Årsskrift 2008 - Kungl. Musikaliska Akademien

nöjet var dåförtiden inget ovanligt. I Hjortnäs fanns
också Hilding Rosenberg och hans familj samt hans
elever Sven-Eric Johanson, Ingvar Lidholm och, om
jag minns rätt, Klas-Thure – sedermera Claude Loyola
– Allgén. Sven-Eric deltog vid något tillfälle i våra
körövningar medan Ingvar var tvungen att lämna
lantlivet på grund av svårartad hösnuva, betydligt
värre än den jag led av.
Vad fick jag ut musikaliskt av dessa somrar? Inte
så mycket, om man får tro Hans själv. Vid ett samtal
med mina föräldrar menade han att jag borde ha
kunnat utvecklas snabbare om jag hade arbetat hårdare.
I detta hade han sannolikt rätt. Vidare ställde
han en prognos: att komponerandet nog var av övergående
karaktär och att min egentliga framtid låg i
musikvetenskapen. I den förstnämnda spådomen
fick han fel men i den sistnämnda träffade han något
väsentligt. Spänningen mellan konst och vetenskap
har följt mig genom livet och har ofta urladdats i lärarrollen«.
Så långt memoarerna. Ur detta miniporträtt framträder
typiska drag hos Hans Eppstein: betoningen
av sambandet mellan sett och hört, teori och praxis.
I detta anknyter han till stolta traditioner inom äldre
musikvetenskap, inte minst inom den tyskspråkiga
sfären där musikforskarna samtidigt var utövande
musiker. Tänk bara på Hugo Riemann och Jacques
Handschin! Ett annat framträdande drag hos Hans
Eppstein var att kunna organisera ett gemensamt
musicerande, att trumma ihop folk, en egenskap
som han säkerligen fick användning för som studierektor
vid musiklinjen vid Framnäs folkhögskola.
Icke desto mindre tycks han ha sett musikvetenskapen
som sin centrala uppgift och från mitten av
1960-talet ägnade han sig uteslutande åt akademisk
undervisning, utgivningsarbete koncentrerat på
äldre svensk musik inklusive Franz Berwalds samlade
verk samt åt författarskap både inom ramen för
samlingsverket Musiken i Sverige och mer specifika
ämnen såsom biografier över Heinrich Schütz och
Johannes Brahms. I sådana sammanhang excellerade
forskaren Hans Eppstein i grundlighet, saklighet,
välavvägda omdömen där de ibland framskymtande
konstnärliga ställningstagandena ger texten en lyster,
något som exempelvis träder i dagen i kapitlet om
Franz Berwald i nyssnämnda samlingsverk.
Hans Eppstein tillhörde den generation musikforskare
som genom den politiska utvecklingen i
30-talets Tyskland tvingades i landsflykt och därmed
kom att berika de länder där de fick sin tillflykt. För
svenskt vidkommande kan man förutom Eppstein
också nämna Ernst Emsheimer och Richard Engländer.
Dessa tre kom att tillföra svensk musikvetenskap
ett internationellt perspektiv inte minst i metodiskt
hänseende och de har betytt mycket för ämnets
professionalisering. Det är således många aspekter
som aktualiseras när man försöker att sammanfatta
Hans Eppsteins livsgärning och vi är många som står
i tacksamhetsskuld till honom i hans egenskap av lärare,
mentor och vän.
Hans Eppstein blev 1979 ledamot av denna Akademi.
Gunnar Bucht
Hjördis Schymberg, hovsångerska, avled den 8 september,
endast några månader före sin 100-årsdag.
Hon föddes på Alnön utanför Sundsvall och kom
att göra en glänsande karriär som lyrisk sopran och
dramatisk koloratursopran. Hjördis visade tidigt sin
musikaliska talang och spelade tillsammans med
sina systrar i ortens barnorkester. Hon spelade piano
och fick ibland spela på biograf-föreställningar. Så
småningom bar det av till Stockholm, där hon studerade
sång för friherrinnan Brita von Vegesack och
vid Operaskolan.
1934 debuterade Hjördis Schymberg på Kungl.
Teatern som Bertha i Adams opera Nürnbergerdockan.
Samma säsong sjöng hon även Mimi i La
Bohème tillsammans med Jussi Björling. Dessa två
67