här - Buss på Sverige

INTERVJU JAN MALMSJÖ
Jan Malmsjö, Bertil Guve och
Pernilla Allwin i Fanny och
Alexander (1982).
mina föräldrar, men det var väl upptaget överallt
annars? Sedan undrar jag om jag minns det lilla huset
i Trelleborg vi bodde i. Men det låg intill parken,
mittemot skolan, där sälen Isak står staty – fast
det var visst egentligen en kvinna, men Isak hette
hon. Efter det flyttade vi snart till Malmö och i mitt
medvetande så är jag malmöbo och det går aldrig ur.
Mina föräldrar, som hade en damfrisering, turnerade
på somrarna som dansparet Fritzi, men detta vill jag
helst glömma av orsaker som jag inte vill prata om. I
alla fall så var de också anställda på Hippodromteatern
och där tillbringade jag dagar och nätter medan mina
föräldrar repeterade. Du vet på den tiden hade man
inga fackföreningsrestriktioner och man kunde göra
så därför att man brann för sitt yrke. Jag fick då tid att
utforska teatern på egen hand och högst upp i huset
hittade jag artistfoajén med lädermöbler och stora
speglar och där fanns det aldrig någon människa och
där kunde jag spela teater. Alldeles för mig själv. Sedan
fortsatte jag på det viset och var med i Malmö barnteater
och sedan gjorde jag min debut på Hippodromteatern
vid nio års ålder.
Jan som har tagit av sig på överkroppen verkar inte
längre besväras av värmen i logen, det är med andra ord
inte därför han tystnar och dröjer med att uttrycka sig.
– Och jag kan inte minnas att jag någonsin tänkt
något annat än att jag skulle till teatern och jag minns
att jag sa någon gång att dit skulle jag om jag så bara
skulle dra ridån – därför att den världen var min! Och
så småningom kom jag ju in på
Dramatens elevskola och det
var roligt för att jag visste att
där skulle jag få tillgång till all
den grundutbildning som ju
behövs. Plus att vi fick chansen
att sitta uppe på tredje raden
när vi var lediga och se de stora
elefanterna dansa. Tänk bara
att få se Lars Hansson som
var den största av de stora.
Eller Anders Henriksson, lika
bra han, men inte tungviktare
utan bantamviktare. Förresten
apropå storlekar, nu har den där
basketgenerationen tagit över
på teatrarna va? Man måste ju
vrida nacken ur led för att titta
på tjejerna på scenen, hahaha.
En man, många ansikten.
Några av Malmsjös album:
En högst förunderlig
dag (1964), 10 låtar Jan
Malmsjö (1965), En sång
och en dansman (1984)
och Same (1979).
RING UT, VILDA KLOCKOR
När jag undrar hur det gick till när han tog över
uppdraget som man kanske mer än något annat
förknippar med landets vid respektive tidpunkt
största skådespelare – då inser han direkt att jag
syftar på hans läsning av Alfred Tennysons Ring,
klocka ring. Som i original heter Ring Out, Wild Bells
och publicerades 1850.
– Vi höll en minnesstund över Margareta Krook på
Dramatens lilla scen och det var endast hennes bild
som var där förutom vi människor. Min hustru Marie
höll ett fantastiskt tal och vid det tillfället möttes
våra blickar… Vad hette nu chefen då, hon som skulle
spikas in i en låda? Ja, just det, Anna-Greta Leijon. Hon
tittade på mig men sa ingenting då, men efter det sökte
hon upp mig och frågade mig om jag ville läsa. Kanske
spelade det någon roll att en av kvällstidningarna redan
då Jarl Kulle dog hade haft en omröstning om vem som
skulle ta över efter honom, och då vann jag med enorm
överlägsenhet men det blev Margareta Krook. Man
ville gå andra vägar och det var genustänkandet.
LASSE “DUMBO” NORéN
När vi en stund in i intervjun gör ett tvärt
ämneskast och börjar prata om Lars Norén, vår tids
kanske mest framgångsrika dramatiker, då är det
som om stämningen tvärt ändrar temperatur. Hans
röst blir stadigare och skärpan är plötsligt vassare.
Han replikerar snabbt på mitt påpekande att hans
och hustruns samarbete med Norén måste ha betytt
mycket?
Vänster: Jan Malmsjö i filmen Älskande par (1964).
Höger: Jan Malmsjö och Harriet Andersson i samma film.
– Speciellt har jag och Marie betytt något för honom
– han har inte betytt nåt speciellt för oss! Nämen,
det var ju så att jag och en annan regissör satt en natt
hemma hos oss med en flaska whisky och han ville
göra Dödsdansen av August Strindberg på stora scenen
på Dramaten med mig och Marie. Vi hade gått igenom
pjäsen scen för scen men några dagar senare fick vi
ett brev ifrån honom i vilket han slog fast att han inte
kunde genomföra uppsättningen. Så det projektet
blev nedlagt, men vid det laget hade det stått om
det i tidningarna och i den vevan mötte Marie Lasse
Norén. Vi hade då gjort hans Fursteslickaren [pjäs
från 1973] och han sa att han visste att vi ville göra
Dödsdansen och sa att han hade en sådan. Så vi blev
glada och föreslog honom att gå upp till dåvarande
Dramatenchefen Lars Löfgren. Norén ville göra den
på Fyran [en av Dramatens scener] och när vi kom
dit och samlades utbrast Marie “men vad fan det här
är ju Strindbergs Dödsdansen” och först då insåg vi
missförståndet – vi trodde han hade skrivit en egen
Dödsdansen men det var ju inte alls så...
– Men han kunde ju ingenting om teater. Lasse
Norén kan skriva pjäser, det kan han, men det
var väldigt kämpigt. Det var tuppfäktning mellan
honom och mig och nä, det var om allt möjligt. Det
kulminerade så småningom efter det att han hade
skrivit och kallat mig alkoholiserad skådespelare
… hur fan kan man vara det när man är åttio år
och fortfarande håller på? Jag har druckit med
skådespelarkollegan Lars Lind en gång i tiden,
han har varit nykter i trettio år och han kallade
RÖSTER OM
JAN MALMSJÖ
Klas Östergren,
författare.
– Jag såg Jan Malmsjö
sjunga Snurra min jord
på tv. Det måste vara
nästan 50 år sedan – det
räcker. Det var bland det
bästa jag har hört någon
sjunga, någonsin.
Adam Pålson,
skådespelare:
– Såväl Marie Göranzon
som Jan Malmsjö är
starka förebilder. De är
små kärnkraftverk båda
två. Lysande artister båda
två helt enkelt, och totalt
olika verkar de ju vara.
Bibi Rödöö,
programchef, Sveriges
Radio:
– Hans rollprestation i
Fanny och Alexander
var ju infernaliskt bra.
En mardröm som
styvpappa. Så bra att det
var svårt att skilja på roll
och person.
Foto: Olle Cederquist
34 Buss på sverige 5/2012
5/2012 Buss på sverige 35