Johann Georg Hamann och det upplysta förnuftet

Skillnader som görs i språket missförstås då som dikotomier på vad man brukar kalla ontologisk nivå,
och vi förleds att tro att hela vår kunskap om världen tillkommer genom att vi mottar rena sinnesdata
som sedan genom olika förspråkliga begrepp formas till en erfarenhet, så att vi till slut, efter en intrikat
process, ser exempelvis ett träd. Men åsynen av trädet är både logiskt och kronologiskt ursprungligare
än de sinnesintryck, åskådningsformer och begrepp som sägs konstituera den. Rena sinnesdata, former
och begrepp har skapats genom abstraktion från en meningsfull erfarenhet som är det primärt givna;
det vi ser, hör, smakar, luktar, känner och tänker har alltid en given innebörd för oss i så måtto som vi
redan från begynnelsen befinner oss i en av språket uttydd värld som vi inte kan ställa oss utanför.
Språket är alltså inte bara ett verktyg för kommunikation eller för att beteckna sakförhållanden i
världen, vilka vi har en så att säga ospråklig tillgång till, utan det tillhör själva vår livsform eller
varaart. Det är världens begynnelse och förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska uppfatta och
förnimma något:
Skapelsens första utbrott och det första intrycket hos dess historieskrivare – naturens första framträdelse
och dess första njutning förenas i orden: Varde ljus! Därmed börjar förnimmelsen av tingens närvaro.
Men den klarhet som uppnås genom att på detta vis påminna om språkets ”genealogiska prioritet” är
begränsad och tillfällig. Hamann gör sig, till skillnad från Kant, inga föreställningar om att hans
avslöjande av förnuftets självbedrägeri slutgiltigt eller ens i princip skulle lösa filosofins problem. Han
framför inte heller en ny, bättre teori. Det gängse, ickefilosofiska språk som han vill påminna om och
som han menar att inte ens den renaste filosofiska terminologi kan frigöra sig ifrån, är inte i sin tur
någon fast och säker grund att stå på. Vi har en djupt liggande böjelse till att förföras och förhäxas av
språket, vi tycker oss se en härväg breda ut sig och förirrar oss strax i en trång gränd. Eftersom vi inte
kan överblicka och ställa oss utanför det men ändå, till följd av språkliga bilder, leds till att tro att vi
kan det, så är vi alla mer eller mindre dömda att sno in oss i olika metafysiska problem. Utmärkande
för dessa är att vi inte på något generellt sätt och i förhand kan avgöra vari de består. Det går
följaktligen inte att vaccinera sig mot dem. Ofta är det de som tror sig ha diagnosticerat metafysikens
misstag och banat vägen för vetenskapens ”säkra gång” som gjort sig skyldiga till de grövsta
filosofiska försyndelserna.
Kants transcendentalvokabulär och hela upplysningsprojektet utgör således bara ett av många
exempel på en babelsk hybris och begreppsförvirring som tog sin början med syndafallet och kommer
att fortsätta till tidens slut. Frälsningen, eller det slutgiltiga vetenskapliga systemet, står inte i vår makt
att uppnå – ja inbillningen att den gör det är rentav själva källan till synden och förvirringen.
Tillbakavisandet av det – trots allt – metafysiska anspråket i Kants transcendentalfilosofi
innebär emellertid inte att Hamann förnekar att det verkligen finns en sant transcendent mening med
världen. Världen och språket är en allegori för något högre. Skapelsen, både naturen och historien, det
närvarande och framtiden, bär vittnesbörd om sitt gudomliga upphov; den är Guds ”tal till det skapade