feminism och ätstörningar

Recommendations

Info

voltaire april/maj 2008 sa att hon gillade sin kropp och inte klagade på den, riskerade att ses som arrogant, eller ännu värre, som en kille. Killar håller ju inte på med tjockpratet. Så huruvida en tjej egentligen är otillfredsställd med hennes kropp är ovidkommande, menar Ambjörnsson. Tjockpratet ska snarast förstås som en ”skyddsdevis”, en slags verbal amulett som avstyr andras avundsjuka tankar och samtidigt säkrar statusen som en normal och socialt kompetent tjej. Att hålla fett närvarande i talet och borta från kroppen, är vad som skiljer makt och framgång från ett socialt misslyckande. Tjejerna är inte bara offer. Idealens mångtydighet I boken ”Fat” finns också socialantropologen Rebecca Popenoe som resonerar om ideal utifrån sitt fyraåriga fältarbete bland nigerianska ökenaraber. Bland dem är de vackraste kvinnorna de tjockaste och orörligaste. Gladast blir de som lyckas med konststycket att få stretchmärken på armarna. Att få det på resten av kroppen är en baggis. Långsamt och under demonstrativt stånk och stön ställer de sig därför upp bara när de absolut måste, och vaggar svängande iväg med sina högstatushöfter. Här är det tjänarna och männen som utför det fysiska arbetet. Väst är alltså inte unikt i att ha välutvecklade kroppsideal eller i hur långt kvinnor kan gå för att uppnå dem, påpekar Popenoe. Bland ökenaraberna tvångsmatas flickorna tills de själva ”inser” fördelarna med att vara fet. Att hävda att kroppsideal beror på patriarkat, kapitalism eller medier är därför förenklat. Visst bidrar mediala bilder, men det är ett antropologiskt faktum att även samhällen utan kapitalism och medier har preferenser för hur kvinnors kroppar ska se ut. Så även om de smala modellerna skulle försvinna från vår visuella värld skulle vi knappast sluta sträva efter att få våra kroppar att se ut på ett särskilt sätt. En kulturs kroppsideal är grundat i många olika omständigheter fortsätter Popenoe, som kulturella värderingar, miljömässiga omständigheter, ekonomi- och samhällsordningar. Generellt sett är till exempel feta kroppar mer uppskattade där mat är svåråtkomligt, medan smala kroppar hyllas där det finns mängder av mat. 80 procent av mänskliga samhällen har därför föredragit runda kvinnor. Kunskapen kan jämföras med Anna Johanssons och många andra feministiska analyser av viljan att vara smal – att den handlar om att internalisera den manliga blicken. Jag tror att den snarare handlar om att skapa inomkvinnliga hierarkier eller en allmän klassmässig status. Vem lyckas, vem har råd att skapa den kropp som yttre betingelser gör svåråtkomlig? 18 Voltaire ”Bland ökenaraberna ”tvångsmatas flickorna ”till de själva ’inser’ för- ”delarna med att vara fet.” ”Det fiffiga är att ”konsumenterna aldrig ”misstänker att det är fel ”på dieten,programmet …” Ideal påverkas också av vad anses utgöra en hälsosam kropp, menar Popenoe. Medan vi i väst har en maskinliknande kroppsuppfattning jämför ökenaraberna kroppen med kärlen som används för att laga mat och bära vatten. I den logiken hjälper fettet kvinnor att få och behålla sin energi. Fett anses nämligen svälla kroppen och dess öppningar, fettet gör att inget olämpligt kan läcka ut eller tränga in. Övergripande föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt spelar också in. Bland ökenaraberna anses män och kvinnor vara mycket olika slags varelser och deras kroppar ska reflektera detta: femininitet genom fett och orörlighet, maskulinitet genom hårdhet och upprätthet. I väst anses däremot kvinnor och män vara essentiellt lika, och kvinnor förväntas således även likna män fysiskt. Överfört på det senaste kroppsidealet, att det inte längre räcker för kvinnor att vara smala – de ska vara fasta i kroppen också – verkar det alltså som att viss jämställdhetssträvan påverkat kroppsideal i riktningar man inte räknat med. Den mest intressanta fråga Rebecca Popenoe ställer är varför västerländska kvinnor, som ju har mer makt och möjligheter än någonsin, känner sig så hotade och utsatta av kroppsidealen? Känslan har inte att göra med idealen i sig, svarar hon, utan de sociala sammanhang som de ska levas upp inom. Om en kvinnlig ökenarab inte blir tjock så anses det inte vara hennes eget fel. Det beror istället på saker som hennes inre konstitution, sjukdom eller förhäxning. I väst däremot, där individualism och prestationer betonas, har man inte bara friheten att utveckla en individuell identitet utan även plikten att göra det. Personliga öden och karaktärsdrag tolkas därför som något som sker under individens kon- troll. En kvinna som inte lever upp till idealet har således bara sig själv att skylla. Dessutom, eftersom vi inte får vår identitet genom sociala nätverk måste vi söka andra sätt att vara på och sätt att se ut på. Förebilder och bilder får därför en enorm dragningskraft. Ett par extra kilon kan bli en tung börda att bära. När Popenoe påpekar att ätstörningar bland kvinnor allt mer märks i samhällen och situationer där kvinnor fått ökad frihet och framgång och där prestationer och individualism betonas, får det konsekvenser för Susie Orbachs tes. Den vänds helt upp och ned. Istället för att se ätstörningar som en konsekvens av ett ojämställt samhälle verkar det snarare vara det ”fria”, jämställda samhället som skapar snäva kroppsideal och därigenom ätstörningarna. Om det nu är så att det är kroppsidealet som orsakar ätstörningar.
Feministiska lösningar Även om de feministiska analyserna kanske inte är fullt tillräckliga för att förklara kroppsidealens alla komplexa orsaker och konsekvenser så verkar i alla fall en sak hållit i trettio år – Susie Orbachs lösning på fetma och ätstörningar: kvinnor måste sluta banta och börja njuta av maten. Att bantning inte fungerar har många redan förstått och slagit mynt av. Det fiffiga är att konsumenterna aldrig misstänker att det är fel på dieten, programmet eller boken de köpt. Nej, det är de själva som fallerat eftersom de inte följt instruktionerna. Det här skapar en strid ström av ständigt återkommande och växande kundkrets, en slags sisyfusarmé som tappar kilon och själva lägger på dem igen. Men nu har det dessutom visat sig att det inte är kroppsidealet, utan bantningen som är det huvudsakliga problemet. Det är den som utlöser ätstörningar. Fleråriga studier vid Uppsala Universitet har backat upp internationell forskning. Matdeprivationen gör att kroppen och psyket försätts i ett tillstånd som leder till kompulsiva matmönster. Lösningen är att förbjuda bantning istället för viss mat och att personer med ätstörningar lär sig äta regelbundet och hantera känslor på andra sätt än genom mat. Helt i den nya tidsandan har Susie Orbach skrivit en behändig ny liten bok. I ”On eating. Change your eating, change your life” är all feministisk retorik är bortskalad. Istället ligger fokus på hennes fem ”nycklar”; att bara äta när man är hungrig, att bara äta den mat som kroppen hungrar efter, att komma på varför man äter när man inte är hungrig, att verkligen njuta av varenda tugga och att sluta äta då man är mätt. Viktväktarna verkar också ha hakat på trenden. Så länge man skiljer mellan munhunger och maghunger finns en hel räcka mat som inte längre behöver vägas och mätas. När jag talar med Mika Nielsen verkar hon inte särskilt exalterad över de nya behandlingsrönen. Hon säger efter ett tag att behandlingsmetoderna är oerhört viktiga, och att dessa måste ha bra genusperspektiv, detta är bara inte inom hennes personliga kompetensområde. Men behandlingsfrågan verkar inte heller prioriteras av den andra redaktören eller i valet av skribenterna. Jag ser själv ingen anledning till att hålla perspektiven åtskiljda. Och jag funderar över om det egentligen är något feministiskt fel i strävan att bli smal. En kvinna i modebranschen jag talar med anser att kvinnorna kring henne arbetar hårt och metodiskt för att uppnå ett mål, vilket ska äras. Jag tänker att om kroppsideal alltid kommer att existera, och om idealet mer handlar om status och sätt att få makt än göra sig till passiva kärl för manliga lustar – varför inte lyfta fram de vägar som inte knäcker kvinnor på vägen? Det har ju varit det feministiska förhållningssättet i frågor kring abort, utbildning och arbete. Tusen feministiska kroppsideal kan samtidigt få blomma. Dessutom, tänk om lösningen på ätstörningarna verkligen är en som gör att kvinnor både får ha kvar kakan och äta upp den. Eller ännu bättre. Att ha kvar och äta upp hela jäkla bageriet. Jag tycker det låter som alldeles förträfflig feministisk politik. ❑ voltaire april/maj 2008 Voltaire 19
Page 1 and 2: sveriges största kulturmagasin pre
Page 3 and 4: Mätt på rätt rätt? 04 Polis, po
Page 5 and 6: genväg där kroppen ”luras” at
Page 7 and 8: alternativet till den smala vägen.
Page 9 and 10: Wisteria Lanes läckraste rätter
Page 12 and 13: voltaire april/maj 2008 på Österm
Page 14 and 15: voltaire april/maj 2008 - Försälj
Page 16 and 17: voltaire april/maj 2008 Varför är
Page 20: voltaire april/maj 2008 Fett är fe
Page 23 and 24: mest av fettfobi så är det egentl
Page 25 and 26: kallas strandvattenteorin är den r
Page 27 and 28: något. Jag tittade ut över den li
Page 29 and 30: Annons Annons Värme, kyla, luftvä
Page 31 and 32: med en stark karaktäristisk mexika
Page 33 and 34: Till och med farsan Baloo har förs
Page 35 and 36: Coniglio con pomodori gratinati, St
Page 37 and 38: Utdrag ur John Dickies omtalade bok
Page 49 and 50: voltaire april/maj 2008 Hälsosam m
Page 51 and 52: voltaire april/maj 2008 Enkelt och
Page 53: En venetiansk bondkaka bakad på to
Page 56 and 57: voltaire april/maj 2008 Ap-kattkvin
Page 58 and 59: voltaire april/maj 2008 minimal mak
Page 60: PETER DAHLSTRÖM Jämtlands Brygger
Page 63 and 64: Annons Foto: Håkan Flank Mallory.
Page 65 and 66: Coniglio con pomodori gratinati, St
Page 67 and 68: Annons Vad gör du när du får kä

feminism och ätstörningar

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?