You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
KRÖNIKA<br />
Tack för kaffet!<br />
Jag sätter en ära i att göra ett bra<br />
jobb. Att vara bussförare ser jag som ett<br />
hedersuppdrag. Kollektivtrafik har blivit<br />
något visionärt, en av möjligheterna till ett<br />
hållbart liv på jorden, och det är vi som<br />
utgör den operativa styrkan. Man skulle<br />
tro att vi är en avundsvärd kår med godast<br />
tänkbara framtidsutsikter, men tvärtom<br />
ser det ganska mörkt ut med en känsla av<br />
att vi snarare utgör kanonmat. Visionerna<br />
faller platt när bussarna ska rulla till vilket<br />
pris som helst. Kämpar du ändå för att<br />
behålla någon slags stolthet anses du som<br />
obekväm eller till och med dum i huvudet.<br />
Det är klart du ska ut och jobba, fastän<br />
arbetsschemat inte funkar och de nya<br />
bussarna har en blinkers som låter som ett<br />
flyglarm.<br />
Sedan förra sommaren har<br />
Stockholms centrum dessutom sett ut som<br />
ett bombnedslag. Det ska på rekordtid<br />
byggas spårväg genom stadskärnan och<br />
priset för de första hundra meterna som nu<br />
är klara går inte att beräkna. Jo, i miljontals<br />
kronor förstås, men inte i förseningar,<br />
ökade avgaser, skadade trafikanter, sönderkörda<br />
fordon, handläggningstimmar, hörselskador<br />
och mental ohälsa. Först bröt de<br />
upp Norrmalmstorg, sen hela Hamngatan<br />
och sist men inte minst Nybroplan. Vi talar<br />
om aortan genom Sveriges huvudstad.<br />
Hållplatser flyttades. Hållplatser<br />
drogs in för att sen återuppstå någon<br />
annanstans. Bara precisionskörningen<br />
för att inte kollidera på betongsuggor,<br />
arbetsfordon, framsprängande folkmassor,<br />
cykelbud och bindgalna bilister, var<br />
värd stående ovationer. Månaderna gick<br />
och man tänkte att det här går inte. Vi kan<br />
inte köra här. Och när vi ändå måste det,<br />
tänkte man att det kan i vilket fall inte bli<br />
värre. Men det kunde det. Vi hade till slut<br />
så många varianter på omlagda körvägar<br />
att trafikledningen till och med hördes<br />
ropa ut i radion att ”nu råder ordinarie<br />
omläggning”. Men då kunde det ändå visa<br />
sig att det bara gällde åt ena hållet och alla<br />
linjer utom 55:an.<br />
2/<strong>2010</strong><br />
Den här bilden tog Tina<br />
Messing vid Nybroplan<br />
dagen innan hon bröt ihop<br />
av allt kaos.<br />
Trafikanterna ska vi inte tala<br />
om. Vilka sammanbitna, tåliga hjältar!<br />
Man hörde det kollektiva suset som<br />
uppstod varv efter varv när man ropade ut<br />
vilka hållplatser som var indragna. Någon<br />
kom ibland fram och ville diskutera, men<br />
för det mesta klev hälften av och gick till<br />
fots. Det värsta var när jag glömde ropa<br />
och lilla tant Agda kom fram mitt i det<br />
armageddon som utgjorde linjesträckningen<br />
och undrade om jag inte längre<br />
stannade vid Kungsträdgården. Henne<br />
fick jag släppa av i ett hål på Nybroplan.<br />
Jag vet inte hur hon tog sig därifrån. Alla<br />
trottoarer inom synhåll var fullständigt<br />
utplånade. Henne fick de nog rädda med<br />
helikopter.<br />
Detta är inte vad jag kallar arbetsmiljö<br />
och det är ett mysterium varför<br />
kollektivtrafiken i området inte stoppades.<br />
Själv bröt jag ihop. Det hände efter att<br />
jag flera dagar i rad hade kört de hårdast<br />
drabbade linjerna. Det sved i magen och<br />
tryckte över bröstet den där morgonen,<br />
men jag tänkte att vad fan det är bara en<br />
dag, sen ska jag vara ledig en vecka. Jag<br />
trodde jag skulle klara det. Jag lastade<br />
bussen full, körde vidare och såg spårvägs-<br />
bygget närma sig. Då kom tårarna. Det<br />
kändes som om något brast och jag grät<br />
hela vägen till ändhållplatsen där jag blev<br />
tagen ur trafik. Jag erbjöds stödsamtal,<br />
jag pratade med facket och framförallt<br />
med min närmaste chef. Han hade full<br />
förståelse för min reaktion, sa att det var<br />
fler som mådde dåligt, men att beställaren<br />
– SL alltså – tvingade företaget att hålla<br />
trafiken igång. Av detta förstod jag att min<br />
arbetsgivare inte tänkte stå upp för mig<br />
och mina kollegor, och att arbete under<br />
omänskliga omständigheter är något man<br />
får räkna med.<br />
Men kompensation då? undrade<br />
jag. Företaget borde, som tack, bjuda alla<br />
förare på något alldeles extra. Kanske en<br />
ledig dag, tusen spänn mer i plånboken eller<br />
en riktigt fin present? Tydligen tog han<br />
till sig detta och förde det vidare. Det är<br />
vi väldigt glada över. Belöningen kom i en<br />
helt oväntad form, nästan kusligt oförutsägbar<br />
för att vara Busslink. Tre veckors<br />
gratis kaffe. Gissa om vi tycker det är kul.<br />
Vi skrattar hela vägen till kaffeautomaten.<br />
Krönikör Tina Messing,<br />
förare i Stockholm<br />
15
Change language