här - Buss på Sverige

LÄSNING JOHAN HEDENBERG
ALTANEN 2011
Fyra år senare sitter jag alltså på min frukostaltan och ojar mig i
solskenet över allt som är gjort och ogjort. ”Vart har mitt förflutna
tagit vägen” och varför är inte tjejer som alla andra killar? Herregud,
vad långt du har kommit Johan. Femtiosex år gammal och ställer
fortfarande den frågan. Misstänker att min generation
är en utdöende art. En svartvit generation i Tarzanbrallor som
faller till marken som vilsna höstlöv. Vi är inte mentalt rustade
för separationer och stora förändringar. Vi vet inte hur man gör.
Nästan alla män som jag känner ur min generation slås i spillror vid
skilsmässor. Vi är inte tränade för den uppgiften. Under hela vår
uppväxt så spelade vi fotboll och fick lära oss att pojkar inte gråter.
Lill­Tarzan å jag
GOTLAND 1988
Vi är ett gäng unga män som står i Café Operas bar och kallar tjejer
för ”plask”. Moget va? Vi har dragit ihop ett rockband, som vi kallar
för Plaskafishers, och är på Gotland och leker ut våra sista pubertala
drömmar. Med Peter Dalles medverkan i teveserien Goda grannar
och min i Varuhuset, så andas hela projektet seriositet. Nåja, hur det
än förhåller sig med den saken så har vi i alla fall kul. Dessutom har vi
två riktiga sångare i Dan Ekborg och David Båvenholm.
Vi är kändisar! Fan, vad snygg man blir av lite framgång.
Men trots att jag är mitt uppe i en pojkdröm, så är jag helt knäckt
av att ett treårigt förhållande med en underbar tjej tagit slut. Peter,
som också är intresserad av det motsatta könet och livets gåtor, tar
min sorg på fullaste allvar. Efter en lång och blöt kväll reser han sig
plötsligt och frågar mig: Hur fan vill du att de ska vara då?
– Vad sägs om lite kåt, glad och tacksam, svarar jag.
Peter skrattar så att tårarna rinner, medan jag min dumme fan inte
tycker att det är ett dugg lustigt. Han ställde en fråga och jag svarade
uppriktigt från mitt hjärta. Och nu står ”aset” och skrattar åt mig.
Några år senare går jag på bio och ser Peters Dalles underbara
film Omaka par – en film som skiljer sig och får lyssna till en bekant
replik: ”Vad sägs om lite kåt, glad och tacksam!”
Den gången skrattar jag. Säga vad man vill; distanslöshet är en
underskattad komisk tillgång.
GRIMSTA, VINTERN 1967
Yes, yes! Äntligen har jag fått min arméjacka. En äkta grön ame-
rikansk arméjacka, direkt från Vietnamkriget. Det är hål i armé-
jackorna. Det sägs att det ska vara äkta kulhål. Jag lägger upp min
jacka på sängen och synar den i sömmarna. En, två, tre kulhål. Ett
100 Buss på sverige 5/2012
TEXT: Johan Hedenberg / FOTO: Christopher Hunt
i ryggen, ett i armhålan och ett över hjärtat. Han som burit den här
måste vara stendöd. Vissa påstår att kulhålen bara är en bluff och ett
försäljningsknep, men det tror inte jag på. Han som burit min jacka
sitter definitivt inte och dricker kaffe just nu.
När jag tagit på och av jackan ett antal gånger tar jag fram
spritpennan. Nu ska jag skriva alla mina idolers namn över hela
jackan. Vad ball jag kommer att bli. Jag börjar med Beatles och Stones
över bröstet. Sedan varvar jag med engelska, amerikanska och svenska
idoler. Tages, Hep Stars, Lenne & the Lee Kings, Shanes, Anabenox,
Mascots, Ola and the Janglers, Kinks, Hollies, Who, Monkees, Janis
Joplin, Beach Boys, Jimi Hendrix med flera.
När hela jackan är fullklottrad med namn blir jag alldeles varm
inombords. Nu ska jag äntligen se ut som alla andra. Jag tar på mig
min alltför stora jacka och knackar på hos Lill-Tarzan. När han
öppnar dörren så står han och flinar åt mig.
– Vad flinar du åt? Jag har just fått en arméjacka, är den inte ball?
– Du ser utklädd ut, säger han.
– Va?
– Ja, du ser utklädd ut.
– Det är ju en äkta arméjacka.
– Ja, jackan är ball, men du ser utklädd ut Johan. Lite maskerad
liksom.
Här kommer jag till min bästa vän för att visa upp det som jag mest
längtat efter, min arméjacka, och nu står det lilla svinet och hånar
mig.
– Alltså, jag vill inte va taskig Johan, men jag känner inte igen dig.
– Det är ju det som är meningen, skriker jag åt honom.
– Jag menar, din frisyr, bruna yllebrallor och gubbskorna. Det
matchar liksom inte …
– Vadå, matchar liksom inte?
– Du ser helt fel ut, liksom. Det blir liksom bara fel.
Nu går propparna i skallen på mig och jag skriker: Dra åt helvete
din lilla rödhåriga klätterapa. Jag som tänkte bjuda med dig till
cocosbollfabriken. Nu skiter jag i dig, det blir inget godis för din del.
Efter utbrottet rusar jag nedför trappan och kastar mig upp på
cykeln mot Blackeberg. Jag känner mig i alla fall ball i min nya jacka
och skiter i vad den lilla jäveln tycker.
När jag kommer fram till cocosbollfabriken slänger jag upp tio
kronor på disken. För den slanten får jag en stor påse med trasiga
och härligt färska cocosbollar. Fabriken säljer ut allt som inte har rätt
form eller passar in i butikerna, vilket passar oss från Grimsta perfekt.
Efter att jag har fått min påse går jag ut och slår mig ner på en
parkbänk och börjar smaska i mig av mina underbara cocosbollar.
De smakar kanon och med käften full av grädde så känner jag mig
dessutom så jäkla tuff i min nya arméjacka.
I Blackan är jag nästan aldrig. Där bor som bekant mest idioter.
En massa dårar som håller till i gäng. Åker bara dit då jag ska till
cocosbollfabriken, biografen Kaskad, eller för att hångla. Oftast
brukar vi vara ett gäng som åker dit, det känns säkrast så.
I Blackeberg finns också några galna badtanter.
BLACKEBERG 1961
Vi ska bada idag. Alla killar i klassen ska bada i Blackeberg. När vi
kommer dit möts vi av tanter i vita rockar. De säger att vi ska tvättas
av. Jag är inte smutsig, jag badar i badkaret varje vecka. En av tanterna
är lite strängare än de andra två. Hon säger att vi ska klä av oss och
hänga upp kläderna på krokarna. Hon har bråttom och ropar: Skynda,
skynda! Det är kallt på golvet och jag fryser lite. De andra fryser
också. Alla är lite rädda och håller för sina snoppar.
Vi står i en klump och trycker oss intill varandra: Inte gömma er
bakom varandra, ett led ska det vara, ropar tanterna. Så, så, så. Raska
på!
Vi står på ett led. Den ena tanten tar fram en lång slang och sprutar
kallt vatten på oss. De häller något som luktar tvål över oss. Tvätta
er, ropar den argaste tanten. Tanternas händer är där och hjälper
till. Jag känner inte dem. Det känns inte bra. Tycker inte om när en
främmande tant tar på min nakna hud. Sedan sprutar de vatten på oss
igen. När de är klara så får vi klä på oss och gå hem.
Konstiga badtanter tycker jag. Bada ska ju vara kul.
VINTERN 1967
Under tiden som jag sitter på min bänk och funderar över bad-
tanterna från Blackan och trycker i mig alltför många cocosbollar,
dyker det upp ett gäng grabbar som jag inte känner igen. Sättet de
ler på känner jag däremot igen och nu är de på väg rakt emot mig.
Min reptilhjärna säger ”stick” och i nästa sekund slänger jag mig upp
på min cykel och ser i ögonvrån hur gänget rusar efter mig. Vilket
adrenalinpåslag man får av att bli jagad. Cykeln går dubbelt så fort
som i vanliga fall. Inte förrän jag kommer nedför backen mot Råcksta
rondell vågar jag vända mig om.
Det är lugnt, de är borta. Nu kan jag coola ner mig.
När jag kommer hem mår jag så illa att jag vill spy. Det är inte på
grund av gänget som skulle ta mig som jag mår illa. De idioterna
har jag redan glömt, sådana skitsaker händer var och varannan dag.
Däremot var det inte bra att blanda så mycket cocosbollar med en
adrenalinurladdning på cykeln. Jag har så ont i magen att jag får lov
att slå mig ner i trappuppgången ett tag. Naturligtvis kommer Lill-
Tarzan fram och undrar om cocosbollarna var goda. Jag hade bestämt
mig för att han inte skulle få smaka ett skit. Men nu tål jag inte att se
det kladdiga gräddäcklet som hänger som en spypåse i min hand: Ta
skiten, säger jag och rusar in till mig.
Medan en mycket nöjd Lill-Tarzan sitter kvar i trappuppgång och
drar i sig cocosbollar så rusar jag in på toaletten och skiter arslet av mig.
Sedan kommer pappa hem och även han ser måttligt imponerad
ut över min arméjacka. Men jag smyger med den och han låter den
mirakulöst nog passera. Även om pappa tinat upp betänkligt vad
det gäller min musiksmak, så går det inte att se ut hursomhelst.
1950-talets Vällingby var Sveriges första så kallade ABC-stad, med
arbetsplatser, bostäder och centrum inom samma område.
Någon jävla ordning får det väl ändå lov att vara. Pappa är trots allt
ryttmästare i reserven och mamma Grimstas ”första dam”. Då gäller
det att inte beblanda sig med ”sossepacket”, eller än värre, se ut
som dem.
GÄRDET 1987
Jag står utanför Gärdets tunnelbaneutgång och väntar på någon.
Jag är trettiotre år gammal. Lika gammal som pappa var då jag föddes.
Sedan en tid tillbaka bor jag på Sandhamnsgatan. Bor där tillsammans
med en tjej. Hon är varm och levnadsglad. Jag älskar henne.
5/2012 Buss på sverige 101