här - Buss på Sverige

KRÖNIKA LARS AMBLE
Papperskorgen
– krönikörens bäste vän
FOTO: Jann Lipka
50 Buss på sverige 5/2012
Så var det dags igen för en ny krönika i denna tidning,
den åttonde i ordningen. Men inspirationen tryter.
Vad ska en krönika handla om? Jag slår upp ordet i
en uppslagsbok: ”krönika” – att skriva i en lätt och
underhållande stil. Krönika kallas också en översikt i
en tidning, radio eller tv-krönika, riksdagskrönika,
modekrönika osv. Lätt och underhållande alltså,
kanske en rolig historia? Nej, jag kan bara gamla. Om
Adam och Eva kom tillbaka till jorden skulle dom inte
känna igen någonting – förutom vitsarna.
Då är det enklare att skriva sina memoarer. Man
skriver bara ner allt det goda man gjort och hoppar
över allt det dåliga man gjort – det är memoarer det!
Eller man kanske skulle skriva något elakt om någon?
Sånt brukar ju alltid vara underhållande. Om man
känner sig lite nedstämd eller uttråkad, kan man
ju alltid pigga upp sig med några oförskämda
elakheter. Om banker till exempel. En bankman
är en person som lånar ut sitt paraply när det är
solsken och vill ha det tillbaka när det regnar…
eller om diplomater – en diplomat är en man
som tänker sig för två gånger innan han inte
säger något och en psykiater är en man som går
på porrklubb för att titta på publiken.
Eller kanske om teater? Det finns teaterpjäser
som inte blir utvisslade, därför att ingen kan
gäspa och vissla på samma gång… Nej, dom
där hade ni hört förut. Jag kommer att tänka
på dom riktigt bra krönikörerna, dom som
alltid skrev lätt och underhållande. Cello till
exempel, signaturen för Olle Carle. Han var
en välkänd ordvändare i Expressen på sin
tid. Det var han som skrev om ”flickan
som på sitt sätt sett satt sött” och myntade
sådana fraser som ”med mitt mått mätt”
och ”idel ädel adel” , vilken 1944 blev en
mycket populär revyrefräng. Han kunde
avsluta en krönika så här; ”Här är en ända
vorden på min konst att vända orden”.
Cello var även mycket jazzintresserad och sjöng in
några plattor till Åke Fagerlunds orkester (1939). Det
berättas att han en gång satt i baren på en restaurang
med ett glas öl när en hovmästare kom fram till honom,
pekade på klockan över baren och sa ”Klockan är nu
en minut i tolv och då stänger vi så ni får dricka upp
er öl fort”. Cello tittade på klockan, sekunderna rann
undan och minutvisaren närmade sig tolv. Han vände
sig till hovmästaren, pekade på klockan och sa: ”Vill
min-utvisare se-kunderna gå?” Han svepte sin öl och
gick. Cello blev en gång tillfrågad i en intervju om han
alltid var nöjd med sina krönikor. ”Inte alls”, svarade
han, ”om jag har skrivit en krönika eller ett kåseri
som jag inte är nöjd med, slänger jag direkt ned det i
papperskorgen.”
Papperskorgen är en krönikörs bästa vän.
SPÖKSKRIVARE ÅT SIN HUND
En annan skrivande humorist som jag med glädje
umgicks med var Oscar Hedlund, en mångbegåvad
och mångkunnig herre. Han var förutom en lysande
journalist och krönikör även musik- och nöjesjournalist.
Oscar var mycket intresserad av musik och var en riktigt
bra gitarrist. Han gick ofta omkring och nynnade och
menade att riktigt bra populärmusik går in genom
ena örat och ut genom munnen. Från 1966 skrev han i
Dagens Nyheter under signaturen Oscar III. Han gav
ur flera böcker, bland annat en om Stickan Andersson,
Stickan – den börsnoterade refrängsångaren, och en
trilogi som spökskrivare åt sin hund Frida, Mina hundår
(1975), Mina bästa pinnar (1983) och Alla dessa valpar
(1983). Han var även i många år en mycket omtyckt
sommarpratare. 1955 sökte han till Åhlén & Åkerlunds
förlag som fotograf (som han egentligen ville bli) och när
han fick veta att inget jobb fanns där utbrast han:
– Nähä, då kan jag väl lika gärna bli journalist! Och
så fick det bli.
Och så fick även min åttonde krönika i denna
eminenta publikation bli. Den blev inte så lång
och heller inte så lätt och underhållande, men en
papperskorg finns nog i er närhet…
Bon voyage, önskar krönikören.
LARS AMBLE
Skådespelare och regissör som medverkat i ett 60-tal
filmer. Lars har fått medalj av kungen och vunnit priset
Guldmasken fyra gånger för bästa teaterregi. Intressen:
Frun Gugge, dottern Lolo, och barnbarnet Vincent.