SWEA-bladet - SWEA International

han. Du står lutad över diskbänken och min mor, din äldsta
dotter, dunkar dig hårt över ryggen för att pressa ut så mycket
slem ur bröstkorgen som möjligt. Jag står på sidan och ser på.
Jag är arg: du har dig själv att skylla. Du tittar upp och torkar
dig om munnen. ”Nej” säger du och ger oss alla en trotsig blick.
”Nej, vadå?” Det är min mor som undrar. ”Nej” säger du igen och
sväljer en hostning ”vi tar Stålnacken”. ”Men Erik”… Mormor
försöker protestera men hon har sett den blicken förr. Hon vet att
antingen tar vi Stålnacken och får dig till Lasarettet eller så stannar
vi hemma och då dör du. Efter 40 års äktenskap vet hon när det är
lönt att argumentera. Du har bestämt dig och så är det med det.
”Andas morfar, andas ut, lugn, lugn… vi är snart där”. Du står på alla
fyra i baksätet på den lilla röda Corollan. Min mor kör sammanbitet
och mormor sitter i passagerarsätet. Hon är blek. Jag gnider dig över
ryggen, mest för min egen skull, och försöker hjälpa dig att få in och
framför allt ut så mycket luft ur lungorna som möjligt.
”Jokkmokks Lasarett” står det med blå bokstäver. Vi stannar
alldeles utanför porten. Innanför: en mörk korridor. Det är söndag
kväll och Jokkmokks lasarett är stängt. Vi ringer på klockan med
skylten ”Akut”. Någon svarar sömnigt och vi säger att vi har en
man med svår astma. Han behöver Teofyllin intravenöst. Det hörs
”ett ögonblick” och vi springer tillbaka till bilen för att hjälpa dig
ut. Varje andetag är nu en kamp. Vi ser en lampa tändas där inne.
Ljus i tunneln. Porten öppnas och där står någon i vit rock. Det är
doktorn, tror vi. ”Ja?” ”Han behöver intravenöst Te.” Det är ingen
doktor och biträdet, hon gillar visst inte vår ton. ”Det får nog
doktorn bestämma, vad han ska ge sina patienter”. tillrättavisar
hon ”Han kommer strax, det är ju söndag, så han har bakjour...”
Sedan går hon sin väg. Hon går sin väg och du, som trodde att
hon var din räddande ängel, du ser henne vika runt hörnet i den
upplysta korridoren och försvinna. Jag vet nu vad som kommer
att hända, har känt det på mig hela dagen, men jag tror ju inte
på sådant. Sakta vänder jag blicken mot dig. Dina läppar är blå,
liksom dina händer. Du ser på mig en sista gång och viskar knappt
hörbart att nu orkar du inte längre…
När doktorn kommer är du död. Hela du är blå och inga
upplivningsförsök hjälper.
Du får ett litet rum och man tänder ett ljus. Jag sitter hos dig och
ser hur du sakta får tillbaka din normala färg igen. Jag lägger mina
händer på dina kinder. Du är fortfarande varm. Jag sitter hos dig
och känner hur allt liv sakta försvinner ifrån dig. Jag vet inte när
själen lämnar rummet men till sist finns du inte längre där. Det
som finns kvar är bara ett kallt, tomt skal som liknar dig, min
älskade morfar.
Text: Camilla Cordischi
37