Årsskrift 2008 - Kungl. Musikaliska Akademien

66
få del av hans erfarenheter och pregnanta omdömen
och styrka av hans levnadslust och levnadsmod.
Sven Wilson invaldes i denna akademi 1953.
Gunnar Petri
Docent Hans Eppstein avled den 6 juli. Budet om
Hans Eppsteins bortgång kom inte oväntat. Förutom
att han uppnådde en synnerligen mogen ålder – hela
97 år – tycks han efter förlusten av hustrun Lilli ha
varit en skugga av sig själv. Bland de närvarande i
kvällens sammankomst är jag förmodligen en av
dem som känt Hans Eppstein längst vilket inte behöver
betyda att jag känt honom bäst. Vår bekantskap
daterar sig till den 4 januari 1940 och omständigheterna
har jag beskrivit i mina memoarer med titeln
Född på Krigsstigen. Jag tillåter mig att här anföra
vad jag där skriver om Hans och avsnittet i fråga utvecklar
sig både till ett porträtt av honom och av vår
relation.
»Under beredskapsåren var Yngve i likhet med
exempelvis mina bröder inkallad i olika omgångar
varför mina föräldrar såg sig om efter en ersättare.
De fann honom i Hans Eppstein, en musikvetenskapsman
och pianopedagog från Mannheim som
på grund av den tyska raspolitiken hade kommit till
Sverige i mitten av 1930-talet. En större kontrast än
den mellan Yngve Flyckt och Hans Eppstein kan inte
tänkas. Den förre: entusiast, polemiskt anlagd, snar
till snabba och ibland förhastade omdömen. Den
senare: eftertänksam, grundlig, ibland omständlig.
Bakom Hans Eppsteins mindre sprudlande framtoning
upptäckte man dock småningom att gedigenheten
parades med ett musikerskap av renaste
vatten. Detta i förening med hans pedagogiska kvaliteter
och förmåga att tillägna sig svenska språket
gjorde att han relativt snabbt kunde etablera sig i
svenskt musikliv. Hans aktiviteter har omfattat det
mesta: privatundervisning, lexikonredaktör, lärare
vid Framnäs folkhögskola, docent i musikvetenskap
vid Uppsala universitet. Trots att han medförde en
doktorsavhandling i bagaget – om Nicolaus Gombert
som motettkomponist – drog han sig inte för att
disputera även för en svensk doktorsexamen, denna
gång på Bachs sonater för melodiinstrument och
obligat cembalo. Ämnesvalet är typiskt: Bach har
förblivit en livslång kärlek hos Hans och karakteristiskt
nog var det första stycke jag studerade in för
honom den tvåstämmiga E-durinventionen.
Pianoundervisningen för Hans ägde alltså rum
under Yngves bortovaro. Emellertid hade jag komponerat
sedan 6-årsåldern och mina föräldrar tyckte
att dessa försök borde stagas upp med lämplig teoretisk
handledning. Ånyo engagerades Hans. Under
hans ledning fick jag bekanta mig med olika musikverk
utifrån en analytisk aspekt och jag frapperades
av och avundades Hans förmåga att på pianot omsätta
de mest komplicerade partitur. Tack vare Hans
fick jag en första introduktion till Anton Bruckner,
där inkörsporten var den sjunde symfonin och de
brucknerska typbildningarna. Ett pedagogiskt riktigt
grepp i både verkval och metod.
Musikteori består också av musikalisk praxis,
paradoxalt nog. Det gäller här det som kallas satslära,
det vill säga ackordbehandling, stämföring
med mera. För att möjliggöra en mer sammanhängande
studiegång ordnade mina föräldrar så att jag
tre somrar i rad, 1942-44, kunde följa med familjen
Eppstein till Hjortnäs vid Siljan och arbeta med olika
satstekniska uppgifter jämte eget komponerande.
Vid några tillfällen framfördes också mina etyder av
en liten vokalensemble, som även jag själv ingick i
och som också exekverade körvisor från 1600-talet.
Att det var möjligt att engagera så många sjungande
amatörer hängde samman med att ett antal Stocksundsfamiljer,
förutom Eppsteins själva, hade valt
att förlägga sin sommarvistelse till Hjortnäs. Jag var
alltså ingen okänd person för sångarna, flera av dem
var klasskamrater. Att ha med sig elever till sommar-