feminism och ätstörningar

Utdrag ur John Dickies omtalade bok ”Delizia!” – köp den på www.kulturbutik.se.
delizia!
Man kunde förvänta sig att italienarna, precis som irländarna, när de kom fram
till Nya världen hade valt att uttrycka sig på andra sätt än genom sin mat. Det
kanske hade varit mer logiskt för dem att förhålla sig på samma sätt som den
toskanske bondgubben i den slitna gröna rocken i Genuas hamn, och skaka en
metaforisk knytnäve åt allt som luktade Italien. Ändå är det till stor del massutvandringen
till Amerika som är orsaken till att det i dag knappast finns något
ställe på jorden där man inte kan hitta pizza och pasta. Pesto, Genuas mest
berömda bidrag till det italienska köket, har fått nästan lika stor spridning. En
del italiensk mat är i dag världsmat.
Så varför blev italiensk mat så populär i både Nord- och Sydamerika? Och
hur kommer det sig över huvud taget att de som kom till Nya världen från Italiens
olika regioner åt så utpräglat italienskt? Tilltalande smaker är bara en del
av förklaringen. Framför allt är det de starka banden mellan identitet och ätande
som gjorde dessa ”hoprafsade skockar” av undernärda emigranter till
banbrytare för italiensk mat på amerikansk mark. Med andra ord, de framgångar
som la cucina italiana rönte på andra sidan Atlanten har sin förklaring lika
mycket i känslor som i rena socioekonomiska fakta. Men man får inte glömma
att de flesta som emigrerade gjorde det just för att de var utestängda från matbordskulturen
i Italien. Polenta och annan fattigmat var bedrövliga dagliga
påminnelser om deras utanförskap. Det är sant att mat var identitetsskapande
för utvandrarna från Italien, men de känslor den frammanade var inte nostalgiska
– avund, vrede och uppåtsträvande präglade deras attityd till ätandet när
de gav sig av, och gjorde maten till en symbol för vilka de var när de kom fram.
Det är Edmondo De Amicis som skrivit den skildring av utvandrarnas avresa
som inleder det här kapitlet. Denne skönlockige före detta soldat, som snart
skulle bli Italiens med marginal bästsäljande författare, skrev ner det han såg
när 1 600 män, kvinnor och barn gick ombord på Nord America på kvällen den
10 mars 1884. Tre veckor senare steg han tillsammans med dem i land i Uruguay.
Hans resa över Atlanten var ett av de sällsynta tillfällen då en författare
bevittnar vardagliga händelser och förvandlar dem till bilder som kommer att
påverka tänkandet i en hel nation. Hans lidelsefulla redogörelse för utvandrarnas
vedermödor lade grunden för italienarnas inställning till den transatlantiska
utvandringen från dess kuster.
Under 1884, det år då Nord America seglade till Montevideo, passerade
50 000 emigranter genom Genua på väg till Brasilien, Uruguay och Argentina.
Genua skulle förbli Italiens främsta avreseort även under kommande år, då
218