här - Buss på Sverige

INTERVJU JOHAN HEDENBERG
Tillbaka
till förorten
Är det ett krig som dragit fram? Skådespelaren Johan Hedenberg
är 50 år gammal och har precis fått veta att 28 av hans kamrater från
uppväxten i dag är döda. I sin självbiografi berättar Johan öppenhjärtigt om
sitt liv från uppväxten i 1960-talets mönsterförort Vällingby till nutid, en
uppväxt där våld, alkohol och droger var en naturlig del av vardagen.
98 Buss på sverige 5/2012
TEXT: Rasmus Troedsson / FOTO: Christopher Hunt
V
ar någonstans befinner du dig i
processen med boken just nu?
– Boken lever ju i allra högsta grad i
mig fortfarande. Det finns ju saker som
jag skulle vilja fortsätta med men det
går ju naturligtvis inte, den måste ju få ett avslut i mig.
Det är ju precis som allting annat, som tonåringen som
ska flytta ut hahaha… Hoppas jag inte låter pretentiös,
den är ju nu i händerna på andra människor och deras
tyckande. Den 29 augusti är recensionsdatumet. Men jag
har ju läst på nätet bland boknördar och till min glädje
tycker de om den och det gör mig så glad.
Boken är så full av berättariver att man undrar om
inte berättelsen i ditt liv är överordnad verklighetens
mer platta, kvantitativa dimensioner?
– Allt berättande, all konst måste försöka rensa
bort… ja, alltså jag har svårt för diskbänksrealism. Jag
vill oavsett om det är teater eller film eller litteratur
att man rensar bort det som är ovidkommande, inte
för att framhäva osanningar men för att just det man
vill berätta ska få plats och kliva fram. De flesta av oss
märker inte av allt som pågår, som tar fokus från det
som egentligen är viktigt. De här distraktionerna är jag
inte intresserad av. För mig är det här inget vittnesmål,
minnen är inget vittnesmål överhuvudtaget, inte ens
vid en rättegång – var mössan blå eller gul eller det
kanske inte ens var en mössa utan en hatt eller rentav
en peruk och det är ju på den nivån minnena speglar
verkligheten efter några år och det blir ointressant
[vittnespsykologernas doktrin styrker detta]. Det
viktigaste är att man inte far med medvetna osanningar.
Men oftast är det ju de svaga minnena som en doft, en
känsla av kåthet eller längtan eller vad det nu än är som
är intressant för det är dem man börjar fantisera kring.
Det svåraste att skriva är det jag minns exakt för det blir
mer av kalla fakta och det tycker jag blir tråkigare. Det
blir mer spännande när man har en känsla av ett minne.
Förstår du?
Vad vill du att boken ska åstadkomma – i ditt eget
liv såväl som i läsarens?
– Framför allt vill jag att mina barn… jo, just det,
innan jag började skriva boken rök jag ihop med
min tonårsdotter som redan då var i tonåren och då
upptäckte jag till min fasa att hon hade rätt och jag var
fel ute. Men eftersom jag var så kampbenägen så kunde
jag inte riktigt erkänna det. Men jag fick ur mig att jag
åtminstone är lite bättre än hennes farmor och att det
var hennes, alltså min dotters förbannade plikt, att bli lite
bättre än jag. Då stannade min dotter upp och sa att det
där var riktigt bra sagt. Så lite av den andan är orsaken
till att jag skrev boken. För när det gäller min pappa till
exempel så fick jag mest höra berättelser om vilken
fantastisk idrottare han var och när folk berättade om
det så blev ju bara mina tillkortakommanden ännu
värre. Jag hade ju önskat att min pappa berättade för
mig var det gjorde ont någonstans i stället för att höra
om hans backrekord och tennisturneringen han vann.
Så jag kan säga så här, att när mina barn en dag läser
det här, min stora tjej har ju redan läst boken, så vill jag
att de ska förstå att jag varit mån om att vara sann om
mig själv.
Skådespeleri kontra författarskap, regi och
undervisning, vad har de för inbördes rangordning
och vad är bränslet i ditt liv?
– Skrivandet. Men jag varit så lat och haft så dåligt
självförtroende, men det här är det roligaste och
bästa jag har gjort i hela mitt liv. Jag känner att jag
får bränsle av att vara med i ett sammanhang med
människor… att få vara med och skapa någonting
och berätta någonting. Jag får inte så mycket bränsle
av skådespeleriet som jag önskade även om jag blir
uppbjuden och berättar någonting fantastiskt. Det
är när jag skriver som jag lever som mest. Jag förstår
ju inte det här med att det är så ensamt att skriva, nu
har ju jag bara skrivit en bok, men jag har aldrig haft
så mycket folk ”omkring” mig som när jag sitter och
skriver. Hela rummet blir ju befolkat. Men sen är det
ju otroligt roligt med skådespeleriet, inte för att jag
behöver roller utan för att jag tycker om att träffa folk.
Jag är sällskapssjuk och filmandet är otroligt mycket
väntan och då får jag prata väldigt mycket. Sen jobbar
jag ju som lärare eller coach för skådespelare och det
tycker jag är otroligt tillfredsställande. Regi intresserar
mig väldigt mycket, jag tror att jag alltid har haft en bra
bullshitdetektor! Och jag älskar att få skådespelare att
själva upptäcka vad de ska göra, att få dem att känna sig
som geni. Det är en underbar känsla.
Var befinner sig Johan om ett år, fem år och tio
år om du får vara Jan Stenbeck och bestämma allt
själv?
–Ja, Jan Stenbeck hade ju ett hjärta som brast
och jag hoppas att mitt hjärta inte brister. Eftersom
jag har gått igenom det jag gjort [Johan genomgick
nyligen en stor hjärtoperation och fick både
hjärtsvikt och en infarkt under själva ingreppet]
hoppas jag att jag får tillfriskna mer och att det inte
tillstöter några stora komplikationer. Jag gruvar mig
inte över mitt hjärta dagligen men jag lever med det
och det finns en ständigt närvarande tanke om att
allt inte kommer vara för evigt. Jag hoppas att jag får
chansen att skriva mera och att jag får lite filmroller
så jag får träffa folk.
Buss
på Sverige
Läsning
”Jag hade
ju önskat
att min
pappa
berättade
för mig
var det
gjorde ont
någonstans
istället för
att höra
om hans
backrekord
och tennisturneringen
han vann”
5/2012 Buss på sverige 99