Johann Georg Hamann och det upplysta förnuftet

knappast kallas något sekulärt manifest. Dess uttryckliga syfte bestod i att teoretiskt reglera
förhållandet mellan stat och kyrka, mellan den världsliga makten och den religiösa, på ett sådant sätt
att båda dessa domäner av samhällslivet skulle kunna komma till sin rätt. Förenklat menade
Mendelssohn att staten eller den tvingande makten endast skulle röra människans (yttre) handlingar,
medan religionen bara borde sörja för hennes (inre) övertygelser eller åsikter. Eftersom det hör till
övertygelsens natur att det egentligen inte går att tvinga någon att tro något, endast att tvinga dem att
tala eller handla på ett visst sätt, så skall tvångsrätten vara förbehållen staten. Kyrkan eller religionen,
å sin sida, får hålla till godo med att trösta och undervisa.
Fastän Hamann knappast var någon vän av kyrklig sanktionsrätt och prästvälde betraktade han
en sådan uppdelning av kyrka och stat och av människans inre och yttre som ett teoretiskt angrepp på
”all mänsklig och gudomlig enhet”. I sin motskrift Golgata och scheblimini liknar han den vid
Salomos rättskipning mellan två kvinnor vilka båda sade sig vara mor till ett och samma barn: ”det
ännu levande barnet sprattlar redan under den salomoniske skarprättarens svärd som höjts för att dela
det itu: hälften till den ena, hälften till den andra.” Politik och religion står nödvändigtvis i ett
dialektiskt, konfliktfyllt förhållande till varandra, de är varandras motsatser men också förutsättningar.
Om man vill upphäva denna dialektiska spänning genom en artificiell åtskillnad (eller för den delen
syntes) så rycker man liv och mening ur båda, vilket kommer få ödesdigra konsekvenser för moralen.
En övertygelse som inte ger upphov till en därmed överensstämmande handling är lika tömd på lidelse
och äkthet som en handling som inte sker av övertygelse. En stat utan religiösa hänsyn blir ett
”kadaver för rovfåglar”, en religion som lämnar politiken ifred är bara en ”åkerskrämma för sparvar”.
I sin bok utgick Mendelssohn från ett naturrättsligt perspektiv där alla människor redan i
naturtillståndet tänktes som både rättsinnehavare och pliktbärare: Varje människa har fullkomlig rätt
till de medel som befrämjar hennes lycka, och hon har samtidigt en fullkomlig plikt att respektera
andras rätt till detsamma. Däremot har hon bara en ofullkomlig, icke naturgiven rätt till andras
egendom, och en motsvarande ofullkomlig plikt att dela med sig av sin egendom till andra. Det är
således upp till varje enskild att bestämma huruvida dessa ofullkomliga plikter ska uppfyllas. En av
religionens huvuduppgifter är, menar Mendelssohn, att med förnuftiga argument påminna människor
om egenvärdet av ett sådant godhetsbeteende, så att de i själ och hjärta upphör att vara egoister och
kan bli lyckliga genom att också göra andra lyckliga.
Men enligt Hamann är hela tanken på mänskliga rättigheter förfelad; ingen utom Gud har någon
rätt till något, inte till naturresurser, inte till sin egendom eller sina produkter, inte ens till sitt liv har
man någon rätt. Allt har givits oss till skänks, och det enda som finns är en fullkomlig, av Gud pålagd
skyldighet att förvalta gåvan väl, att göra gott, att älska sin nästa såsom sig själv. När man inbillar sig
att man har rätt till något och därför även rätt att fritt besluta om man ska avstå sin rätt och makt, så
flyr man undan detta svåruppfyllda och absoluta imperativ, och öppnar upp för en kalkylerande godhet
som i förekommande fall är mer av ett lurendrejeri än sann kärlek och som oftast resulterar i att ens
nästa drar det kortaste strået.