feminism och ätstörningar

Recommendations

Info

voltaire april/maj 2008 likheter med forna tiders religiösa och moraliska dogmer än med försöken att begripliggöra en komplex verklighet, en auktoritet för hur våra liv ska levas in i minsta detalj: ”idag verkar det ofta som om vetenskaplig auktoritet är på väg att ersätta religiös och moralisk auktoritet, och i denna process förvandlas till en dogm. … Vetenskapliga studier används flitigt för att instruera folk i relationer och familjeliv, vilken mat de ska äta, hur mycket alkohol de ska dricka, hur ofta de kan vistas barhudade i solen och till och med hur de borde ha sex. I stort sett varje del av livet diskuteras i vetenskapliga termer, och rättfärdigas med hänvisning till en studie eller med hänvisning till experternas utlåtanden.” Med andra ord, när någon hävdar att ”vetenskapen” visat hur vi bör äta, handlar det om något annat än vetenskap. Huvudrätt: En moral för matbordet (och en annan vid sidan om) Liksom vetenskapen bakom bantning och hälsohysteri inte är vetenskap, är moralen inte så mycket moral som moraliserande. Ingen borde egentligen vara förvånad över att dieter inte fungerar. De skapas inte för att fungera, utan för att göra den som kränger den specifika metoden för dagen rik och berömd. Det kan fortgå eftersom bantare som inte orkar hålla sig till det tråkiga schemat kommer att anklaga sig själva, omständigheterna omkring henne, kanske den specifika dieten, men sällan själva tanken på att man kan banta sig till smalhet och hälsa. Så länge smalhet ses som en bekräftelse på ett hälsosamt och dygdigt liv kommer det dessutom att finnas en andlig pay-off för utövande bantare; moralisk överlägsenhet gentemot andra. Att säga ”Nej tack. Jag bantar.” eller sätta sig i ett lunchsäll- skap med en uppenbart påver portion nyttigheter är i dagens samhälle att spela ut ett moraliskt trumfkort. Det möts av en högaktning motsvarande den som en gång i tiden mötte munkar i tagelskjorta eller sexvägrande nunnor, en högaktning som i mångt och mycket har samma orsaker. Bantningen är i själva verket den senaste i raden av njutningsrejektion och köttslig späkning, handlingar som betraktas som ädla i långt vidare kretsar än där de praktiseras. Denna värdering banar väg för det hyckleri som utmärker all påstått ”social” etik; etik som inte har sin utgångspunkt i enskilda människors egna liv, utan bara rör handlingar gentemot andra. Den som följer sin diet i lunchrummet, för att sedan vräka i sig godsaker när ingen ser, upprätthåller dieten som norm i offentligheten, för att bli respekterad eller passa in, men misslyckas privat med att leva upp till den stränga normen. Antingen för att de i 6 Voltaire ”… en andlig pay-off ”för utövande bantare; ”moralisk överlägsenhet ”gentemot andra.” ”Hela 91 procent ville ”inte byta ens en liten ”viktökning mot fem ”extra levnadsår.” själva verket inte tror på metoden eller målet, eller för att de inte tror sig vara ädla nog att leva efter normen. I samma grad blir förstås ”högaktningen” gentemot bantaren hycklad, och döljer antingen överlägsenhet (hos den som egentligen inte tror på normen) eller underlägsenhet (hos den som inte lever upp till den). Hyckleriet finns även i själva målet. Rationaliseringarna för bantning och smalhet som ideal sägs ofta vara hälsa, med statistik och studier tillhandahållen i strid ström genom den ovan beskrivna ”vetenskapen”, särskilt av dem som arbetar med viktreduktion. Samtidigt vet vi att de flesta som kämpar med att blir smalare vill bli det även till priset av hälsa och levnadsår. Många röker eller fortsätter att röka för att hålla sig smala eller undvika att gå upp i vikt, andra tar riskabla läkemedel och preparat. När juristen och fettpanikskritikern Paul Campos bad ett urval bantande kvinnor med genomsnittsålder 34 att göra en avvägning mellan livslängd och vikt visade det sig att de var beredda att i genomsnitt ge upp över fem års livslängd för att hålla sin idealvikt. Hela 91 procent ville inte byta ens en liten viktökning mot fem extra levnadsår. Att smalhetshysterin inte handlar om vällevnad är uppenbart. Själva målet, hälsa, är ofta en offentlig lögn döljandes en privat sanning: fåfänga. Bantningen och smalhetsidealet rimmar väl med den altruistiska moralens djupare rötter. Dygd görs till något ouppnåeligt. Synd blir ett naturligt, rentav godartat, komplement till de restriktioner som krävs offentligt vid måltiden, åtminstone för ”vanliga dödliga” i motsats till ”helgon”. Se hur mat som i dieter stigmatiseras som ”dålig” får rollen som ”frestande”. I reklamen beskrivs feta och söta produkter regelmässigt som något syndigt man (och framför allt kvinnor) ägnar sig åt privat, utom synhåll för andras blickar och dömande. Notera också hur väl bantningen rimmar med föreställningen att själva kärnan i varje ädel strävan är uppoffring och lidande, inte genomtänkta avvägningar mellan hur man genom att avstå från ett mindre värde kan vinna ett större. Det diskuteras sällan om ett liv av glädjelöst ätande är värt sitt pris, vilka uppoffringar en slimmad kropp verkligen är värd. Dygden blir i vilket fall inte, som den klassisk-aristoteliska, sin egen belöning, utan ett plågsamt medel för ett avlägset, ouppnåeligt mål. Dessert: En politisk jakt på kättare Den lidande strävan, de förment objektiva och likformade reglerna och den hotfulla beskrivningen av död och pina som
alternativet till den smala vägen. Det är den inbjudan som får glädjedödare, Bror Duktig-typer och förbudsvänner att slå sig ned vid våra bord och börja diktera vad vi ska äta och vad vi inte får äta. Det privata blir politiskt, och precis som Trotskij en gång formulerade det, är tanken: ”Den som inte lyder ska inte heller äta.” Redan i ”Om friheten”, John Stuart Mills klassiska plädering för livsstilsfrihet från 1859, varnas för den destruktiva kraften när majoritetens fördömanden kombineras med lagens tvångsapparat. Var för sig behöver de inte vara lika farliga. När Aftonbladets Fredrik Virtanen i en kolumn hetsar mot Peter Harryson som ”en vandrande hjärtattack” och klagar på att den senare har fräckheten att vara glad på TV fast han är tjock, då är vi åtminstone fria att ignorera Virtanens utbrott som bortskämd frustration över egna misslyckade bantningsförsök. Notera dock den tydliga kättartanken. Harryson är inte bara genom sin rondör en syndare, han borde vara olycklig och ångerfull för detta men vägrar med sin framgång och sitt humör att spela denna roll. På samma sätt bär det ett löjets skimmer när ministrar samlas på överstatlig nivå i EU, FN:s världshälsoorganisation eller Nordiska Rådet och bekymrar sig över att européer ser för mycket på TV. Men när social intolerans och politiska åtgärder kombineras kan det bli riktigt otrevligt. Förmynderi kallar vi det när en överhet försöker reglera vår tillvaro ”i vårt eget intresse”. Redan idag har byråkrater och politiker lilla julafton i sina ambitioner att få oss att äta nyttigare. Från en svensk utredning kommer förslag om partssammansatta folkhälsoråd i varje kommun, fettskatt och restriktioner i plan- och bygglagen kring vilka som får sälja livsmedel och var det alls ska få ske. Röda varningssignaler ska skrämma oss från semlor och andra onyttigheter i affärerna, och Arkitekturrådet ska utforma en ”satsning på metoder för att uppmuntra människor att regelbundet använda trappan”. Även den sociala intoleransen får tydligare konturer. PRbyrån Prime konstaterade i en ”spaning” 2005 hur kontrollen över vad folk äter, dricker och röker har en tydlig koppling till klass. Exklusivare njutningsmedel undantas från negativ stigmatisering, till skillnad från lägre klassers konsumtion: ”Vissa produkter har erhållit en sådan kulturell status, att de är undantagna den regelmässiga kritiken mot kalorier och nikotin. I den här gruppen finns cigarrer, men inte cigaretter. Här finns Marabou ”… som Trotskij en gång ”formulerade det, är ”tanken: ’Den som inte ”lyder ska inte heller äta.’” ”… tydlig koppling till ”klass. Exklusivare njut- ”ningsmedel undantas från ”negativ stigmatisering …” voltaire april/maj 2008 Premium Dark men inte Kexchoklad eller skumdelfiner… Här finns årgångsvin, men inte lådvin, här finns en lagrad Gruyère men inte hushållsost.” Förmynderi handlar ofta mer om kontroll över ”de andras” och särskilt de lägre klassernas livsstil än om objektiva faktorer. Sociologen Frank Furedi kopplar i boken ”The culture of fear” (1997) den ökande besattheten kring säkerhets- och hälsoaspekter till en falnande tillit till människans förmåga i allmänhet, och framför allt hos de avvikande. Denna misstro är kärnan i en förmyndarskapets ideologi som blivit dominerande i synen på mat och hälsa. Det formuleras kärnfullt i en kommentar av chefen för det finska Folkhälsoinstitutet Pekka Puska, i den svenska utredningen om en handlingsplan för bättre matvanor och fysisk aktivitet: ”Hälsan har blivit viktig och anses inte längre vara ett individuellt ansvar.” Så tänker folkhälsobyråkraterna. Om något är viktigt så kan det inte anförtros individuellt ansvar och individuella beslut. Enskilda människor ses som hjälplösa offer som inte klarar av bördan av att fatta beslut i viktiga frågor. Inte med ett ord nämns deras entreprenörskap, uppfinningsrikedom, kunnande eller beslutsamhet. Och om individuella beslut inte kan gälla något viktigt, då är också friheten oviktig. Bara statliga diktat och politisk ledning är ”viktig”. Om och om igen återkommer denna inställning i underlaget till den nationella handlingsplanen; I det nonchalanta avfärdandet av frihetsargument som invändningar mot fettskatt. I hävdandet att bara kommunikation från stat och offentlighet kan vara opartisk och sann, medan kom- mersiell sådan förvirrar och förleder. I viljan att ingripa, korrigera och styra våra liv, från att få oss att ”ta trappan” till att kontrollera motions- och matvanor via våra arbetsplatser och arbetsgivare. I tron på att byråkratiska handlingsplaner och styrdokument kan göra oss hälsosammare och smalare, medan marknader som löst problemen med svält, fattigdom och dyr, svårtillgänglig och ensidig kost över all förväntan, görs till en del av problemet. Förmyndarskapet handlar om mer än missriktad omsorg. Ekonomen Milton Friedman menar i sin bok ”Kapitalism och frihet” att det finns ett diktatoriskt drag i förmyndarnas människosyn och principer: ”En övertygad anhängare av förmynderskapet … kan inte avspisas genom att man pekar på några logiska fel i hans resonemang. Han är vår motståndare av rena principskäl, inte bara en välmenande men vilseledd vän. Djupast sett Voltaire 7
Page 1 and 2: sveriges största kulturmagasin pre
Page 3 and 4: Mätt på rätt rätt? 04 Polis, po
Page 5: genväg där kroppen ”luras” at
Page 9 and 10: Wisteria Lanes läckraste rätter
Page 12 and 13: voltaire april/maj 2008 på Österm
Page 14 and 15: voltaire april/maj 2008 - Försälj
Page 16 and 17: voltaire april/maj 2008 Varför är
Page 18 and 19: voltaire april/maj 2008 sa att hon
Page 20: voltaire april/maj 2008 Fett är fe
Page 23 and 24: mest av fettfobi så är det egentl
Page 25 and 26: kallas strandvattenteorin är den r
Page 27 and 28: något. Jag tittade ut över den li
Page 29 and 30: Annons Annons Värme, kyla, luftvä
Page 31 and 32: med en stark karaktäristisk mexika
Page 33 and 34: Till och med farsan Baloo har förs
Page 35 and 36: Coniglio con pomodori gratinati, St
Page 37 and 38: Utdrag ur John Dickies omtalade bok
Page 49 and 50: voltaire april/maj 2008 Hälsosam m
Page 51 and 52: voltaire april/maj 2008 Enkelt och
Page 53: En venetiansk bondkaka bakad på to
Page 56 and 57:
voltaire april/maj 2008 Ap-kattkvin
Page 58 and 59:
voltaire april/maj 2008 minimal mak
Page 60:
PETER DAHLSTRÖM Jämtlands Brygger
Page 63 and 64:
Annons Foto: Håkan Flank Mallory.
Page 65 and 66:
Coniglio con pomodori gratinati, St
Page 67 and 68:
Annons Vad gör du när du får kä
show all

feminism och ätstörningar

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?