Johann Georg Hamann och det upplysta förnuftet

diskursens förföriska dunster tvingar till det som Kierkegaard senare skulle kalla subjektivitet eller
innerlighet. Det är i denna stegrade innerlighet det verkliga sanningsarbetet kan ta sin början.
Detta sanningsarbete syftar uteslutande till självkännedom och ska inte förväxlas med det
***
vetenskapliga projektets strävan mot objektiv förståelse. Skiftet av fokus betyder förvisso inte att
världen eller historien saknar all betydelse och att individen ska vända sig inåt i ren introspektion, men
dessa är först och främst av värde i den mån de bidrar till att uppenbara den enskildes livssituation och
etiska uppgift. En historisk tilldragelse eller en myt t.ex. ska inte i första hand ses som något som
behöver förklaras. Av långt djupare betydelse är att de kan förklara eller kasta ljus över mig och mitt
liv. De kan vara medel för min självinsikt – förutsatt att jag inte i objektiv distraktion glömmer bort att
lyssna till deras innebörd.
Ett ställe i Platons Faidros kan möjligen tydliggöra vad jag menar. Sokrates och Faidros går och
samtalar utanför Athens stadsmur, stämningen är erotisk och ambivalent. När de promenerat en stund
längs med floden Ilissos undrar Faidros om det inte var där någonstans som guden Boreas, enligt
sägnen, rövade bort flickan Oreitheya. Han frågar Sokrates om han tror att historien stämmer, och
Sokrates svarar att han visserligen känner till de lärdes ifrågasättande och rationella rekonstruktioner
av myten, men:
Om man tvivlar på sånt och ska göra alla dessa varelser sannolika med hjälp av någon fyrkantig teori, då
behöver man massor av tid. Sånt har jag absolut inte tid med, och orsaken, min vän, är att jag ännu inte
känner mig själv. Och så länge jag är okunnig på den punkten tycker jag det är löjligt att jag ska undersöka
sådant som ligger utanför mig. Därför struntar jag i de där sakerna, följer traditionen om dem, och som jag
just sade undersöker jag inte dem utan mig själv: kanske är jag ett mer uppblåst högmodigt djur än Tyfon?
Kanske är jag ett fredligare och enklare djur som till sin natur har del av ett gudomligt och anspråkslöst
livsöde.
För Sokrates är det alltså oviktigt om historien är objektivt sannolik eller bara en myt; sådana frågor
skymmer historiens väsentliga innebörd. Dess verkliga sanning ligger i att den talar till Sokrates och
uppdagar något om honom själv i just den situation han befinner sig. Likt guden Boreas håller han
nämligen på att röva bort den förtjusande, naive Faidros med sina ord. Frågan är om han har hederliga
filosofiska avsikter eller ej? Vill han kanske bara tjusa och förföra honom? Att förstå myten är att bli
varse denna samvetsfråga.
På liknande sätt hade Hamann själv tillägnat sig Bibeln under sin väckelse i London. Han hade
läst den utan glasögon, som en uppbygglig historia om sitt liv. Det vetenskapliga hanterandet av
historiska texter och anekdoter, i enlighet med vissa teoretiska fördomar och tolkningsmoden, riskerar