Årsskrift 2008 - Kungl. Musikaliska Akademien

Tonsättarens skiss till Neptuni åkrar.
tade upp när de kom till det här stället, de ville se vad
som pågick. Jag såg förundran i deras ansikten och
tänkte: det här ska jag göra ett helt orkesterverk av!
Jag visste att det skulle heta Neptuni åkrar. Neptuni
åkrar är en plats på Öland dit man tar människor man
älskar, för att dela upplevelsen med sina närmaste.
Musiken bygger på vågrörelser av flageolettarpeggion.
36 vågrörelser ordnade i rytmiska formationer och
grupperingar i ständig utveckling. De börjar alltid i
cello och sprider sig över podiet och upp genom registret
till första violin. Och eftersom arpeggion är stora
stråkrörelser så det ser ut som en otrolig stråkdans.
Arkitektoniskt är stycket enkelt och tydligt. Det
börjar snabbt och högt i stråk och träblås. Andra delen
går något långsammare, blecket och slagverket kommer
till och fyller ut den lägre halvan av registret. I sista
delen försvinner småstråket från flageolettsatsen,
som nu ligger i lågt mellanregister, kontrabasar och
cello. Även arpeggiot är borta, istället har vi en underlig,
långsam, ackordisk sats, med de skeva terserna
som uppstår när man tar dem som naturflageoletter.
Mitt i verket finns ett ställe där orkestern försvinner
och lämnar konsertmästaren ensam med sina
flageolettarpeggion. Det skulle kunna leda tankarna
till kadensen i Mendelssohns vackra violinkonsert,
men uttrycket är så annorlunda. När Kungl. Filharmonikerna
uruppförde Neptuni åkrar, så var Magnus
Ericsson konsertmästare. Jag tyckte om hur han
framförde solot. Det var en bild av människan som
fortsätter sitt goda arbete.
Jag har fått många kommentarer från lyssnare.
När det spelades första gången i Önska i p2 fick jag
det här mejlet från en helt obekant människa: »Tack
så mycket från åkrarna... En lisa för själen…«
Inträdesanförande i Kungl. Musikaliska Akademien
den 12 februari 2008.
45