här - Buss på Sverige

LÄSNING JOHAN HEDENBERG
Men får ingen ro i mig själv. Vågar inte tro på kärleken. Vill inte tro.
Är hela tiden på väg någon annanstans.
Varje torsdag morgon klockan nio står jag utanför tunnelbanan och
väntar på någon.
Där kommer han. En man i blå jeansjacka med uppfälld krage.
Knappt ett grått hårstrå på huvudet och i ena mungipan hänger
en cigarill. En man med spänstiga steg och nyfiken blick. Över den
ena axeln hänger en tennistrunk. Här kommer en man som blir
folkpensionär i juli.
Det är pappa. Vi ska spela tennis. Vi har en gemensam tennistid i
Kungliga tennishallen.
Han vinkar åt mig och jag kan inte förstå att mannen i jeansjackan
med den uppfällda kragen är samma man som en gång i tiden
pryglade in sina nedärvda värderingar; att mannen med den nyfikna
blicken och cigarillen i mungipan är samma man som kallade alla
oliktänkande för fikusar; att mannen med tennistrunken över axeln
är samma man som sprätte runt i sina ridstövlar och såg ut som en
operetthjälte från det förra sekelskiftet.
Det är svårt att förstå.
fÄRINGSÖ 1971
Mamma och pappa tjatar om att jag måste gå i skolan. De säger
att vuxengymnasiet är ett bra alternativ. Med en dammsugar-
försäljares självklarhet förklarar mamma: Där kan man läsa in allt
som gått förlorat. Jag ler och håller med, även om jag innerst inne
vet att skolan är ett avslutat kapitel för min del. Nu är det en ren
förhandlingssituation och det gäller att skjuta på besluten så länge
som möjligt. Jag lyckas bra med det och har månader av frihet
framför mig.
Jag jobbar då och då på Östertorps gård, så jag har alltid lite pengar
på fickan. Det är Vällingby ridhus som äger gården. De föder upp
hästar och under sommaren så har de ridläger där. Ett bra ställe. Det
finns både jobb och tjejer där.
Jag är kär i en tjej på Östertorp och brukar sova över hos henne. En
natt står mamma och några väninnor utanför min tjejs fönster. Jag
hör att de har festat lite. Mamma är populär på fester, alla tycker att
hon är rolig. Nu står hon utanför fönstret och ropar: Ett å två å tre å
hopp. Ett å två å tjolahopp. Hon vill vara rolig genom att tro sig hålla
takten åt oss.
Alla hennes väninnor skrattar. Det gör inte min tjej. Hon åker hem
nästa dag och jag ser henne aldrig mer. Mamma säger att hon inte
menade något illa. Hon skojade bara. Jag förstår mig inte på vuxna
människor.
En gång i veckan tar jag bussen in till stan. Biografen Saga i
Stockholm visar under dagtid veckans filmrulle. Under femton
minuter rullar trailers för kommande filmer. Det är gratis entré och
jag ser alltid trailern ett par gånger på raken. Efter filmrullen blir
det fika och bulle på kondiset bredvid. För första gången i mitt liv
njuter jag av varenda ögonblick. Jag vet att vuxengymnasiet ligger
och lurpassar på mig vid horisonten.
Men det skiter jag i, för dit är det ännu långt, så långt. Jag vet
hur man gör för att förtränga det onda. Jag vet hur man gör för att
njuta av var stund som ges. Jag är så lycklig att jag talat om för gud
102 Buss på sverige 5/2012
att det är helt okej ifall jag dör till hösten. Bara jag först får mina
månader av frihet.
När jag ska hem från stan så tar jag tunnelbanans gröna linje.
Samma gröna linje som jag alltid tagit. Det står Vällingby på vagnen.
Men jag ska inte dit längre, utan stiger av vid en station som
är ful och full av betong. Brommaplan, denna trötta och slitna färjkarl,
är porten som leder mig bort från mitt förflutna. På väg mot den blå
dieselbrummande Mälaröbussen lämnar jag Vällingbys gröna linje
bakom mig. Och som ett grönt band av gamla sår ser jag vagnarna
rulla vidare västerut, mot Vällingby.
Mitt förflutna finns inte längre. Jag är både stor och stark nu. Det
som har varit angår inte mig längre. Jag har ingenting med min
historia att göra.
När bussen passerar Drottningholms slott reflekterar jag inte
en sekund över att det var här Ubbe och jag pilkade abborre med
Farbror Blå. Det var så länge sedan att jag knappt minns det. Säkert
sex år sedan. Och förresten så kan Ubbe dra åt helvete. Jag minns
dig knappt. Hör du det Ubbe! JAG MINNS DIG KNAPPT!
Jag äter, sover, rider och dessutom har jag en bil. En gammal folka
av årsmodell 1957. Köpte den för fyrahundra spänn. Jag är sjutton
år och då har man inget körkort. Trodde aldrig att mina föräldrar
skulle tillåta det. Men så länge jag inte kör in till stan så tycker de att
det är okej. Det kan man kalla för ett generöst avtal.
Ute på de här grusvägarna så finns det nästan inga poliser. De få
gånger jag möter någon med bilen så vinkar jag glatt. För om man
bara ser glad ut och inte väjer med blicken så fixar sig allt.
Annars är det mest tjat och gnäll. Gör det! Gå dit! Så kan du inte
göra! Så kan du inte tänka! Fyyy!
Skiter i vad idioterna säger, de kan dra åt helvete. Alla som jävlas
med mig kan dra åt helvete. Mamma kallar mig ormars avföda.
Pappa säger att jag är en parasit, som under hela mitt liv parasiterat
på dem. Jag hatar dem.
De säger att jag är en skam som lurar och bedrar dem hela tiden.
De köpte en häst för att jag skulle ge dem något tillbaka. De säger
att jag är skyldig dem det. Men jag köper inte det snacket, för pappa
gillar också att rida hästen.
Jag ska bli det de kallar mig, en ond och dålig människa. Vill inte
vara mjuk, då går jag under. Det vet jag. Måste bli hård. Ska
parasitera ännu mera. Jag ska äta upp deras mat och bullar. Jag
sover hur länge jag vill. Går och lägger mig när jag vill. Tänker lura,
bedra, förleda dem allt jag kan. Ingenting betyder någonting längre.
Språket är för länge sedan upplöst och allt verkar tillåtet. Ingen får
må bra. Glädje är att söndra.
Min lillasyster glöms bort, det är som om hon inte riktigt finns.
Varje morgon ser jag henne skynda till sin skola. Hon läser och läser
och får alltid högsta betyg. Men hennes betyg verkar inte räknas lika
mycket som mina. Det är bara min skolgång de tjatar om hela tiden.
Mamma säger att min lillasyster alltid kommer att klara sig, för
kvinnor kan alltid hitta en rik man som försörjer dem.
Pappa är inte rik?
Ur boken Lill-Tarzan å jag av Johan Hedenberg
(Norstedts), 2012.
”Jag ska bli det de kallar mig,
en ond och dålig människa. Vill
inte vara mjuk, då går jag under.
Det vet jag. Måste bli hård. Ska
parasitera ännu mera. Jag ska äta
upp deras mat och bullar. Jag sover
hur länge jag vill. Går och lägger
mig när jag vill. Tänker lura,
bedra, förleda dem allt jag kan.”
The Girls Thought They Where
Safe ... But They Didn’t Count On
The Return Of The Plaskafishers
gjorde stor succé på Gotland. Så
småningom ringde Bert Karlsson.
Ett av svensk filmhistorias mest
kända citat kläcktes på vägen:
“Vad sägs om lite kåt, glad och
tacksam?”
5/2012 Buss på sverige 103