här - Buss på Sverige

INTERVJU PATRIK SJÖBERG
Foto: Erik Josjö
Den 30 juni 1987. Det är en
underbar sommarkväll
vid portvalvets lilla café
just utanför Stockholms
Stadion. Innanför de anrika
väggarna pågår DN-galan och jublet från
över nittontusen besökare strömmar genom
de valvformade entréerna.
Plötsligt kommer en gänglig ung man ut
från Stadion och går med bestämda steg fram
till disken.
–Hej. Två korv med bröd, tack!
Patrik Sjöberg, för självklart är det han,
har tid med några korvar. Åtminstone i hans
bok. Inne på Stadion har han just klarat 2,32
i första försöket och räknar kallt med att de
flesta av de kvarvarande hopparna kommer
att få problem på samma höjd.
Han har givetvis rätt. En kort stund
och två varmkorvar senare vandrar
svensk friidrotts enda superstar tillbaka
in på Stadion och glider över den nya
världsrekordhöjden 2,42 i sista försöket.
Respekt.
58 Buss på sverige 5/2012
NU fAN SKA JAG INTE TRÄNA MERA
Det finns historier och anekdoter kring de
allra flesta idrottsmän och kvinnor som nått
en viss nivå av sitt utövande: Stefan Swartz
som vägrade kliva av Ullevi med brutet ben
mot Skottland 1997. Björn Borg som matade
grundslag mot den där garageväggen i
Södertälje.
De mest intressanta historierna om Patrik
Sjöberg är inte de om klarade höjder och
stora mästerskap, utan de som berättar om en
person med stor integritet som alltid vägrat
inordna sig i leden: Som att ta emot en OSmedalj
i jeans och boots (Seul, 1988). Som
att ta en cigg efter tävlingarna. Eller för den
delen köpa några varmkorvar mellan 2,32 och
2,35 på Stockholms Stadion.
Det är mycket man vill fråga Patrik Sjöberg
när vi träffar honom före en av sommarens
föreläsningar på Peace & Love-festivalen i
Borlänge. Det första som slår mig är dock
storleken på den man som skakar min hand
på backstageområdet, och då menar jag inte
de 199 centimetrarna på höjden.
Övre bilden: Patrik Sjöberg sätter nytt världsrekord
med 2,42 på Stockholms Stadion 1987.
Undre bilden: Stefan Holm och Patrik Sjöberg
inför den gemensamma föreläsningsturnén
Holm vs. Sjöberg 2010.
Med bilderna av ”höjdhopparen” Patrik
Sjöberg som referens måste han ha lagt
på sig tio–femton kilo muskler bara på
överkroppen.
Satan vad stor han är, tänker jag.
Vi börjar där.
Som jag förstår det tränade du nästan
ingenting under en ganska lång tid efter att
du avslutat din idrottskarriär. Hur ser det
ut i dag?
– När jag väl slutade med friidrotten tänkte
jag ”Jag har tränat i hela mitt liv. Nu fan ska
jag inte träna mer”. Jag hade en del problem
med ryggen då också, bland annat fyra
diskbråck som hade behövt opereras. Och att
ligga på soffan i två år som jag faktiskt gjorde
hjälpte ju inte. I dag tränar jag fem dagar i
veckan, mest styrketräning och lite boxning
och kickboxning. Jag hatar att springa.
Berätta lite om din föreläsningsturné?
– Det är väl mer av en serie samtal
egentligen. Dialoger där jag tar upp saker
jag tycker är viktiga, med utgångspunkt
från min bok Det du inte såg. Just nu är
det jag och [tidigare elitidrottaren] Maria
Akraka som åker runt tillsammans med
representanter från Bris. Det blir lite lättare
för publiken också, att de kan känna att de
har fått vara med om något lite mer än det
här dystra och tråkiga.
Hur har mottagandet varit?
– Väldigt bra. Det känns verkligen som
att de här föreläsningarna åstadkommer
någonting. Jag tror inte vi haft en enda kväll
under turnén när det inte har kommit fram
någon efteråt och berättat att de har varit
med om samma saker som mig, och inte
sällan är jag den första de berättar det för.
Är det inte svårt att prata om något
så pass personligt, och fortfarande vara
någorlunda objektiv?
– Det är klart det kan vara svårt. Därför
känns det väldigt bra att ha Bris med den
här gången, att det finns psykologer som kan
svara på många av de här svåra frågorna. Om
man ska vara helt ärlig kan också mina egna
åsikter skilja sig från fackmännens på ett sätt
som kanske inte är helt, ja ...
... politiskt korrekt?
– Det kan man säga. Det kan helt enkelt bli
fel om jag öppnar käften och säger vad jag
tycker och känner till folk som faktiskt mår
jättedåligt.
Boken var ju en riktig bomb när den kom.
Har du fått några kommentarer från Viljo
Nousiainens anhöriga sedan dess?
Patrik Sjöberg firar världsrekordet på DN-galan 1987. Till höger hans tränare Viljo Nousiainen,
till vänster höjhopparen och nära vännen Carlo Tränhardt. Foto: Torbjörn Selander.
– De väldigt få hatmejl jag fått har
uteslutande kommit från finländare som
känner sig påhoppade av någon konstig
anledning. Jag fick ett mejl från någon som
representerade Viljos familj i Finland där
det talades om att detta skulle tas i rätten.
Men det räckte att jag punktade upp en tio
frågor och skickade över dem. Efter någon
vecka fick jag ett svar som jag tolkade som
att min berättelse egentligen inte var några
nyheter där borta. Det var väl ett halvförsök
att skrämma mig, och de ville inte svara
på någon av de frågor jag ställde. Det finns
väldigt många historier om Viljo från hans tid
i Finland, minst lika hemska som min egen.
Det var ju trots allt därför han var tvungen att
lämna Finland.
BEEN THERE, DONE THAT
Efter att ha fört en kringflackande tillvaro
som aktiv idrottare och sedan dess haft
adresser i såväl Spanien som Brasilien bor
han nu sedan några år tillbaka i hemstaden
Göteborg med sin brasilianska fru Fernanda
och tolvåriga dottern Isabell från ett tidigare
förhållande.
Även om Patrik fortfarande reser mycket
i sin nya roll som föreläsare och ambassadör
för sitt företag ”Patrik Sjöberg – 242” är
det så mycket av en ordnad tillvaro som
47-åringen upplevt.
– Att sluta med friidrotten var absolut inga
problem. Problemet var snarare att man var
så van att förflytta sig hela tiden att det blev
ju väldigt märkligt när man inte hade de här
perioderna av ständiga resor. I början kunde
jag bli väldigt rastlös och irriterad.
Känns det som om du kommit hem nu?
– Jag trivs med min tillvaro som den
är nu. Samtidigt som jag kan tänka att jag
faktiskt kanske inte har det behovet av ”hem”
på samma sätt som många andra. Kanske
kommer det när man blir lite äldre.
Hur är förhållandet till din dotter i dag?
– Väldigt bra. Min dotter är ju anledningen
till att vi flyttade hem till Sverige, att hon
skulle börja skolan och så. Nu har jag henne
varannan vecka och det fungerar jättebra.
Du växte ju själv upp med en frånvarande
pappa. Hur har det påverkat dig som
förälder?
– Jag hade ju egentligen ingen relation
till honom. Han kom och hämtade mig och
min brorsa var tredje vecka. Vi tillbringade
en helg tillsammans och sedan fick man en
påse godis när man åkte hem. Jag försöker
ju att vara den exakta motsatsen. Under de
första åren efter att Isabell föddes så var
jag i praktiken pappaledig hela tiden. Jag är
väldigt tacksam för de åren, att jag fick vara
med och se henne växa upp. Nu för tiden
får man försöka ta den tid man får. Hon är
ju tolv nu, så snart får man ju inte vara med
längre.
5/2012 Buss på sverige 59