här - Buss på Sverige

KRÖNIKA YLVA FLOREMAN
Kyrkans motormän
Foto: Torsten
Persson
114 Buss på sverige 5/2012
Jag älskar stillheten på landsbygden och när jag för
tre år sedan köpte ett hus intill byns kyrka fann jag att
läget var perfekt. Men bara efter några dagar inser jag
att det har skett ett paradigmskifte – i det tysta.
Kyrkopark och kyrkogård ska skötas och det
handlar inte längre om att meditativt använda kratta
och räfsa eller sekatör. Häcksax, gräsklippare, röjsåg,
grävskopa, grusgångsräfsa, flakmoped och motorsåg
är de bullrande maskiner/verktyg man använder i dag.
Parkskötarna bär hörselskydd och när de har gått ett
varv i ansandet av den gudomliga växtligheten börjar
de om igen. När kyrkan har skött domänerna veckans
fem arbetsdagar är det dags för byborna att helgklippa
sina gräsmattor.
Den som sommartid besöker en gravplats eller
minneslund, för att sörja eller meditera, riskerar att
få göra det till ljudet av vinande, ilande, bullrande
teknik. Varje kyrkoförvaltning är fristående
och tar egna beslut. Innebär det att Sveriges
drygt 3 000 kyrkor har varsin bullrande
maskinpark i dag?
Ansvarig kyrkopersonal fnissar
överraskat när jag nämner motormattan
över byn. De svarar att de inte insett
att det är så här det har blivit. Ja.
Det är ofta så med människan och
hennes utveckling. Varje steg känns
logiskt i det ögonblick vi tar det, men
plötsligt är vi någonstans där vi inte
förväntade oss att vara.
Nästan allt vi gör i dag gör vi med
hjälp av teknik, och tekniken bullrar.
När vi pratar om estetik menar vi det som
ögat ser och nästan aldrig den skönhet
som örat hör. Vi bryr oss om hur något
är designat – men hur låter det? Varför
utvecklas inte tystare maskiner? Varför
hör vi inte?
LUfTRUM UTAN fLYG
Under vulkanutbrottet på Island,
när flygplan var förbjudna att flyga
över stora delar av Europa, var det
mycket tystare. Framför allt kändes
atmosfären mindre nervig. Det är inte
konstigt: Ljud är fysiskt, vi kan känna
det i kroppen. I cowboyfilmer lägger
skurkarna örat mot marken för att höra om en fiende
är på väg.
Varje enskild bullerkälla kan tyckas obetydlig
men det sammanlagda bullret skapar belastning för
både människor och djur. En kompis filmar inne i ett
fågelbo och lägger ut det på Facebook. En filmsnutt
visar hur fågelungarna blir oroliga när någon stänger
verandadörren intill, lite för hårt. Efter att ha sett detta
smyger jag ut i trädgården och smäller inte längre igen
dörren med foten.
”När vi pratar om estetik
menar vi det som ögat
ser och nästan aldrig den
skönhet som örat hör. Vi
bryr oss om hur något är
designat – men hur låter
det? Varför utvecklas inte
tystare maskiner? Varför
hör vi inte?”
Den ro och tystnad som kyrkan har stått symbol för,
var finner vi den i dag? Jo, på golfbanan. Nu finns
det nästan lika många golfbanor i Skåne som det
finns kyrkor. Även här använder man maskiner för
att sköta gräs och grönska, men det tycks vara mer
medvetet nyttjat. Dånande motorgräsklippare är inte
förenligt med golfspelare som koncentrerar sig på
ett slag.
Golfbanorna är öar av tystnad i en bullrande
civilisation. Spelarna rör sig över plan, lika respektfullt
och dämpat som man förr förde sig i kyrkan. Golfen
har även tagit över dess sociala funktion, spelarna
samlas utanför receptionen som man förr möttes på
kyrktrappan.
Kanske Svenska kyrkan skulle ge liemannen en
förnyad chans?
YLVA FLOREMAN
Dokumentärfilmare och skribent som bor på Österlen.
Ylva väver ibland, och renoverar hus – eller om inget annat
bjuds knåpar hon ihop något som gått sönder.
Värd att längta hem till.