Johann Georg Hamann och det upplysta förnuftet
Johann Georg Hamann och det upplysta förnuftet
Johann Georg Hamann och det upplysta förnuftet
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
flykt för honom; han förkunnade sin profetia utifrån hennes underrättelser. Tron, säger aposteln, kommer<br />
av höran<strong>det</strong>, höran<strong>det</strong> av Guds ord.<br />
***<br />
Konflikten mellan skepticism <strong>och</strong> dogmatism bildar också utgångspunkten för Kants kritiska projekt.<br />
Kant menade att denna förnuftsfejd till slut hade gett upphov till en metafysisk ”indifferentism” vilken<br />
var kännetecknande för hans tid. Eftersom <strong>det</strong> hör till människans själva natur att intressera sig för<br />
metafysiska frågor var denna likgiltighet ett ont, fast samtidigt, menade den optimistiske Kant, var den<br />
ett tecken på ”tidsålderns mognade omdömeskraft” <strong>och</strong> därför fröet till något gott. Den böjelse för<br />
metafysiska misstag som under tidigare epoker hade behärskat <strong>förnuftet</strong> hade därigenom svalkats av<br />
ett välgörande sätt, <strong>och</strong> tack vare denna jämnmo<strong>det</strong>s interrimperiod kunde nu den sanna, kritiskt<br />
grundade metafysiken en gång för alla fastslås. Kritik av <strong>det</strong> rena <strong>förnuftet</strong>, som publicerades 1781,<br />
avsåg att göra just <strong>det</strong>ta.<br />
<strong>Hamann</strong> instämde i Kants iakttagelse om tidens likgiltighet, även om hans analys av densamma<br />
skiljer sig radikalt från vännens. Han ser i den ingalunda ett förstadium till <strong>förnuftet</strong>s slutliga seger <strong>och</strong><br />
tillfrisknande. Inte heller förstår han den som ett resultat av skepticismens <strong>och</strong> dogmatismens häftiga<br />
sammandrabbning. Dessa båda är snarare följdverkningar av likgiltigheten, av en brist på verklig tro<br />
<strong>och</strong> lidelse som bemäktigat sig hans samtida <strong>och</strong> som växelvis ger upphov till <strong>förnuftet</strong>s vanmakt <strong>och</strong><br />
<strong>förnuftet</strong>s härsklystnad. Kants kritiska transcendentalfilosofi kunde inte erbjuda något botemedel mot<br />
en sådan grundsjukdom, ja den var bara ytterligare ett anfall av rationellt övermod, en förhöjd<br />
febertopp som förebådade än värre frossbrytningar.<br />
I centrum för <strong>Hamann</strong>s "metakritik" av Kant står språket. Den transcendentalfilosofiska<br />
vokabulär som Kant använde sig av i sitt magnum opus <strong>och</strong> i vilken han ansåg sig kunna deducera<br />
fram den mänskliga kunskapens eviga, allmängiltiga betingelser, stod i ett problematiskt förhållande<br />
till <strong>det</strong> vanliga språkets grammatik. Enligt denna har ord bara mening i en faktisk, specifik, historisk<br />
användning, <strong>och</strong> en <strong>och</strong> samma utsaga kan innebära väldigt olika saker beroende på vem som mottar<br />
den, hur den mottas, vem som säger den <strong>och</strong> hur, när <strong>och</strong> i vilken kontext den sägs. Redan i Sokratiska<br />
tänkvärdheter hade <strong>Hamann</strong> konstaterat:<br />
Orden får, i likhet med talen, sitt värde genom den position de intar, <strong>och</strong> deras begrepp förändras i sina<br />
bestämningar <strong>och</strong> förhållanden, precis som mynten, från tid till annan <strong>och</strong> från en ort till en annan. När<br />
ormen bedyrar för Eva: Ni kommer bli såsom Gud, <strong>och</strong> Jehova förkunnar: Se, Adam har blivit såsom en av<br />
oss; när Salomon utropar: Allting är fåfänglighet! <strong>och</strong> en gammal narr gnäller <strong>det</strong>samma efter honom – så<br />
ser man att likadana sanningar kan uttalas i helt motsatt anda.
Change language