inspirerades han till ett pia-
41