Johann Georg Hamann och det upplysta förnuftet

En av Sokrates invändningar mot sofisterna löd som bekant att de inbillade sig vara visa, när de
i själva verket inte ens tillägnat sig det sinnelag som krävs för att på rätt sätt söka visheten. De
eftersträvade nämligen inte visheten för dess egen skull. Deras verkliga drivkrafter utgjordes av
mänsklig fåfänga, ärelystnad, girighet och vilja till makt, vilket gjorde dem beroende av det samhälle
eller det folk vars förtroende de på en gång försökte vinna och exploatera, och vars åsikter de styrdes
av just i det de ville styra över det. Sokrates metod bestod i att rycka sina samtalspartners ur denna
självgenererande allmänna diskurs så att de kunde börja söka vishet på riktigt, som självständigt
tänkande människor.
Denna sokratiska metod är också den som Hamann gör anspråk på i sin sokratiska skrift.
Skriften har en dubbel dedikation: till ”allmänheten eller Ingen, den välkända”, och till de två
vännerna Berens och Kant. Syftet är att väcka vännernas ursprungliga filosofiska instinkter genom att
visa att den anonyma offentlighet som de menar sig tjäna är ett falskt beläte. Eftersom de för tillfället
identifierar sig med denna offentlighet och har underkastat sig dess sannings- och framgångskriterier,
så går det emellertid inte att tala direkt till dem (vilket Hamann tidigare försökt göra i brev och
samtal). De kan bara nås indirekt, genom att den allmänna diskursen dekonstrueras eller saboteras
inifrån, men på ett sätt som samtidigt träffar Berens och Kant som enskilda människor och nära vänner
så att de sporras till eget tänkande. Förhoppningen är att deras kärlek till honom ska göra dem
uppmärksamma på den underliggande hjärtemening som förblir osynlig från deras allmänna
perspektiv:
Medan en vanlig läsare knappast lär se annat än mögel i dessa blad, kommer kanske vänskapens lidelse få
er, mina herrar, att upptäcka en mikroskopisk skog däri.
Den ironiska, egensinniga och stundom mycket svårbegripliga stil som Hamann börjar odla i och med
Sokratiska tänkvärdheter och som skiljer sig markant från den ganska raka stilen i hans London-
skrifter, ska alltså inte ses som följden av någon artistisk nyck eller snobbism. Den bildar kärnan i
hans filosofiska metod och i hans syn på vad verklig meddelelse måste innebära. Hade Hamann skrivit
på ett mer direkt sätt och ordnat sina tankar i en mer traditionell systematik, skulle han sannolikt ha
lästs av fler, kanske ingått i filosofiska läroböcker och inte varit så relativt bortglömd som han är. Men
för den djupare sinnesförändring han ville åstadkomma hos sina läsare vore ett sådant publikfrieri
snarast ett hinder, grundproblemet ligger ju just i den enskildes identifikation med den opersonliga
mängden. (I ett brev till sin vän Lindner säger han att ”det enda sättet att vinna de många är att först ha
de få på sin sida”.) Målet är alltså att nå den enskilde såsom enskild, inte att övertyga allmänheten eller
en ”vanlig läsare”, inte att göra ytterligare ett inlägg i en lärd diskussion som oftast bara hindrar
läsaren från att i sin egen själ brottas med det skrivna. När det gäller sanningen beror nämligen allt på
hur den tillägnas och fasthålls; först därefter blir det klart vad som ska sägas. Texterna bör därför inte
vara några lättuggade godsaker. De ska vara beska mediciner som genom att driva bort den anonyma