Johann Georg Hamann och det upplysta förnuftet

More documents

Recommendations

Info

I juli 1758 lyckades han till sist låna ihop pengar och seglade med ett örlogsfartyg tillbaka till Riga. Väl där fick han ett vänligt mottagande av familjen Berens som inte verkar ha klandrat honom för det engelska fiaskot, utan genast återupptog honom i firmans tjänst. Men upplevelsen i London hade märkt honom. Hamanns intresse för affärer och den tidens nya idéer var påtagligt avsvalnat: han ägnade sig hellre åt bibelläsning än åt att översätta frihandelstraktat och på andra sätt verka för firmans sak. Christoph Berens, som då befann sig i Petersburg och med vilken Hamann stod i regelbunden brevkontakt, klagade över hans brist på borgerliga ambitioner och hans religiösa svärmeri. Och relationen mellan vännerna förvärrades ytterligare när Hamann, i ett inspirerat ögonblick, fick för sig att fria till Berens syster. Systern svarade ja, men brodern lade in sitt veto och i det tumult som följde bestämde sig Hamann för att återvända till sin hemstad Königsberg där han installerade sig i sin far hus. Konflikten mellan vännerna var emellertid inte över. I en sista ansträngning att få fason på sin vän kallade Berens in den tio år äldre filosofen Immanuel Kant, vilken i likhet med Hamann var född och uppvuxen i Königsberg och förmodligen kände honom sedan studietiden. De två besökte Hamann i hans hem i juli 1759, varvid Kant bland annat föreslog att Hamann skulle översätta några artiklar ur Diderots och d'Alemberts Encyclopédie. Men försöket att locka ut honom ur hans ”eremittillvaro” och föra honom tillbaka till den rätta vägen, fick motsatt effekt. Istället för att ingå förlikning med Berens och hans vapendragare lät Hamann schismen ta en ny, filosofisk vändning. I ett uppskruvat brev till Kant några dagar senare gick han till storms både mot Berens person och mot den förnuftstro och framstegsiver som Berens och Kant försökte bibringa honom, i strid med hans nyvunna kristna tro och ”med fara för okända levande sanningar”. Och på den vägen fortsatte det. Vad som börjat som en tvist mellan vänner formade sig efterhand till en radikal uppgörelse med hela upplysningen i teori och praktik. *** Mycket kortfattat kan man säga att upplysningsprojektet vilade på antagandet att det finns en förnuftig tingens ordning som individen genom resonerande och kritik kan upptäcka och göra till sin. Denna förnuftsåskådning, som tänktes höra till människans oföränderliga natur, hade fördunklats genom en lång historia av nedärvda fördomar, vidskepelser och irrationella seder och bruk. För att individen ska kunna frigöra sig från dessa motkrafter måste hon därför genomgå en epistemologisk reningsprocess. Ogrundade känslor och förnimmelser måste frånkännas betydelse, religiösa idéer och mytologiska uppfattningar som härrörde från traditionen och vars auktoritativa anspråk befunnits väga för lätt i den kritiska vågskålen, borde om inte avlägsnas helt så på sin höjd uppfattas som historisk kuriosa, vilka inte kunde tillmätas någon universell legitimitet. Så skulle Bibeln t.ex. uppfattas som en viktig bok bland andra viktiga böcker, men inte som Boken, inte som Guds ord. Detta skulle, tänkte man sig,
inom kort ersättas av upplysningsfilosofernas vetenskapliga och moraliska system, vilka antogs följa av det kritiska människoförnuftet självt i eget majestät. I lutheranen Hamanns ögon framstod detta som ett regelrätt uppror mot all sann religion. Även om upplysningsfilosoferna bara undantagsvis kom ut som ateister, var den omformulerade religiositet som många av dem bekände sig till på avgörande punkter oförenlig med den kristna trons fundament. Enligt Hamann innebar deras ”naturliga religion” i realiteten att förnuftet självt, eller rättare sagt deras missuppfattning av det, trädde i Guds ställe och förvandlades till ”ett beläte som en skriande oförnuftig vidskepelse tilldiktar gudomliga attribut”. Att inbilla sig att människan på egen hand skulle kunna uppdaga sin och världens sanna natur och stava ut denna i ett rationellt eller vetenskapligt system, vittnade om mänskligt högmod och filosofisk hybris. Bara Gud kunde uppenbara eller ge en vink om detta, och han hade gjort det just i de heliga berättelser, underverk och profetior som upplysningsfilosoferna ville avfärda eller rekonstruera i sina kritiska omtolkningar. Hamann var fullt på det klara med att denna uppenbarade sanning inte gick att bevisa eller för den delen motbevisa. Den måste tros, och tron bygger inte på argument; den ”sker lika ogrundat som smakandet och seendet”, men denna ogrundade tro är också den fasta marken för allt verkligt förnuftigt tänkande. Den kristne filosofens uppgift, som Hamann såg den, handlade därför inte i första hand om att på ett docerande sätt argumentera för kristendomen, utan snarare om att påvisa de förvirringar och vidskepelser som låg dolda i upplysningsprojektets egna grundantaganden, ideal och idoler och som lett till ett fundamental missförstånd av bl.a. historien, naturen, samhället, språket. Det första steget i Hamanns omvärdering av sin samtids idoler, rörde Sokrates. Ledmotivet i Sokratiska tänkvärdheter, som publicerades 1759 (men inte i Amsterdam som titelbladet gör gällande), är att den gamle greken har kidnappats av upplysningstänkarna och i deras händer *** modellerats om till en rationell filosof som har få likheter med den sanne Sokrates. Genom att framhäva andra drag hos Sokrates, framför allt hans religiositet och ovetenhet, försöker Hamann visa att hans tids lärde snarare borde identifiera sig med Sokrates motståndare, sofisterna eller ”de visa”, än med den store filosofen själv: Sokrates gjorde ju aldrig anspråk på att veta något. Men hans berömda ovetenhet skulle inte heller förstås som någon tes som han slutit sig till genom resonerande i likhet med upplysningens skeptiker. Den var förnimmelse, den var i själva verket samma sak som hans kärlek till eller tro på sanningen, och lika lite som den något som kunde eller behövde bevisas. Just denna personliga, subjektiva sanningskärlek var det också som han försökte väcka hos sina samtalspartners – inte genom regelrätt undervisning, utan genom att med obekväma frågor, ironi, allegori, sin eros och sitt högst personliga exempel påminna dem om den rätta ovetenheten som de distraherats från på grund av sina alltför opersonliga, samhälleliga ambitioner.
Page 1: Johann Georg Hamann och det upplyst
Page 5 and 6: diskursens förföriska dunster tvi
Page 7 and 8: dessa förnimmelser väcker. Istäl
Page 9 and 10: knappast kallas något sekulärt ma
Page 11 and 12: flykt för honom; han förkunnade s
Page 13 and 14: Skillnader som görs i språket mis
Page 15: odödlighet”, ”sakrament” och

Johann Georg Hamann och det upplysta förnuftet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?