SWEA-bladet - SWEA International

Hemkänsla när Sophie
Zelmani besöker Schweiz
Iklädd hatt och lång blåviolett klänning sätter Sophie Zelmani sig tillrätta på en stol med
gitarren i knäet. När hon frågar vilken sång publiken önskar höra ropas det låttitlar från höger
och vänster. Hon har en trogen lyssnarskara och lokalen i Kaufleuten är välfylld. SWEA passade
på att ställa några frågor när den snart 40-åriga sångerskan besökte Zürich för andra gången i år.
Du har beskrivit att du behöver en viss stämning för att känna
dig trygg på scen, och att ditt band bidrar till den stämningen.
Hur länge har ni spelat ihop?
Ja, vi har spelat ihop i mer än femton år. De fanns med från början.
Vi har blivit som en lycklig liten familj. Ibland är en extra musiker
med men i grunden är det samma personer. Jag har också fått klart
för mig att jag trivs bäst på scen med hjälp av små detaljer.
Vad har du för intryck av Schweiz
efter att ha varit här
ett par gånger?
Jag tycker mycket om det här landet.
Bern skulle jag till exempel gärna åka
till utan att jobba. Jag börjar känna
igen mig – att bo på samma hotell eller
att äta på samma restaurang ger en viss
hemkänsla.
Vad gör du när en konsert är över?
Har du tid för sightseeing?
Oftast finns inte så mycket tid över,
men en promenad vill jag gärna
hinna med. Efter en spelning är
det avslappning i logens soffa som
gäller. Vi dricker ett glas vin och
efternjuter. Det ska mycket till för
att orka mer – vi börjar ju komma i
gubbåldern allihop.
Du har många trogna fans världen över.
Har uppmärksamheten gjort att du nu kan vara stolt
över din musikaliska förmåga?
Det där är svårt. Jag har börjat njuta mer och missöden spelar
mindre roll. Det känns varmt i hjärtat på ett tacksamt sätt. Det är
få tillfällen jag känner mig stolt, men jag står för och accepterar
den delen av mig själv till fullo. Det känns skönt.
Din pappa dog i en drunkningsolycka när du var 14 år.
Då kom låtskrivandet som en befrielse. Vad inspirerar dig i
ditt skrivande idag?
Det har blivit ett slags beroende att få skriva. Det är både jobbigt och
otroligt tillfredställande. Längtan, små och stora sorger, känslor och
drömmar får mig att skriva. Eller, det kan vara andra saker också.
I en intervju i Svenska Dagbladet i våras sa du “Jag vill inte att livet
ska ta slut utan vill hinna komma någonstans”. Utifrån sett har du
redan kommit en bra bit på väg. Vart vill du komma härnäst?
Någon gång måste man nog göra en inre resa för att livet ska
kännas meningsfullare. Förstår du vad jag menar? Man kan
tro att man kommit någonstans
med sig själv och sedan händer det
saker som ställer allt på ända. Vissa
insikter kommer alldeles för sent i
livet kan jag tycka.
Sophie Zelmani på Kaufleuten
Sophie Christina Zelmani
Ålder: 38 år
I samma intervju sa du att kärlek
är ditt stora intresse, men att det är
svårare än vad man tror. Varför är
det så svårt?
Kärlek är inte alltid det man vill att
det ska vara. Kärlek är målet och
kan vara så mycket. Jag önskar att
kärlek fick ta mer tid. Ja, det är svårt
helt enkelt.
Text: Elisabeth Forslund
Bild: AllBlues Konzert AG
Bor: Utanför Mariefred. Uppvuxen söder om Stockholm i Skogås och
Huddinge
Förebilder: Bob Dylan och Leonard Cohen
Album: Sophie Zelmani (1995), Precious burden (1988), Time to
kill (1999), Sing and dance (2002), Love affair (2003), A decade of
dreams (2005), Memory loves you (2007), The ocean and me (2008),
I’m the rain (2010)
TV- och filmmusik: I serierna Buffy och vampyrerna och Dawsons
Creek. Låten Stand by i filmen Independence Day (1996), och sången
Always You i filmen My Best Friend’s Wedding (1997)
23