Johann Georg Hamann och det upplysta förnuftet

More documents

Recommendations

Info

genom det skapade”. Men det gudomliga mysterium eller den plan som visar sig i detta Guds tilltal kan inte utsägas i ett filosofiskt eller vetenskapligt system, det är något som vi, som enskilda människor, endast kan få glimtvis, fragmentarisk tillgång till genom tron, tron inte bara att det finns en Gud utan också att han i sin oändliga kärlek har velat uppenbara sig för oss i historisk, mänsklig gestalt och tala till oss på människosätt. Denna paradox kommer alltid att vara en stötesten för förnuftet. Varken Hamann eller någon annan människa kan hjälpa oss att överkomma den: Själv kan jag bara agera som visaren på ett vägmärke och är för träig för att göra mina läsare sällskap på deras tankars färd. *** Den presentation av Hamanns tänkande som jag givit här är inte så mycket resultatet av ett historisk- kritiskt studium av hans verk, som ett sätt att ordna vissa tankar som återkommit vid min läsning av en del av hans skrifter och litteraturen däromkring. Det är min förhoppning att läsaren av Hamann härigenom ska få en viss orientering, men också ett exempel på hur man kan gå tillväga när man griper sig an hans allt annat än lättsmälta texter. Jag har i huvudsak tagit upp, anpassat och utvecklat teman jag anser vara relevanta för min samtid (och framtid) och utelämnat mycket som gör Hamann till ett barn av sin tid. Det är så jag tror att Hamann bör läsas, och det var också så han själv tillägnade sig historiska texter. Som jag velat antyda finns det goda skäl att se Hamann som en föregångare till mer senfödda filosofer och skriftställare. Han är i många fall mycket modern. Hans tankar ekar hos bland andra Kierkegaard, Heidegger, Nietzsche och Wittgenstein, trots att bara de två förstnämnda kan visas ha tagit direkta intryck av honom. Han delar deras kritik av en övermodig förnuftspositivism som har trott det möjligt att förklara världen och människan utan att ta hänsyn till den historiska och kulturella kontext, den livsvärld och det förvetenskapliga språk i vilka vi alltid redan är inkastade. I likhet med dem avslöjar han de allför mänskliga, moraliska och politiska drivfjädrar som ofta döljer sig bakom förment värdeneutrala filosofiska och vetenskapliga teorier. Och precis som de betonar han vikten av att kränga av sig varjehanda intellektuella uniformer för att i sin egen person och med sina egna sinnen ta sig an filosofiska problem. Samtidigt går det inte att blunda för att Hamann i vissa avseenden befinner sig mycket långt från vår horisont. Att läsa honom är att konfronteras med en djupt troende kristen från en period då kristendomen var ett självklart referenssystem och upplysningen huvudsakligen en lärd diskurs på modet. Så är det inte längre. Upplysningens värderingar och tankefigurer ingår i vår kollektiva arvsmassa, och det religiösa språkbruk som i Hamanns tidevarv var levande och betydelsemättat – och vars begynnande förvandling till tom gestik han var en av de första att regera mot – framstår för många i vår tid och vår kulturkrets som ytterst främmande. ”Synd”, ”nåd”, ”evig salighet”, ”själens
odödlighet”, ”sakrament” och ”Guds son” är ord vi sällan kommer i beröring med; när så sker är de vanligen lösryckta från de kultiska handlingar vilka ger dem deras mening. De flesta går inte i kyrkan och läser inte Bibeln. Utom möjligen i marginaliserade grupper har dessa ord upphört att vara gångbar valuta. Man inbillar sig gärna att man från en upplyst, sekulär position, utan att tränga in i hela detta sammanhang, ändå kan översätta, fatta och ta ställning till sådana centrala begrepp. Själv betvivlar jag att det går. Att förklara religiositeten med exempelvis en psykologisk eller sociologisk vokabulär tycks mig ungefär lika fruktbart som att utifrån förälskelsens fysiologiska symtom – dålig matsmältning, svettningar, sömnproblem, hormonrubbningar o.s.v. – försöka göra sig en föreställning om vad som kan menas med kärlek. Det blir i bästa fall något annat man förstår, i sämsta fall rena dumheter. Under min läsning av Hamann har jag gjort liknande ansatser att närma mig honom utifrån ett slags existensfilosofiskt perspektiv och på den vägen tyckt mig göra vissa framsteg. Men ganska snart har det gått upp för mig att jag egentligen står främmande inför det gudsmysterium som är själva kärnan i hans religiositet och som inga filosofiska utläggningar i världen heller kan få mig att begripa eftersom det just är något man måste tro på, vilket Hamann också är noga med att påpeka. Ställd inför detta faktum har jag, som klentrogen läsare, pendlat mellan tre olika sätt att förhålla mig till hans texter. Ibland har jag avfärdat dem rakt av eftersom hans kristna tro förefaller mig absurd; vid andra tillfällen har jag tagit fasta på det filosofiskt och poetiskt värdefulla i dem och försökt ha överseende med religiositeten som ett kuriöst, historiskt bihang; men ganska ofta har jag helt enkelt fortsatt att med stigande frustration och fascination hålla fast vid det jag inte begriper i förhoppningen att jag kanske ändå kan lära mig något, om inte annat så om mina egna begränsningar.
Page 1 and 2: Johann Georg Hamann och det upplyst
Page 3 and 4: inom kort ersättas av upplysningsf
Page 5 and 6: diskursens förföriska dunster tvi
Page 7 and 8: dessa förnimmelser väcker. Istäl
Page 9 and 10: knappast kallas något sekulärt ma
Page 11 and 12: flykt för honom; han förkunnade s
Page 13: Skillnader som görs i språket mis

Johann Georg Hamann och det upplysta förnuftet

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?