Kärlekens Gåva Irja Malmgren - Mentor

Denna digitala utgåva är i inlagan oförändrad från originalet som gavs ut av 

Lagaz Förlag 1998, förutom tillägg i inledningen och i slutet av boken såsom 

denna information, samt länkar och bokinformation. Denna digitala utgåva har 

distribuerats av En Mentor Förlag: www.enmentor.com 

Kärlekens gåva 

© 1998, Irja Malmgren 

Fotograf: Jan Åberg 

Layout: Taddy Andersson 

Redigerare: Katty Bogren 

Digital upplaga 1:1 (2011) 

KOPIERINGSFÖRBUD 

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. 

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare 

och 

dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga 

ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. 

Denna bok vill jag tillägna 

kärleken som finns inom dig

INNEHÅLL 

Förord 5 Återkomsten 50 

Inledning 7 Resan till ljuset 53 

Österlen 8 Meditation 55 

Ice 12 Jul och Nyår 56 

Barnbarnet 20 Sierskan 59 

Bröllopsdagen 22 Guldklotet 61 

Kolmården 24 Delfinkurs 64 

Stjärnan 26 Sofiero 70 

Stenen 28 Gåvan 72 

Sökarna 30 Ett möte 75 

Sista kvällen 31 Katten 77 

Hemgång 33 Återseendet 79 

Sonen 39 In memoriam 81 

Greensleeves 42 Resan - möte med delfiner 82 

Husvagnen 44 Tack 89 

Begravningsdagen 46 

Förord 

Hur boken kom till är en underbar gåva. När jag skrivit 

färdigt talade jag om för mina själsvänner att det var klart. 

Nästan samtidigt gnistrade det två stjärnor ovanför datorn 

och jag blev varm inombords. Nästa dag ringer en vän från 

Spirit Corner och talar om att boken jag hade beställt inte 

skulle säljas mer. Jag passade då på att berätta att jag skrivit 

färdigt och med glädje i rösten sa hon att jag var tvungen 

att komma och titta på en bok som en viss Christer 

Holm hade skrivit. Hon var säker på att han skulle kunna 

hjälpa mig med min bok. 

Jag kände ilningar i hela kroppen och gick till butiken. 

Christers bok och omslag var underbar och jag kände hur 

gärna jag själv ville få mitt manuskript till att bli en bok. 

Min vän sa åt mig att skriva ett brev till Christer, vilket jag 

också gjorde. Två veckor senare, efter mycket vånda i mitt 

hjärta, ringde Christer och ville träffa mig. Vi möttes och 

efter två timmars samtal lovade han att hjälpa mig allt vad 

han kunde efter sin bästa förmåga. 

Nu började mitt hjärta att galoppera. Det kändes som om 

hjärtat skulle få vingar och flyga ut i hela denna under-bara 

härlighet! Christer lämnade i sin tur manuskriptet till en 

vän som heter Katty och bad henne läsa det. Hon hade 

ställt upp och hjälpt Christer med hans bok. Efter ett par 

dagar ringer Christer och säger att Katty vill hjälpa till med 

boken, att hon tyckte om den. 

- 5 -

Nu kändes det som om jag svävade på små moln. Jag har 

knappt hunnit träffa dessa underbara människor och så har 

allt rullat igång. Nu förstår jag hur viktigt det är att tänka 

med sitt hjärta för då får man hjälp från alla håll. 

Tack mina underbara vänner Christer och Katty! 

Irja Malmgren 

Inledning 

Jag är en helt vanlig människa, en liten varelse i hela detta 

gigantiska universum, en sång som det så vackert betyder. 

Jag vill så gärna berätta om allt fantastiskt som hänt mig 

några månader innan och drygt ett år efter min mans hemgång. 

Jag kallar döden så, kroppens död. Själen dör aldrig. 

Efter alla profetior och mina egna underbara upplevelser är 

jag fullständigt övertygad om olika dimensioner. Den 

fysiska dimensionen känner vi ju alla till, men själens 

dimensioner är säkert ett okänt kapitel för många av oss. 

Jag vill påstå att jag fått en liten inblick i själens dimension. 

En Guds gåva. KÄRLEKENS GÅVA. 

- 6 - - 7 -

Österlen 

Den 30:de april 1996 åkte min man och jag med husvagn 

till Borrbystrands camping, en underbar plats i närheten av 

Simrishamn på Österlen. Hela Österlen skimrar i ett ljus 

som man trollbinds av. Visst trivs man bäst i öppna landskap. 

Jag har full förståelse för alla dessa Stockholmare 

som invaderar Österlen på sommaren, att slippa storstaden 

och komma till ett sådant här paradis måste kännas som att 

komma till himmelriket. 

När vi anlände till vår plats på campingen kände jag genast 

att det var rätt plats för oss. Jörgen var mer tveksam, han 

ville jämt ha havsutsikt från vagnen. Tallskog om-ringade 

campingplatsen men den låg så nära havet att man kunde 

höra havets och vågornas brus. Tänk att bara ligga och 

lyssna på detta före man somnar på kvällen. Jag övertalade 

Jörgen att vi skulle ställa upp vagnen och därefter gå på en 

upptäcktsfärd. 

Strax intill vår plats låg ett nästan nybyggt servicehus där vi 

hade tillgång till dusch, toaletter, kök med full utrustning, 

tvättrum, strykrum samt en liten livsmedels-butik. Ungefär 

20 meter ifrån vår plats låg en röd liten stuga med vita knutar, 

ett litet myshus där man kunde sitta och spela spel, titta 

på TV eller bara koppla av. Rummet var inrett med fåtöljer 

och bord av fur och även väggarna var furuklädda, det luktade 

verkligen mysstuga. Precis utanför stugan hade de 

snickrat ihop en liten dansbana på ca 16 kvadratmeter, som 

det senare skulle visa sig anordnas dans på. 

Några meter från dansbanan fanns en grind som vi gick 

- 8 - - 9 -

igenom. Vi kom ut på en mjuk barkbelagd stig, stannade 

upp, stod alldeles stilla och tysta och lyssnade till den 

vackra vårfågelsången och vindens sus i träden. Från där 

vi stod såg vi slutet på stigen; en glänta som kunde liknas 

vid porten till himmelriket. Ett fantastiskt skimrande ljus 

liksom silade sig in i tallskogen. Vi gick mot ljuset och 

kom fram till havet. Ett lustigt litet förtjust ljud sipprade 

fram genom våra läppar samtidigt. “OOOHNÄÄÄH!” Ett 

enormt lyckorus spred sig genom våra kroppar, från tårna 

upp till hjässan. Vi kunde känna håret resa sig när våra 

ögon blickade ut över en fantastisk, otrolig kilometerlång 

vit sandstrand, glittrande hav och ett gudomligt skimrande 

ljus som våra själar blev fullkomligt uppslukade av. 

Bara hav så långt ögat kunde se, sanddyner med vass och 

gräs som vajade för den nätta vinden. Vi tumlade om som 

småbarn bland sanddynerna, välte omkull varandra, lade 

oss på rygg och kramades. Vi borrade ner händerna i den 

mjuka sanden och lät den sakta strila genom fingrarna. 

Sanden var mjuk som sammet, precis som den man använder 

i timglas. Vi lyftes bokstavligen andligt av alla dessa 

känslostormar och små röda hjärtan dansade säkert runt 

omkring oss. 

Solnedgången blev ett skådespel vi ofta talade om senare. 

Kramandes varandras händer, gick vi vid skymningen 

sakta tillbaka till vagnen. Vi vände oss om flera gånger för 

att få en skymt av havet. Jörgen sa: ”Det var bra att du 

envisades med att vi skulle stanna här. Vilket höjdarställe!” 

Det värmde mitt hjärta. 

Efter att ha inmundigat en härlig hemlagad kycklingpaj 

och njutit av desserten som bestod av glass, diskuterade vi 

dessa märkliga känslor som hade överväldigat oss så 

starkt. Vi tyckte att det var mycket underligt. Vi var säkra 

på att just den här platsen välkomnade oss. Kaffet på 

maten smakade gott och nu var vi både mätta, nöjda och 

belåtna. Vi gick in till våra små kojplatser bak i vagnen, 

kröp ner och kramade om varandra, vi slöt ögonen och 

lyssnade till havets sång och höll varandra i händerna tills 

vi somnade. 

Säkert hade vi ljuvliga drömmar eftersom vi vaknade tidigt 

på morgonen den första maj pigga, positiva, glada och 

utvilade. Efter en mumsig frukost - som alltid smakade 

härligt i en husvagn - bestämde vi oss för en cykeltur till 

Skillinge som låg sex kilometer nordostlig riktning. Två 

kilometer cyklade vi på en landsväg, men sedan hittade vi 

en underbar cykelstig som gick längs med hela stranden 

ända fram till Skillinge. 

Det visade sig vara ett charmigt litet fiskesamhälle med en 

mysig hamnkrog. Vi tittade på menyn som satt inglasad vid 

ingången. Eftersom både Jörgen och jag älskade fisk, vattnades 

det i munnen då vi såg maträtten bergtungsfilè på 

hummerfond med cognacsmarinerade musslor. Men eftersom 

vi inte var lämpligt klädda, fick vi behärska oss och låta 

det bero till ett annat tillfälle. Oj, vad vi längtade redan. 

Det typiska för Skillinge och Österlen var alla dessa små 

pittoreska hus i olika färger och deras speciella solar, som 

var snickrade på ytterdörrarna. Solarna betyder det 

Österlenska ljuset. Stockrosor klängde längs väggarna och 

- 10 - - 11 -

eftersom solen sken från en klarblå himmel utgjorde de en 

färgglad prakt. 

På tillbakavägen upptäckte vi det suveräna med att cykla 

på stranden. Sanden var hårt packad och det gick utmärkt. 

Vilken underbar känsla att cykla så nära vatten-brynet. 

Vågorna snuddade nästan vid cyklarna och vi laddades 

garanterat med massor av energi 

Åter i vagnen fixade vi mat. Vi var vrålhungriga och åt 

med glupsk aptit. Det var lite kyligt ute men solen sken 

fortfarande, så vi tog varsin bok, satte oss i lä mot husvagnen 

och läste. Jag läste en bok som hette ”Ut på yttersta 

grenen”, en verkligt inspirerande bok, som jag hade svårt 

att släppa. Tidigare hade jag läst en bok som hette: ”Gåvan 

från stjärnorna”. Huvudpersonen i den boken hade haft 

kontakt med en utomjording som hette ”Lace”. Det är därför 

som jag kallar mitt fenomen - som jag nu ska berätta 

om - för ”Ice”. 

- 12 - - 13 - 

Ice 

Jag var trött efter dagens utflykt så jag gick till kojs tidigare 

än Jörgen. Jag låg och mös och filosoferade över alla 

intryck dagen hade givit mig. Plötsligt gnistrade det till 

ungefär två meter ifrån mig. Det var en stjärna stor som en 

lillfingernagel. Mina ögon blev stora som tefat, jag gned 

mig i dem och blev väldigt konfunderad. Jag sa ingenting 

till Jörgen. Varje gång jag försökte prata om mystiska 

saker med honom, skakade han alltid på huvudet och 

tyckte att jag nog var lite knäpp. Torsdagen ägnade vi oss 

mest åt avslappning och småpromenader runt campingen. 

Mina tankar fanns ofta på den där stjärnan jag hade sett, 

jag förstod ju inte ännu. 

En liten cykeltur på ca en kilometer orkade vi faktiskt med. 

Jörgen sa alltid: ”Nu ska vi cykla till våra vänner hästarna”. 

Det var så märkligt, varje gång vi närmade oss hästarna 

kom de alltid fram så Jörgen kunde klappa dem. Han 

var orädd och väldigt kärleksfull. Han pratade alltid mycket 

med dem och det verkade som om hästarna förstod vad 

han sade. Jag tyckte att det lät så komiskt när han pratade 

med dem precis som till en människa. Jag har en väldig 

respekt för hästar, så mig brydde de sig inte alls om. Jag 

älskade Jörgen för hans kärlek till alla djur. 

På fredagen packade vi korgen och begav oss bilandes till 

Stenshuvud, en underbar naturskyddad plats i närheten av 

Kivik. Vi promenerade upp till utsiktsplatsen ca nittio meter 

över havet. Det är en fantastisk utsikt över Hanö-bukten och 

man får en känsla av att vilja flyga. Vi fick syn på en härlig 

badstrand som vi bestämde oss för att gå ner till.

Vägen dit gick genom en sagolik bokskog. Jag önskar att 

jag kunde prata med dessa gamla kloka trädsjälar, de 

kunde säkert berätta ett och annat. De hade säkert mycket 

att prata om till varandra när de fick syn på Jörgen som ena 

minuten gick upprätt, den andra nedböjd o.s.v. hela stigen 

ner till parkeringen. Vad han gjorde? Jo, han räddade hundratals 

skalbaggar som låg mitt på stigen ifrån att bli ihjältrampade. 

Han tog de små liven så varsamt i sin hand och 

lyfte in dem i skogen. Sådan var han, min älskade man. 

Jag vaknade tidigt på lördagsmorgon och beslutade mig 

för att smyga upp och överraska Jörgen med frukost. 

Jörgen sov som en stock, men blev positivt överraskad när 

jag ömt böjde mig över honom och viskade frukost i hans 

öra. Han drog ner mig i sängen och kramade om mig. Det 

blev två frukostar den morgonen. 

Efter raska promenader på stranden hela dagen längtade vi 

nu efter den aptitretande maten på Skillinge hamnkrog. 

När vi hade gjort oss vackra cyklade vi till Skillinge. Vi 

fick ett utmärkt bord med utsikt över hamnen och maten 

smakade exakt som förväntat. Vi pratade, mumsade och 

njöt i flera timmar. En helt lyckad lördagsfest! 

På söndagskvällen packade vi ihop och bilade hem till vårt 

hus i Helsingborg, det stundade en ny arbetsvecka. Vi hade 

knappt hunnit lämna campingen när vi beslöt oss för att 

återvända redan kommande helg. Vår längtan dit var alltid 

enormt stor. Jörgen hade egen firma och nästan orimliga 

arbetspass, så det var en perfekt avkoppling för honom att 

komma ifrån på helgerna. Det var först i år som vi kunde 

ha husvagnen långtidsparkerad. Jörgen och jag hade aldrig 

tidigare under dessa tjugofem år som vi känt varand ra kunnat 

vara tillsammans så mycket. Tidigare år hade han alltid 

varit ”tvungen” att arbeta på helgerna. Ganska märkligt att 

vi just denna, vår sista sommar, skulle få så mycket tid 

tillsammans. Fast egentligen inte så märkligt ändå, för det 

styrdes säkert av högre makter. 

På kvällen när jag lagt mig hände det igen. Den gnist rande 

stjärnan gjorde sig åter påmind. Jag förstod nu att den 

måste betyda något och tänkte på boken ”Gåvan från stjärnorna” 

och på ”Lace”. Det var då jag bestämde mig för att 

döpa min stjärna till ”Ice”. Gnistrandet hände så ofta nu att 

jag började prata med det och önskade det välkommet 

varje gång. Det var på något vis en så ”pirrig-lustig-härligkänsla”. 

Jag vågade inte berätta det för någon utan ville 

behålla det som min och Ice lilla hemlighet. 

Fredagen den tionde maj packade vi åter ihop våra gre jor 

och for tillbaka till Borrbystrand. Upprymda och glada och 

matboxen full med alla sorters läckerheter - korv, kyckling, 

ost, rostbiff, kalkonbröst, cumberlandsås, bröd, potatissallad 

och sist men inte minst, (som var ett absolut måste 

för Jörgen) knäckebröd och kaviar. 

När vi närmade oss Ystad fylldes vi av vällustkänslor och 

all stress fullständigt rann av oss. Vid halv nio var det 

skymningsdags då vi anlände till vår kära vagn. Det var 

ganska kyligt, så det första vi gjorde var att sätta på den 

elektriska uppvärmningen och redan efter en halvtimme 

var det behagligt varmt i vagnen. Med en del av maten 

instuvad i kylskåpet och en del kvar på bordet satte vi oss 

och kände hur krafterna åter fylldes i våra kroppar och 

själar. Med två värmeljus på bordet blev stämningen total. 

- 14 - - 15 -

Efter pussar och kramar låg jag länge och lyssnade till 

havet. Jörgen hade somnat, så havsbruset blandades med 

lätta snarkningar. Jag kände hur John Blunds grus ströddes 

i mina ögon när Ice åter kom och hälsade på. Jag hade 

många funderingar, men till slut somnade även jag. 

På morgonen beslöt vi oss för en heldagsutflykt med cyklarna. 

Vi packade ryggsäcken med diverse godsaker och 

cyklade riktning Kåseberga. Vi gjorde som vanligt en 

stunds uppehåll hos våra vänner hästarna, sedan bar det av 

via Sandhammaren och Löderup. Det fanns även en camping 

i Löderup som vi utforskade, men vi var snart överens 

om att vår camping var mysigast. 

Efter tre timmars cykling kom vi så fram till Kåseberga, ett 

förtjusande litet fiskesamhälle med flera fiskrökerier där 

man kunde köpa alla sorters rökta fiskläckerheter. Vi köpte 

varsin ålburgare. Trots att vi hade egen matsäck med oss 

kunde vi inte motstå frestelsen. Ale Stenar var ett måste att 

besöka när man var i Kåseberga. Efter hundratals trappsteg 

och en ganska brant, sluttande stig kom vi dit. Vi blev relativt 

andfådda så vi satte oss vid den gamla skeppssättningen, 

lutade oss mot en av stenarna och packade upp vår matsäck. 

Lärkorna drillade över våra huvud och blic karna riktades ut 

över havet. Vi kände fridfullheten sprida sig i oss. 

På tillbakavägen stannade vi till vid Sandhammaren. Det 

gör verkligen skäl för sitt namn med sanddyner och sand 

så långt ögat kan se. Vi satte oss på en sanddyn och släckte 

törsten. Fyra mil blev dagens etapp. Inte så illa. 

Det var behagligt väder så vi satte oss utanför vagnen och 

läste när vi kom hem. Jag försökte övertyga Jörgen om att 

det bara är kroppen som dör. ”Själen lever i evighet,” sa 

jag. Jag försökte få igång en diskussion om detta ämne, 

men han lyfte bara lite på ögonbrynen och mumlade något 

knappt hörbart. ”Men Jörgen titta här!” sa jag. ”När både 

Thomas Edison och Leo Tolstoy faktiskt har denna övertygelse, 

så kan du ju bara inte skaka på huvudet.” Jag läste 

citat av de båda för honom, som löd: 

”Tag våra egna kroppar till exempel. Jag tror att de är 

sammansatta av myriader oändligt små individuella varelser, 

som var och en utgör en livsenhet och att dessa enheter 

fungerar i grupper - eller svärmar, som jag föredrar att 

säga - och att dessa oändligt små enheter har evigt liv. När 

vi dör ger sig dessa svärmar av enheter, ungefär som en 

bisvärm, av till någon annan plats och fortsätter att fungera 

i någon annan form eller miljö”. 

Thomas Edison 

...”och hela vårt liv, från födelsen till döden, med alla dess 

drömmar är inte det i sin tur också en dröm, som vi uppfattar 

som det verkliga livet och vars verklighet vi inte betvivlar 

helt enkelt därför att vi inte känner till det andra, verkligare 

livet? Vårt liv är bara en av drömmarna om detta 

verkligare liv och så fortsätter det i all oändlighet, fram till 

det allra sista, det mycket verkliga livet - livet i Gud”. 

Leo Tolstoy 

Nu ville Jörgen själv läsa och jag tror att jag sådde ett frö 

om denna tron i honom. Nu gick det bättre att diskutera 

detta ämne. Det slutade med diskussion om UFO:n, vilket 

han alltid såg som mer intressant. Läggdags efter en god 

- 16 - - 17 -

måltid och åter besök av Ice. Nu hade jag vant mig och 

tyckte om att han kom, jag blev rentav lycklig. 

Vi cyklade och gjorde korta promenader tills det var dags 

för hemfärd. Kommande helg var vi också på Österlen 

men sedan fick vi göra ett litet uppehåll eftersom vår son 

skulle fira sin studentexamen den sjunde juni. Nu var det 

planering av studentfesten och storstädning av huset som 

gällde. Jörgen gjorde ett jättefint plakat till vår son som 

älskade att styrketräna. Han satte Arnold Schwarzeneggers 

kropp till sonens lilla barnhuvud. Det såg festligt ut och 

blev mycket uppskattat. 

Studentdagen blev mycket lyckad och med sina tjugofem 

grader var det sommarens första varma dag. Den mesta 

tiden av festen kunde tillbringas i trädgården - som Jörgen 

i vanlig ordning hade pyntat i sista minuten så fint med 

björkris och ballonger. 

Vår dotter, svärson och barnbarn tillhörde också festfolket. 

Det var så komiskt med barnbarnet, som sprang omkring 

naket och plaskade i den uppblåsta plaskdammen. Trots sin 

ringa ålder av två år kom han underfund med att det gick 

utmärkt att fylla en liten hink med vatten och springa runt 

och skvätta på gästerna. Gud vad vi skrattade. Han är en 

liten lintott med stora runda blå ögon som skulle kunna 

säga: ”Man måste passa på att leva livet roligt.” 

Midsommarafton styrde vi åter kosan mot Österlen. Det 

hade vi längtat efter. Det var lite gråmulet och kyligt men 

när vi kom fram till Borrbystrand skingrades molnen. 

Solen värmde våra själar, men så även sillen och snapsen. 

Det anordnades dans på den lilla uteplatsen intill fritidsstugan. 

Jörgen hade aldrig varit så förtjust i att dansa men 

efter lite trugande från mig gick vi upp på dansgolvet. Så 

förvånade vi blev när de spelade ”Sail along silvery 

moon”. Det var ju den låten som Jörgen alltid ville att jag 

skulle spela på vårt piano. Det var ju inte en vanlig återkommande 

låt precis, men Jörgen älskade den. Märkligt, 

men det finns en mening med allt. Tätt ihop och kramandes 

njöt vi av dansen. Kärleken värmde i våra hjärtan och 

vi fick lust att promenera ner till stranden. Där stod vi 

länge och beundrade solnedgången. Vi kände oss magiskt 

romantiska. 

Midsommardagen cyklade vi till Skillinge för att se efter 

vilka tider ”Bombi Bitt” – en katamaran som seglade till 

Allinge på en timme - seglade till Bornholm. Vi ville gärna 

göra den turen så efter ett besök vid bankomaten var saken 

klar. Två timmars väntan till avsegling, men vad gjorde det 

när solen sken från en klarblå himmel och våra kroppar låg 

horisontalt på stranden med näsorna riktning solen. Vi tog 

med cyklarna ombord, det kostade lite extra men det var 

det värt. 

Det var en dröm att cykla på Bornholm, relativt backigt 

och stundom ordentligt jobbigt, med pust och stön vid 

varje cykeltramp, men ack så vackert. Klippor i alla formationer, 

små charmiga samhällen och så havet. Vi åt middag 

uppe på en veranda med utsikt över hamnen i Allinge strax 

innan återfärden. Vi önskade att vi hade haft tält med oss 

så vi kunde stannat en dag till. Det kändes som om vi hade 

kunnat ägna många dagar där men när vi kom tillbaka till 

vagnen fanns det ändå inget bättre än vår camping. 

- 18 - - 19 -

Kommande helg skulle egentligen varit den sista eftersom 

vår plats var uppbokad av andra campingsugna från den 

förste juli. Vår trevlige campingvärd lovade dock att fixa 

en annan plats till oss trots att det var fullbokat. Han delade 

en stor långliggarplats till två mindre platser istället, så nu 

kunde vi ha vagnen kvar hela juli och augusti också. Så 

innerligt hjärtligt glada vi blev. Jörgen och camping-chefen 

blev riktigt goda vänner, det blev Jörgen alltid med alla 

han träffade. Det berodde väl på att han för det mesta alltid 

var glad, positiv och humoristisk. 

Barnbarnet 

Den femte juli var det dags igen att åka till husvagnen och 

denna gången med vårt barnbarn. Han tyckte att det var 

jättespännande med husvagn. Det roligaste var när vi promenerade 

ner till stranden med honom. När han fick syn på 

denna vidsträckta strand, så utbrast han: ”Oj, vilken stor 

sandlåda!” Det byggdes slott och bakades sandkakor och 

morfar och jag njöt av varje stund. 

Så gick vi ner till havet. Vågorna hade gått så långt upp på 

stranden att det hade bildats små vattenpölar som var ett 

par decimeter djupa i mitten. Vårt barnbarn hade både 

regnställ och gummistövlar på sig så vi tyckte inte att det 

gjorde något att han plaskade i pölarna. Han hade fått med 

sig en liten kakform som han lekte båt med. När denna 

blåste ut i mitten av pölen plaskade han efter och skulle ha 

tag på den. Vattnet forsade in i stövlarna på honom, han 

tappade balansen och föll pladask med ansiktet under vattnet. 

Jag blev förskräckt och lyfte upp honom omedelbart, 

men han bara skrek vilt av förtjusning och kastade sig flera 

gånger till. Han sprattlade med armarna och benen, ropandes 

gång på gång: ”Mommo, moffa titta badar!” Han ville 

absolut inte gå därifrån, det hjälpte inte ens att locka med 

glass och vi lät honom hållas. Människorna som promenerade 

förbi stannade upp och skrattade så hjärtligt åt honom. 

En dam som passerade sa: ”Det kan inte vara mamma och 

pappa, det måste vara mor eller farföräldrar som passar 

honom, eller hur?” Vi skrattade gott tillsammans. Ja, inte 

hade då mamma och pappa tillåtit honom att bada med 

kläderna på. Ibland måste man få ha lite busroligt, det 

skulle ju bli härliga minnen. Efter de här strapatserna, sma- 

- 20 - - 21 -

kade kvällsmaten ljuvligt. Den lille spjuvern somnade 

omedelbart och sov som en stock hela natten. 

Brösarps backar blev nästa dags utflykt. När vi hade kånkat 

oss upp för kullarna, sprang den lille i full fart ner för 

dem i höga glädjerop. Upp och ner, så upp igen och ner. 

Klockan två hade vi bestämt att möta föräldrarna vid husvagnen, 

så efter ett par timmars motion var vi tvungna att 

bryta upp. Vilket oväsen det blev på den lille. Han skrek en 

lång stund efter att vi hade satt oss i bilen. ”Vill inte, vill 

inte, vill spinga!” grät han. Stackare, jag tyckte så synd om 

honom när vi var tvungna att fara iväg. Men när han fick 

syn på föräldrarna blev han glad igen. Efter fika och en 

golfrunda på minigolfbanan åkte de hem. Allting blev liksom 

så tyst och tomt på en gång. 

När jag hade lagt mig kom Ice och hälsade på igen. Då 

berättade jag för honom vilka underbara dagar vi hade 

haft, men det visste han säkert redan. Jag kunde i mina 

tankar se honom skratta och le mycket vänligt. 

Bröllopsdagen 

Fredagen den tolfte juli, äntligen fjorton dagars semester. 

Naturligtvis Borrbystrand, men den sextonde juli firade vi 

vår tjugoåriga bröllopsdag. Då hade vi bestämt oss för att 

åka till Norrköping och Kolmårdens djurpark. Måndag 

morgon startade vi vår resa utan husvagn. Jörgen hade 

bokat hotellrum på Grand Hotell i Norrköping. 

Resan upp gick via Simrishamn, Kristianstad, Bromölla, 

Sölvesborg där Jörgen hade vikarierat som lärare vid tjugo 

års ålder. Han berättade och visade som om det var viktigt 

för honom att se det igen. Vi fortsatte till Karlshamn och 

Ronneby. Det var Jörgens födelse-, barndoms- och ungdomsstad. 

Han ville absolut åter visa huset han hade bott i 

samt skolan som låg ett stenkast från huset. Jörgen brukade 

inte vara nostalgisk, men då var han det ovanligt mycket. 

Jag minns att jag kände det lite kusligt, han hade ju visat 

det så många gånger förr. 

Så kom vi till Kalmar och tog en liten tur inom Öland för 

att titta på campingen där vi tidigare campat. Färjestaden 

var en plats som vi ofta besökte när barnen var små, där det 

fanns ett populärt vattenparadis. Tidigare hade vi firat midsommar 

hos mycket goda vänner åtta år i sträck och en av 

dagarna gick alltid åt till att åka rutschbana där. Denna 

gången tyckte vi att Färjestaden såg smutsig ut och vi sa 

båda i korus: ”Tacka vet jag Borrbystrand.” Det var antagligen 

det speciella ljuset vi saknade. 

Vi körde även inom Västervik och Lysingsbadets camping 

bara för att konstatera att känslorna var desamma. Det var 

- 22 - - 23 -

konstigt, för vi hade ju faktiskt haft väldigt roligt och trevligt 

där. Men nej, det var bara bökigt, stökigt och oroligt. 

Det fanns tydligen endast Borrbystrand i våra hjärnor. Det 

vackra, ljusa och rena. 

Väl framme på Grand Hotell berättade Jörgen för hotellpersonalen 

att vi skulle fira vår tjugonde bröllopsdag den 

sextonde juli. De gratulerade oss och plötsligt hade vi blivit 

erbjudna en halv svit. Vi bockade, neg och tackade så 

mycket. Så festligt! Vilken bröllopsgåva! Sviten visade sig 

vara på femte våningen med en bedårande utsikt över 

Norrköping och Motala ström. Vi provade sängarna och 

gick sedan ner och åt en läcker middag. Eftersom vi längtade 

så mycket efter delfinerna blev det tidig kväll i de 

mjuka och sköna bäddarna. 

På morgonen den sextonde vaknade jag av en puss på 

munnen och att tre röda rosor stacks in i handen på mig. 

Vilken man! Gud vad jag älskade honom! Han fick tusen 

kramar och pussar av mig. 

Kolmården 

På Kolmården fanns det massor att titta på, både för barn 

och vuxna. Djurparken med hundra olika djurarter. 

Safariparken, där man själv bilade eller bussades igenom 

fem olika hägn med kron- och dovhjortar, giraffer, sebror, 

strutsar, antiloper, lamadjur, björnar, vargar och lejon. 

Rovfåglar som falkar, vråkar och ugglor. Kolosseum med 

elefanter, noshörningar och giraffer (elefanter var Jörgens 

favoriter och när han var liten önskade han sig alltid en 

elefant i födelsedagspresent). Kulmården för barnen med 

pepparkakshus, roddbåtar, vikingby, barnpool, hängbro 

och en spännande jätteödla med inbyggd rutschbana. Men 

oceanum med delfinariet fascinerade oss nog mest. Genom 

Oceanums undervattensfönster fick man en unik inblick i 

livet under ytan. Sälar och delfiner var enormt nyfikna och 

tog sig gärna en närmare titt på oss människor. Djur och 

människor granskade varandra på nära håll - vilken känsla! 

Delfinuppvisningen var absolut pricken över i:et. Jörgen 

videofilmade hela uppvisningen, vilket jag var oerhört 

tacksam över. Känslorna vällde fram, jag blev så rörd att 

jag fällde tårar när delfinerna gjorde sin entré. Vilka djur, 

så graciösa, kloka och akrobatiska! Delfintränaren berättade 

att när man klappar en delfin, känns det som att 

klappa en gummistövel fylld med varmt vatten. Jag tyckte 

det var bra att hon beskrev det så, eftersom vi i publiken 

inte fick klappa dem. Delfinerna var nämligen mycket 

känsliga för människovirus. 

Det har gjorts uppmätningar på att de kan telepatera till 

sina kompisar runt om i världshaven via bilder, det är där- 

- 24 - - 25 -

för de kan synkronisera sina rörelser så perfekt när de 

dyker genom ringarna tillsammans. Under föreställningen 

gav delfinerna av sig själva till oss, de gav en alldeles villkorslös 

kärlek. Jag tycker att alla människor borde bära en 

delfin i sina hjärtan. 

Denna dagen memorerade vi verkligen och vi avslutade 

den med en festlig måltid på hotellets veranda. Med vit 

duk, levande ljus och blommor på bordet, återblickade vi 

dagens alla upplevelser. Vi skålade och njöt av god mat. 

Kärleken har inga gränser. ”Oh, vilken natt!” 

På onsdagsmorgonen checkade vi ut och tackade för det 

varma välkomstmottagandet. Halva dagen gick åt till att köra 

inne i safariparken. Lejon och björnar var så nära oss att de 

nästan snuddade vid bilen. Jag videofilmade och Jörgen fotograferade. 

Det kändes lite pirrigt, men spännande. 

Stjärnan 

Sedan gick färden mot Helsingborg. Så fort vi kom hem 

satte vi på videon för att titta på delfinuppvisningen ännu 

en gång. Jörgen hade ju filmat så det var roligt för honom 

att få se det själv. Vår son och hans flickvän blev också 

intresserade. 

Återstående dagar av semestern tillbringade vi självklart i 

Borrbystrand med utflykter till Kivik, Brösarp, Haväng, 

Simrishamn, Brantevik och Skillinge. Österlen, du ljuvliga 

energilyft! 

En dag i slutet av augusti - hemma i Helsingborg - hände 

återigen något märkligt. På kvällen ville Jörgen alltid sitta 

uppe längre i köket med tidningen och äta sitt knäckebröd 

med kaviar. När jag hade lagt mig på kvällen och precis 

släckt lampan, gnistrade en stjärna som liknade Ice, men 

som var stor som en tumnagel. Om man tänker sig att Ice 

gnistrade till en hundradels sekund, så varade detta ljuset 

en hel sekund, det stod liksom alldeles stilla i närheten av 

sovrumstaket. Nu kunde jag inte hålla det hemligt längre, 

jag var tvungen att berätta det för Jörgen. Nu höll han faktiskt 

med om att det var konstigt, han kunde ju inte förklara 

det och jag blev nästan lite rädd men samtidigt nyfiken. 

Jörgen glömde det igen men jag tog upp det med min 

väninna. Hon berättade för mig om en förening som hette 

”Sökarna”. Kanske kunde jag få hjälp där. Vi beslutade oss 

för att gå dit och lyssna på ett föredrag om ljusmeditation. 

Ljusmeditationen var annonserad till den andra september 

och dessförinnan skulle Jörgen och jag för sista gången till 

husvagnen. Med varma, soliga och ljuvliga sommardagar 

- 26 - - 27 -

- tjugofem grader i luften och tjugo i vattnet - blev det 

mycket solande och badande. Jag har lätt för att bli brun 

och tycker därför om att steka mig. Jörgen där emot var en 

riktig bleking och satt mest i en solstol under en parasoll 

med Dagens Nyheter uppslagen i knät. 

På söndagen hände det underliga saker igen. Jörgen envisades 

med att cykla mot solen och ljuset. Det var ett sådant 

där magiskt och mystiskt ljus igen som vi hade upplevt 

allra första gången vi kom till Borrbystrand. Vi hade egendomliga 

känslor som om vi på något sätt lyftes upp och 

svävade. När vi hade cyklat en stund sa Jörgen att vi 

skulle vända vid ekan, men att vi inte fick cykla rakt fram 

utan absolut i en cirkel runt den. Jag begrep inte varför, så 

jag frågade, men han sa bara att det var viktigt. Jag ville 

egentligen inte alls tillbaka. Jag ville fortsätta mot ljuset 

men Jörgen ville absolut vända hemåt. Vi cyklade tillbaka, 

parkerade cyklarna och promenerade istället vid vattenbrynet. 

Vi höll varandra hårt i händerna och gick alldeles tysta 

längs stranden med dessa enorma känslor. 

Stenen 

När vi var på väg till en sanddyn för att sola hittade Jörgen 

en stor platt skiffersten som han frågade om jag ville ha. 

”Ja, jättegärna!” sa jag. Mina blåmusslor, som var min 

hobby skulle passa fint på en tavelduk tillsammans med 

stenen. 

Jag låg på rygg, solade och lyssnade på vågornas sång, när 

det underligt nog poppade upp en melodi i hjärnan på mig. 

Jag visste att det var ”Greensleeves”. Jag låg och nynnade 

den för mig själv om och om igen, men hur mycket jag än 

försökte, kunde jag inte komma på texten. Till slut frågade 

jag Jörgen om han kunde texten till den. Han bad mig 

nynna den för honom. Han kände också igen den men kom 

inte ihåg orden. Jag kunde inte begripa och tyckte det var 

så konstigt att just den låten skulle dyka upp i mitt huvud 

när det var trettio år sedan jag sjöng den i realskolan. 

Jag ville bada, men Jörgen tvekade. Efter lite tjat följde 

han ändå med. Jag lade på minnet att Jörgen ville gå upp 

igen redan efter fem minuter. Det var verkligen inte likt 

honom, för i vanliga fall kunde han precis som jag ligga i 

halvtimmesvis. Jörgen gick upp, men jag stannade kvar 

tjugo minuter till. Det var så varmt och härligt att man 

kunde ligga i hur länge som helst. När vi hade solat oss 

torra började vi gå tillbaka mot vagnen. När vi gått halvvägs 

kom jag plötsligt på att jag hade glömt stenen. ”Oh 

Jörgen, jag glömde stenen!” kved jag. ”Ska jag hämta den 

till dig?” frågade Jörgen. Jag gick några steg framåt och 

funderade. Jag visste att han skulle få gå en bra bit på en 

ganska knölig väg upp över sanddynerna. Jag tyckte nog 

- 28 - - 29 -

lite synd om honom och skämdes för att jag inte erbjöd 

mig att gå själv. Jag kände någonstans i maggropen en 

längtan efter stenen, så jag nickade och sa: ”Ja, vill du? Då 

är du jättesnäll.” Han klappade sig själv på axeln, log och 

sa: ”Mmmmmm, det är jag alltid.” När han kom tillbaka 

kastade jag mig om halsen på honom, tackade och kramade 

allt vad jag orkade. ”Det var väl inget. Det gör jag gärna 

för dig” sa Jörgen och pussades tillbaka. 

Så var då vår tid på Borrbystrand till ända. Med sorg i våra 

hjärtan packade vi ihop. Campingchefen kom förbi och vi 

kunde inte låta bli att fråga om vi kunde ha vagnen kvar - 

bara en vecka till. Vi blev jätteglada när han sa ja. Det blev 

genast mycket lättare att tömma kylskåpet och packa in 

våra kläder i bilen. 

Vi hade bara kört en liten bit när jag kände något vemodigt 

inom mig ändå. Jag visste inte vad det var, men jag bad 

Jörgen vända bilen och köra tillbaka, för att åter ta en titt 

på vagnen. Vi hade även glömt att kasta batterier, så vi 

körde tillbaka till parkeringen där returboxarna stod. 

Därifrån kunde vi se vagnen och tittade mycket nostalgiskt 

på den. ”Hej då vagnen!” sa vi samtidigt. Vid blotta tanken 

av att kanske inte få bo i den mer kände jag mig obehaglig 

inombords. Usch, hemska tanke! Varför kände jag detta? 

Jag ruskade den genast av mig. 

Jag hade fortfarande den där melodin Greensleeves i huvudet 

hela vägen hem och ända tills jag somnade på kvällen. 

Jag blev nästan lite irriterad av det. 

Sökarna 

Så var det då dags för min väninna och mig med besöket 

på föreningen ”Sökarna”. Föredraget skulle handla om 

ljusmeditation. Ordföranden som höll i föredraget talade 

om för oss att vi inte hade kommit dit av en slump, det 

fanns alltid en mening med det. Jag undrade vad det skulle 

vara för mening med att just jag skulle vara där för förs ta 

gången, men så kom jag på att jag skulle fråga om de där 

stjärnorna som jag såg titt som tätt. Tyvärr blev det aldrig 

något tillfälle att fråga någon just då, men föredraget var 

givande ändå. Meditation med ljus ger ett obeskrivligt ljust 

och varmt lugn i själen. Jag önskade då och vill ännu idag 

sprida kärlek till allt och alla på vår arma jord. 

- 30 - - 31 -

Sista kvällen 

Det blev fredag den sjätte september men tyvärr ingen resa 

till Borrbystrand. När Jörgen kom hem klockan sju på 

kvällen sa han: ”Kan vi vänta med att åka till i morgon? 

Jag känner mig alldeles för trött och det blir så sent när vi 

kommer fram?” Han såg verkligen sliten ut tyckte jag och 

vi bestämde oss för att åka tidigt på lördag morgon istället. 

Vi åt av maten som var avsedd för campingen, gick upp på 

andra våningen, bänkade oss framför TV:n och tittade på 

”Sikta mot stjärnorna”. Det blev bra det också. Jörgen satte 

sig i sin ”pappafåtölj” och jag satte mig i soffan bredvid. 

Jag hade inte vågat berätta för Jörgen om mitt medlemskap 

i föreningen ”Sökarna”, antagligen var jag rädd för hans 

utlåtande. Jag var rädd att han skulle tänka att jag hade blivit 

knäpp. Han hade absolut protesterat och skakat på huvudet 

i vanliga fall. Jag tog mod till mig, lutade mig fram mot 

honom och tog tag i hans fötter - klädda med vita tubsockar 

- som jag ruskade om lite och berättade. Döm om min förvåning 

när han lugnt bakåtlutad i fåtöljen bara sa: ”Så skönt för 

dig.” Det var definitivt inte likt honom! Samtidigt som jag 

blev väldigt förvånad blev jag väldigt glad. 

När programmet var slut gick vi in i ett så kallat träningsrum 

(där jag gympar ibland) och sjönk ner i våra sköna 

kulfåtöljer. Rummet är helt i fur även golvet och det ger 

sådan värme och stämning. På ett litet korgbord med glasskiva 

på, stod en pelargon och spred sin glädje. 

Cd-spelaren med sina kraftiga högtalare inbjöd oss till att 

spela ”Imagine” med John Lennon som var en av Jörgens 

favoriter, men även min. Vi dansade och höll hårt om var- 

andra och lustkänslorna växte och växte. Vi kunde härja 

som vi ville eftersom vår son hade åkt med sin flickvän 

och hennes föräldrar till ”Konäset”, som ligger i närheten 

av Växjö i Småland. Vi hade hela huset för oss själva. Min 

älskade Jörgen och jag dansade, skrattade och sjöng av 

hjärtats lustar. Vi hade det verkligen obeskrivligt skönt. 

Vid midnatt lade vi oss för att älska, men tyvärr fungerade 

det inte för Jörgen. Det hade aldrig hänt förut. Han sa att 

han kände sig alldeles för trött så vi släckte lampan, kröp 

tätt intill varandra och somnade. 

- 32 - - 33 -

Hemgång 

Det var nu klockan sju den sjunde september som det mest 

fasansfulla, osannolika och fruktansvärda jag varit med 

om i hela mitt liv, skulle hända. Jag ville inte tro det. 

Jag vaknade av att Jörgen hade indragningar - som så ofta 

tidigare - så jag petade honom i sidan. Jörgen vände sig 

mot mig, lade sig i en konstig fosterställning och rosslade 

till tre gånger. Jag blev klarvaken och kastade mig över 

honom och tryckte allt vad jag orkade mot hans hjärta. 

Samtidigt kastade jag mig över telefonen som stod på nattduksbordet 

bredvid honom och ringde 90 000. Jag såg till 

min fasa att färgen i hans ansikte blev blålila. Jag skrek i 

luren: ”Skynda er, min man håller på att gå ifrån mig!” Jag 

nämnde adressen och slängde på luren. Jag gjorde mun 

mot mun metoden, men tungan liksom bara fladdrade ut 

och in i munnen på honom. Han började att ändra färg och 

bli blek. Jag klappade till honom på kinderna och skrek: 

”Snälla Jörgen gå inte ifrån mig nu!” I mitt hjärta visste jag 

nog, men jag hoppades på att ambulanspersonalen skulle 

hjälpa mig att få liv i honom. Jag har nog aldrig någonsin 

sprungit så fort ner för trappan, när det ringde på dörren. 

Jag skrek till killarna: ”Han är där uppe, skynda er!” 

Så sprang jag ut i köket och ringde min dotter. De hade 

något fel på telefonen, så jag fick inte tag i henne. Då kom 

en ambulanskille - som märkligt nog skulle visa sig senare 

varit min dotters tillfälliga pojkvän - fram till mig och lade 

sin arm om mig. Han ledde mig så varligt in till matrummet, 

höll sina händer lite lätt på mina axlar och bad mig att 

sätta mig ner. Jag tittade på honom med stora förskräckta 

ögon och sa: ”Du får säga vad du vill, bara du inte säger 

att han är död!” Han höll varsamt om mina axlar och tittade 

mig in i ögonen. Försiktigt lite viskande säger han: 

”Han var avliden redan innan vi kom. Gå upp och klä på 

dig, så åker vi till sjukhuset.” 

Jag grät hysteriskt, men gjorde som han sa. Jag såg Jörgen 

på båren, slängde på mig ett par byxor och sprang ut på 

gatan med ambulanskillen efter mig. Grannen rakt över 

stod i fönstret och tittade. Han var en kär gammal vän till 

Jörgen och jag vinkade ut honom. Han kom omedelbart. 

Då kastade jag mig om halsen på honom och snyftade 

fram: ”Vi har ingen Jörgen mer!” Han tog mig om axlarna 

och förde mig en bit ifrån sig, tittade på mig och sa: ”Vad 

är det du säger?” Jag hasplade gråtande ur mig vad som 

hade hänt och jag såg hur chockad han blev. Jag hörde en 

ambulanskille ropa till honom att hålla i mig och vända 

mig om. Han kramade mig hårt, samtidigt som de körde in 

Jörgen på båren i ambulansen. Jag förstod inte då varför 

jag inte fick se det, men nu efteråt förstod jag att det antagligen 

bara skulle förstärka chocken. Den stackars chockade 

vännen gick till en annan granne som stod ute på gatan, en 

läkare som säkert kunde hjälpa vännen. 

Jag blev varsamt placerad i akutbilen, medan Jörgen transporterades 

i en annan ambulans. Det hade jag också svårt 

att förstå. Varför fick jag inte åka tillsammans med Jörgen? 

På väg till sjukhuset satt jag med ansiktet i händerna och 

grät. Jag förstod nog inte riktigt att det här hände mig, allt 

var så overkligt på något vis. 

- 34 - - 35 -

När ambulansen stannade och jag klev ur bilen kändes det 

som om jag skulle svimma. Jag minns mina tankar. Hur 

skulle jag klara av det här? Egendomligt nog var det som om 

en slags osynlig kraft bar mig framåt. Vårdaren som stod vid 

min sida tog tag i min arm och ledde mig varligt till ett rum 

som var avsett till sådana här traumatiska upplevelser. Jag 

fick sätta mig i en soffa och luta huvudet mot knäna. 

En sköterska talade om för mig att jag skulle andas med 

djupa långa andetag. Sköterskans vänlighet lugnade mig. 

Hon frågade om det fanns anhöriga och någon vän som 

hon kunde ringa till. Jag bad henne försöka få tag i min 

dotter och en nära vän till mig. Jag fick beskriva var min 

son fanns, för tyvärr hade jag inget telefonnummer till stugan 

i Småland så det blev detektivarbete för henne. Båda 

mina föräldrar och svärföräldrar var hemgångna så dem 

kunde vi inte ringa. Men senare fick jag reda på att de 

redan visste om det, till och med långt innan det här hände. 

Senare på dagen fick vi tag på min bror som var till ovärderlig 

hjälp. 

Efter bara tjugo minuter var min kära väninna hos mig. 

Hon kramade tyst om mig, satte sig, tog min hand och höll 

om den hela tiden vi var på sjukhuset. Hennes mycket andliga 

medvetande stärkte mig enormt. Hon påminde mig om 

att Jörgen säkerligen hela tiden stod vid min sida. Det var 

av henne som jag lånat en del andliga böcker, precis som 

om det var meningen att jag skulle läsa en massa sådant 

just innan det här hände mig. Jag skulle förberedas. Jag var 

säker på att det var detta som gjorde mig stark. 

Jag hörde vår dotters gråtande rop i korridoren. Jag gick 

och mötte henne och svärsonen. Flickan var alldeles vit i 

ansiktet, stackaren. Tur att hon hade sin man, som så fantastiskt 

stöttade oss på alla sätt och vis. Min dotter och jag 

kramades länge och försökte trösta varandra så gott det 

gick. 

Sköterskan kom och frågade om vi ville gå in till Jörgen. 

Vi höll varandra i handen och kom in i ett rum som var 

svagt upplyst. Ett levande ljus var tänt och blev till en 

andäktig stämning. Det var så lugnt och stilla. Jag satte 

mig på en stol bredvid Jörgen och klappade honom på pannan 

och bröstet. Han var fortfarande varm. Jag kysste 

honom på kinden och tanken att jag aldrig mer skulle få ta 

på honom for genom mitt huvud. Det gjorde så ont i mig, 

men jag kände ändå tydligt att Jörgen stod bredvid och 

stärkte mig. Det infann sig en så varm och skön känsla i 

mig, trygg på något vis trots allt. Jag tog hans hand, kramade 

den hårt och tog farväl. När dottern också tagit farväl, 

gick vi tillbaka till de andra igen. 

Polisen kom och förhörde mig. Det kändes först lite jobbigt, 

men polismannen var så vänlig och förklarade noga 

sina rutiner. De var tvungna att agera på detta viset när 

någon avled i hemmet. Svaren på frågorna han ställde kom 

nog bara automatiskt ur mig för jag minns inget av detta. 

Vår dotter frågade om hon fick avvika en liten stund. På en 

meditationskurs hade hon bokat ett möte hos en sierska. 

Lite tröst hos en sierska var nog vad min kära lilla dotter 

behövde tyckte jag. När hon kom tillbaka berättade hon 

om det speciella mötet. Sierskan hade sagt: ”Du behöver 

- 36 - - 37 -

inte säga något. Jag vet redan vad som hänt er. Din pappa 

och hans föräldrar står bredvid dig. Din pappa frågar om 

han får lämna dig ett tag, för att skynda till sin son som 

behöver honom just nu. Han säger också att ni inte ska 

oroa er, ni kommer alla att få hjälp.” 

På exakt samma tid som Jörgen ville lämna dottern hade 

min sons flickväns föräldrar bett vår son att följa med till 

Växjö för att handla. Han hade hellre velat stanna kvar i 

ekan de hade hyrt och fiska men ändrade sig plötsligt och 

följde med dem. Tänk om polisen hade hittat honom fiskandes 

på sjön. Då hade de varit tvungna att kalla in honom 

med megafon. Jag är säker på att Jörgen var där och förhindrade 

att han skulle få meddelandet på det hemska sättet. 

Meddelandet fick han istället på sin mobiltelefon, som han 

precis hade laddat och öppnat upp, när de alla tillsammans 

stod på torget i Växjö. Jag var säker på att det skulle vara 

på det viset, så lindrigt som möjligt. Jag tyckte ändå att det 

var fruktansvärt för honom med ett sådant besked så långt 

hemifrån. Trots det var jag tacksam att han hade sin flickvän 

och hennes föräldrar hos sig. De hjälpte honom och 

körde honom omedelbart hem. 

När jag på sjukhuset fick veta att de hade fått tag på vår 

son började jag gråta igen, men tanken på att Jörgen hjälpte 

oss styrkte mig så pass mycket, att jag kunde ringa en 

del samtal. Jag visste att en del av personalen på firman 

arbetade på lördagar. Han som svarade blev naturligtvis 

chockad men lovade att hjälpa mig ringa runt till övrig 

personal. Tacksamt tog jag emot hans hjälp. 

Klockan var elva när vi lämnade sjukhuset. Jag hade ett 

samtal med en läkare, som gav mig instruktioner om de 

piller jag hade fått, som jag skulle ta vid behov för att 

lugna nerverna. Jag hade alltid varit emot piller och de 

hamnade långt ner i fickan och glömdes bort - åtminstone 

ända till natten. 

Min väninna, dotter, svärson och jag körde hem till mig för 

att invänta min son. Det kändes konstigt och tomt när vi 

kom hem, en ruskig känsla som om en hand tog ett jättehårt 

tag om hjärtat. Vi satte oss i köket och försökte föra en 

något så när vettig konversation. Det var inte lätt. Ofta satt 

vi tysta och bara tittade på varandra. Det knackade på dörren 

och det var grannens tjugoåriga son och därtill en av 

vår sons bästa kompisar som förtvivlad kramade om mig. 

”Får jag sitta med och vänta på min kompis? Jag vill gärna 

trösta honom om jag kan” sa han. Självklart fick han det. 

Det kan man kalla för äkta vänskap. 

Två killar från min mans firma kom med en ljuvligt doftande 

bukett blommor. Killarna såg väldigt tagna och uppskärrade 

ut och jag berättade för dem vad som hade hänt i 

detalj och hur fint Jörgen och jag hade haft det tillsammans 

kvällen innan. Jag riktade en oerhörd tacksamhet mot Gud 

som låtit min käre man få resa hem i hemmet. ”Ve och 

fasa!” Det kunde ju ha hänt i husvagnen, om vi nu hade åkt 

iväg till den som planerat eller på ett hotell, som han ofta 

låg över på när han var på tjänsteresa. 

Telefonen ringde stup i ett och det var nog nyttigt för mig 

att ventilera händelsen om och om igen. 

- 38 - - 39 -

Sonen 

Så kom då sonen hem. Jag skyndade mig ut på gatan för 

att ta emot honom. Han hade tårfyllda ögon och uppsvullet 

ansikte men var ändå ganska samlad. Det gjorde så ont i 

mig att se hans smärta. Vi kramade om varandra hårt, 

mycket hårt. Det var som om vi båda samtidigt kom till 

insikt hur snabbt allt kan förändras, hur viktigt det var att 

bry sig om, respektera och älska varandra, att aldrig 

någonsin ta något för givet. Än i dag, ett år senare känner 

vi det lika starkt. 

Jag lyckades efter mycket bedjande övertala min son att åka 

till sjukhuset och ta farväl av sin pappa. Det låg myc ket tvekande 

i hans röst innan han beslöt sig. Jag visste att det var ett 

måste för honom så att han skulle kunna gå vidare. Jag blev 

lättad när han bestämde sig för att åka dit. Hans enda villkor 

var att jag skulle följa med in i rummet där Jörgen låg. Vi hade 

lovat att ringa och tala om ifall vi skulle komma, eftersom de 

då skulle ta upp honom från kylrummet. 

Denna gången fanns det både levande ljus och blommor i 

rummet och det kändes fridfullt. Vår son gick fram till sin 

pappa, kysste honom på pannan och tackade så kärleksfullt 

för allt. Han tog hans hand och tittade länge på honom, släppte 

den och bad mig att vi skulle gå. Jag kramade om min käre 

igen. Denna gången var han alldeles kall och det påminde mig 

om att det bara var ett skal, hans själ var nära oss. 

När vi åkte hem tackade min son mig flera gånger för att 

jag övertalat honom att ta farväl av sin pappa. ”Jag hade 

säkert ångrat mig annars” sa han. Han kände sig lättad 

efteråt och nu kunde sorgen få arbeta i den takt som behöv- 

des. När vi kom hem igen mötte hans flickvän och kompis 

honom i dörren och tog så väl hand om honom. 

Hela eftermiddagen ägnade jag mig åt att ringa runt till 

vänner och bekanta, ja alla jag kunde komma på just då. 

Jag talade om för dem att jag tyckte det var bättre att jag 

ringde än att de skulle få läsa det i tidningen. Det höll de 

med om. Alla blev väldigt chockade för ingen hade ju kunnat 

räkna med något sådant, han var ju bara 48 år gammal. 

”Nej sådant vet man aldrig, man måste leva sekund för 

sekund, leva i nuet och ta vara på livet och göra sitt allra 

bästa för att ge varandra kärlek och gemenskap” sa jag. 

Massor av visdomsord bubblade ur mig, som om det var 

anden i mig som talat. Jag sa också att det var mycket viktigt 

att fullfölja sina uppgifter här på jorden innan man fick 

komma hem. Jag fick en känsla av att någon hjälpte mig 

att tala. 

På kvällen åkte min son hem till sin flickvän och jag följde 

med min dotter och svärson hem för att sova där. De tog så 

väl hand om mig trots att de själva mådde dåligt. De kramade 

om mig när jag fick mina gråtattacker. Min dotter har 

studerat och läst mycket om andlighet och hon ser Gud 

som en oändligt stor kraft, en kraft som står för ljus och 

kärlek. Hon är övertygad om att själarna är eviga och följer 

universums lagar och inkarnation. Vi satt länge och diskuterade 

detta och det tröstade oss så pass att vi kunde gå och 

lägga oss för att försöka sova. Det var inte lätt, tankarna 

bara malde och malde och framåt morgonen slumrade jag 

väl till av ren utmattning. 

När jag vaknade kom chocken tillbaka. Jag kände mig 

upprorisk inombords, men samtidigt alldeles tom och ihå- 

- 40 - - 41 -

lig. Det tycktes som om tårarna aldrig skulle sluta rinna ner 

för kinderna, allt var så overkligt samtidigt som jag visste 

att det här hände mig just nu. Jag var definitivt inte mottaglig 

för någons vänlighet just då. Till och med mitt kära 

barnbarn fick stå utanför mitt hjärta. Han frågade ofta sin 

mamma: ”Mommo lessen?” Usch, så hemskt det var. Jag 

kunde inte äta. Jag ville bara hem. 

Många vänner, grannar och bekanta kom med bedårande 

blommor. Hela söndagen hade jag fullt upp och det var 

skönt med lite distans till tankarna. Jag försökte hela tiden 

övertyga alla om att Jörgen fanns, men att han levde i en 

annan livsform. På så sätt blev jag själv stark. 

Greensleeves 

Måndagen den nionde september besökte jag tillsammans 

med min son och flickvän, dotter och svärson begravningsföreningen. 

En vänlig dam tog emot oss och visade oss in 

i ett rum med stolar, skåp och skrivbord. Hon bad oss sitta 

ner och förklarade sedan alla rutinerna för oss. Vi fick en 

pärm att titta i för att välja ut en vers som vi kunde ha i 

tidningsannonsen. Vi tyckte alla att det kändes så opersonligt 

med redan nedskrivna verser, så vi valde istället de tre 

ord som jag sa att jag hade burit inom mig ”KÄRLEKEN 

ÄR EVIG.” Vi skulle även välja två sånger som en solist 

skulle sjunga. En sång var given, en som Jörgen älskade; 

”Amazing Grace.” Den andra sången kunde vi inte 

bestämma oss för så vi bad om att få återkomma med den. 

Vi ville ha en ljus begravning eftersom Jörgen själv var så 

positiv, så vi valde en vit kista. Det hade Jörgen tyckt om 

för han älskade vitt - det gudomliga vita ljuset. 

Nästa dag träffades vi på krematoriet för att där välja ut en 

gravplats. När jag vaknade på morgonen bad jag Jörgen att 

hjälpa oss att välja ut den vackraste platsen. Vi gick runt 

och tittade på alla möjliga platser, men ingen kändes rätt. 

Så kom vi fram till en trappa som ledde oss ner till en 

underbar plats med stora, höga träd och rhododendronbuskar 

som slingrade sig och tycktes liksom riktigt krama om 

träden. Det fanns små dammar med springvatten och 

vackra blommor överallt. Det kändes så kärleksfullt på 

denna platsen. 

Det var då det hände: Låten som hade poppat upp i mitt 

huvud sista dagen Jörgen och jag var i Borrbystrand pop- 

- 42 - - 43 -

pade nu plötsligt upp i mitt huvud igen. Jag skrek ivrigt till 

min svärson, som hade sin mobiltelefon med sig: ”Snälla, 

du kan väl ringa begravningsföreningen och fråga om 

solisten känner till den sången?” Det tog bara ett par minuter 

så fick vi svar att just ”Greensleeves” var en av solistens 

älsklingssånger. ”Så otroligt underbart!” utbrast jag. 

Jag förstod genast sammanhanget. Det var alltså meningen, 

att just denna sången skulle användas till Jörgens 

begravning - jag hade fått en gudagåva och kände ilningar 

längs hela ryggraden. Jag var nu säker på att allt som 

hände i livet hade en mening och att själen lever i evighet. 

Jag var också säker på att gravplatsen som vi stod bredvid 

absolut var den rätta. Jag tittade upp mot himlen och tackade 

Jörgen och Gud. 

Husvagnen 

Den elfte september var det så dags att hämta hem husvagnen. 

Det var både pirrigt och nervöst då vi närmade oss 

Jörgens och min älsklingsplats Borrbystrand. Precis som 

jag hade känt på mig sista gången, fick jag inte bo i den 

fler gånger med Jörgen. Men jag fick åter se den och det 

gjorde så ont. Tårarna gjorde sig åter påminda och barnen 

och svärsonen tröstade mig allt vad de kunde. Plötsligt fick 

jag en sådan där stark känsla inuti mig igen som sa: ”Du är 

stark, du klarar av det här.” Faktiskt gick det sedan ganska 

fort och lätt att packa ihop allting. Vagnen kopplades på 

bilen och den trevlige campingchefen var så snäll och 

hjälpte oss. Han erbjöd sig att hjälpa mig om jag ville 

komma till sommaren igen. Jag kramade om honom och 

tackade. Med tårar i ögonen vinkade han sedan farväl till 

oss. 

Under bilresan hem satt jag alldeles tyst och tittade ut 

genom bilrutan. Jag såg många av de platser som Jörgen 

och jag cyklat till, vi passerade hästarna och jag vinkade. 

Tårarna rann hela tiden i en strid ström nerför kinderna. 

Nostalgiskt tänkte jag på alla underbara dagar vi hade fått 

tillsammans på Österlen. Trots det värkande hjärtat kände 

jag ändå en väldig tacksamhet att jag fått uppleva så mycket 

kärlek. 

En synnerligen snäll väninna som också ställt upp helhjärtat, 

hade sagt att vi fick komma med husvagnen och ställa 

upp den i hennes lada över vintern. Denna väninnan och 

jag tog ofta långa och trevliga strandpromenader. Hon var 

- 44 - - 45 -

så förstående, lyssnade tålmodigt och det var så skönt att 

få prata. När jag tackade henne sa hon som alltid: ”Vad är 

vänner till för?” Tänk om alla människor kunde tänka så 

kärleksfullt. Meningen med livet är KÄRLEK OCH 

GEMENSKAP. 

Begravningsdagen 

Begravningen ägde rum onsdagen den artonde september. 

Jörgens kusin, en kurator från Uppsala, kom ner till oss på 

morgonen och skulle stanna till söndagskväll. Det kändes 

mycket tryggt att ha henne där. Hon hjälpte mig enormt 

mycket, förresten oss alla, med sitt lugnande sätt. Hon ordnade 

och fixade, pysslade om alla dessa ljuvliga blommor 

som vi fått av snälla vänner och bekanta. Hela huset var 

fullt av blommor, varenda vas var upptagen och vi fick 

t.o.m. använda hushållshinkarna. Det värmde i själen att så 

många människor verkligen tänkte på oss så kärleksfullt. 

När vi alla i familjen hade klätt oss i vackra ljusa kläder 

och var färdiga, bad jag tyst en bön till Jörgen: ”Snälla 

Jörgen, gör mig modig och stark. Hjälp mig så att jag kan 

ha alla mina sinnen öppna. Jag vill minnas detta ljust och 

vackert, inte sorgligt”. Sedan bar det av till krematoriet. De 

närmaste samlades i ett rum för anhöriga. Genom glasdörren 

kunde jag se massor av kända och okända ansikten 

passera. Kyrkan fylldes till absolut sista plats och de fick 

t.o.m. sätta dit extrastolar. Ja, så mycket kärlek spred 

Jörgen omkring sig var han än befann sig. 

Jag var mycket nervös men när prästen kom spred sig ett 

lugn över mig. Jag kände prästen sedan tidigare. Han hade 

varit min kristendomslärare i realskolan och dess utom hade 

han jordfäst min pappa. Det var bra med en präst som man 

haft kontakt med tidigare, det blev liksom mer personligt då. 

Han tog mycket väl hand om mig och min familj. 

- 46 - - 47 -

När kyrkklockorna ringde gick vi långsamt in i kyrkan. Jag 

fick hålla prästen i handen och jag kunde känna att Jörgen 

gav mig styrka. Jag gick rak i ryggen och kunde till och 

med hälsa nickande till gästerna. Jag såg den vita kistan 

och alla blommor. Det var så otroligt vackert. Vi satte oss 

mitt emot kistan. Ovanpå kistan låg min bukett, en bukett 

av rosor och brudslöja samt vita band med texten 

KÄRLEKEN ÄR EVIG. Dessa ord borde alla lägga på 

minnet. Vi sjöng ”Härlig är jorden” och ”Blott en dag ett 

ögonblick i sänder”. Prästen talade mycket vackert. Han 

tittade på mig och sa att själen lever i evighet. Jag var säker 

på att Jörgen stod bredvid mig eftersom jag kunde behärska 

mig när firmachefen höll ett gripande tal. 

När solisten sjöng ”Greensleeves” lutade jag mig bakåt, 

blundade och tänkte tillbaka på när Jörgen och jag låg i 

sanden och funderade över varför jag fick denna låten i 

huvudet. Jag såg det glittrande havet och den vita mjuka 

sanden framför mig och tänkte: ”Så väl att man inget fick 

veta då.” Det grep tag i mig, men solisten sjöng så underbart 

att jag faktiskt kunde njuta också. 

Min dotter skänktes en otroligt stark gåva, när hon plötsligt 

fick kraft att gå fram till kistan och läsa en dikt, som 

hon - som hon kallade det - hade fått till sig kvällen 

innan: 

”Vi borde ej sörja dig käraste far, 

när du lämnar oss här i vår tid. 

Må hellre vi glädjas, vi som är kvar 

och unna dig lycka och frid. 

Ditt liv är till ända och mödan slut. 

Du fullgjort de plikter dig gavs. 

Din ande sig svävar i rymden ut, 

blott avlagda kroppen begravs. 

Vid porten, som öppnas står välkommen hem. 

Här är alla tillsammans på nytt. 

Kärlek skall omgiva alla dem, 

vars evighetsmorgon har grytt.” 

Min son satt bredvid mig och såg mina tårar rinna. Han var 

så omtänksam att han räckte mig sin näsduk. Då blev jag 

ännu mer rörd och tacksam över att få vara tillsammans 

med sådana underbara barn. 

När akten var över stod vi i familjen uppradade utanför 

kyrkan och tog emot allas tacksägelse över den ljusa och 

vackra begravningen. De beklagade även sorgen. Inte ett 

öga var torrt. En väninna berättade att hon hade sett en ros 

röra sig på kistan. Hon tyckte att den vinkade till henne, 

och var övertygad om Jörgens hälsning. 

När jag kom hem tackade jag min älskade man för hjälpen. 

Jag var säker på att han hade varit i min närhet hela tiden. 

Jag hade inte för en sekund tänkt tanken på Jörgen i kistan, 

där låg ju bara skalet. Även om jag inte kunde se Jörgen 

fler gånger kände jag honom desto mer i mitt inners ta. 

Torsdag och fredag morgon ville jag inte kliva ur sängen, 

det gjorde så fruktansvärt ont. Jag bara grät oavbrutet. 

Barnen och kusinen var i det läget en mycket stor tröst. 

Kusinen lyckades få ut mig på långa promenader. På det 

- 48 - - 49 -

viset, som säkert var väldigt nyttigt för mig, gick det långsamt 

framåt. Jag mumlade något och kusinen frågade: 

”Vad sa du?” - ”Jo, jag sa att det finns ingen väg tillbaka, 

man måste gå framåt, hur ont det än gör.” Hon tyckte det 

var klokt sagt. Men så var det ju. Tiden läker alla sår. Jag 

gjorde allt för att peppa upp mig själv. 

Återkomsten 

Så hände det! Det var lördagsmorgon detta otroligt häpnadsväckande 

sanslösa fenomen kom till mig. Absolut ett 

mirakel tyckte jag då, idag känns det helt naturligt. Hälften 

sovande, hälften vaken - jag var i astralkroppen som de 

lärde kallar det - när JÖRGEN KOM TILL MIG. Först lade 

han sig i mitt knä och pussade mig på låret. Sedan omfamnade 

han mig och sa: ”Du ska njuta av livet, men vårda din 

kropp.” Jag minns att jag tänkte på var jag befann mig och 

hur jag kände mig. Det kändes som om jag befann mig i en 

annan värld, flygande på något vis. Jag tänkte tydligt: ”Här 

har jag inga som helst behov av något materialistiskt överhuvudtaget, 

här behöver jag ju ingenting.” 

Känslorna var fyllda av kärlek, bara ren och skir villkorslös 

kärlek. Det närmaste jag kan beskriva det som är kanske 

en lång och utdragen orgasm. Ja, så var det. Jag var 

fullkomligt ”överlycklig-glädjerusig”. I detta stadie kom 

Jörgen gående mot mig. Det såg ut som om han kom från 

en lång, ljus korridor. Han kom ända fram till mig, lade 

sina händer på mina kinder och sa: ”LILLA HUSTRU, DU 

SKA SLUTA TÄNKA MED DIN HJÄRNA, DU SKA 

TÄNKA MED DITT HJÄRTA. HAR DU FÖRSTÅTT?” Nu 

kände jag mig klarvaken och funderade på vad han hade 

sagt. Så kom han än en gång, lade sina händer på mina 

kinder och sa, med ganska sträng men ändå kärleksfull 

röst: ”LILLA HUSTRU, DU SKA SLUTA TÄNKA MED 

DIN HJÄRNA, DU SKA TÄNKA MED DITT HJÄRTA. 

HAR DU FÖRSTÅTT?” 

- 50 - - 51 -

Han riktigt stirrade på mig med stränga ögon, som om han 

ville få det ordentligt inpräntat i mig. Jag öppnade ögonen 

och tittade ut genom sovrumsfönstret, fortfarande med 

dessa rusiga känslor i mig såg jag ett silverglänsande fågelstråk 

flyga så nära att de nästan snuddade vid fönstret. Det 

var som om allting med en gång stod klart för mig. Jag 

ropade högt: ”Ja Jörgen, jag har förstått.” Precis när jag 

hade sagt det gnistrade det till uppe i högra hörnet av rummet. 

Det var exakt en likadan stjärna som jag sett tidigare. 

Det måste betyda att själen for iväg. Jag pussade insidan på 

min hand, skickade iväg en slängpuss och sa: ”Farväl min 

älskade Jörgen.” Jag låg en stund och njöt av mina känslor. 

Jag var sprickfärdig. Jag ville skrika ut till hela världen vad 

jag upplevt. Vilken KÄRLEKSGÅVA. 

Jag ropade, nästan skrek till kusinen och sonen att komma. 

Sedan fullkomligt bara sprutade det ur mig. De tittade på 

mig med blandade känslor, men föll snart in i samma glädjefnatt 

som jag. ”Jag är fullständigt övertygad om att själen 

lever vidare i andra dimensioner efter det här”, sa jag. De 

visste väl inte riktigt vad de skulle tro, men de var glada 

för min skull. ”Jag vill också uppleva något med pappa” sa 

sonen. ”Du ser det, när du tror det” sa jag. Liksom sin 

pappa hade han svårt för att tro på det han inte kunde se. 

Jag ville så gärna att han skulle känna det jag kände. 

Denna morgonen var det inga problem med att stiga upp. 

Jag skuttade ur sängen och sprang in i badrummet. Det var 

så skönt att duscha. När jag hade torkat mig svävade jag 

ner i köket på små moln och gjorde frukost. 

Dagen innan hade kusinen och jag bestämt oss för att åka 

till Viken och promenera. När vi kom dit ville kusinen först 

titta på ett hus som hon hade bott i några somrar tillsammans 

med Jörgens föräldrar. Hon blev så lyrisk när hon berättade 

om alla upplevelser med lek och bad på stranden. 

Jag kände ett starkt behov av att gå ner till vattnet och 

tänka med mitt hjärta. Varje gång jag gick in i mig själv 

fick jag denna härliga känsla som när Jörgen var hos mig. 

Hela dagen gick jag runt och skrattade, även sedan vi kommit 

hem igen och glädjen smittade av sig på alla. När vi 

kom hem ringde jag min dotter och berättade vad jag upplevt 

på morgonen och hon blev också så glad och lycklig 

över detta. 

- 52 - - 53 -

Resan till ljuset 

Efter en långpromenad i Pålsjö skog reste kusinen hem. 

Jag satte mig för att läsa, läsa och läsa. Jag läste den ena 

boken efter den andra. En av böckerna som jag tyckte 

mycket om hette ”Resan till ljuset” av Sture Johansson. 

Han berättade om alla dimensioner han och hans hustru 

hade rest genom. En dag när jag kände mig illa till mods 

sa min inre röst till mig att gå till min bok och slå upp en 

sida. Jag satte mig i fåtöljen vid glasbordet där boken låg. 

Det kändes som om jag inte orkade lyfta den. Då var det 

som om en osynlig kraft lyfte min hand och grep tag i 

boken. Jag läste och häpnade. Där stod exakt de orden 

Jörgen hade sagt till mig: ”du ska tänka med ditt hjärta och 

på det viset finna lycka och kärlek”. Jag hade äntligen 

kommit till insikt om vad det handlade om här på vår jord. 

Livets mening är: ”KÄRLEK OCH GEMENSKAP”. Det 

är sanningen! 

Allting blev nu mycket lättare för mig även om jag naturligtvis 

grät då och då. Saknaden gör ju så ont ibland, men jag 

tyckte att jag hade fått en sådan fantastisk gåva och med den 

kom jag lättare ifrån depressionerna. Men sorgen måste få 

ha sin tid, den måste få läka ut. Anden är ju så att säga i köttet. 

Människan har svårt att släppa på sina begränsningar, 

men det går. Ibland har jag känt att själen liksom är utanför 

kroppen och då har jag upplevt att allt är möjligt. 

Min son började sin militärtjänstgöring den tjugotredje 

september och jag själv var arbetslös, så jag fick väldigt 

gott om tid till att läsa och pyssla med mina snäcktavlor. 

När jag målade och klistrade blev det faktiskt häpnadsväckande 

bra enligt mina vänners bedömningar. Jag förstod 

knappast själv, att det var jag som hade gjort dem. Var 

det jag eller? Fick jag hjälp? Av vem? Det var mycket 

skönt för min son att komma hemifrån. Hård träning och 

fina kamrater var säkert en bra medicin för honom. 

Oj! Just nu när jag sitter och skriver, gnistrar en stjärna 

precis framför mig och ovanför skrivmaskinen. Jag blir 

alldeles varm och glad inombords. Härligt med de här små 

hälsningarna. Jag är övertygad om att jag får hjälp med 

skrivandet. WOW! Vilken känsla! 

Tillbaka till sonen. Jo, det var nog mycket bra för honom, 

men även svårt ibland. När han kom hem på helgerna slog 

tomheten och saknaden mot honom. Han hade det svårt 

med sorgearbetet mitt i veckorna, så all sorg kom på fredagen. 

Då hade han flickvännen och mig som kunde hjälpa 

honom. På vardagen var det jobbigt för mig, speciellt på 

kvällarna och nätterna. Det kändes kusligt och ensamt i det 

stora huset. Jag fantiserade mycket och skrämde upp mig 

själv i onödan. Då var det tur att jag hade mina fina vänner 

som jag fick ringa till eller besöka. En väninna i Ängelholm 

bjöd mig till sig flera gånger och där fick jag övernatta när 

det var som jobbigast. Underbara människa! 

- 54 - - 55 -

Meditation 

Den andra november kom min dotter hem och var alldeles 

exalterad. Hon berättade att hon hade varit på en kristallkurs 

och mediterat. Hon hade träffat sin pappa och frågat honom 

om det hade gjort ont när han dog. Han hade svarat att han 

inte hade märkt någonting, men blivit myc ket förvånad när 

han tillsammans med sin själsguide på något vis sett mig 

arbeta med hans kropp. Han hade också sagt att han var 

kolossalt lycklig. Han förklarade det som en befriande kärlekskänsla. 

Han hade även visat henne en slags skola där 

han fick lära sig att komma vidare i dimensionerna. Han 

berättade om vår tid på jorden. Det var bara ett ögonblick 

om man jämförde med hela härliga evigheten. Vi hade alldeles 

för kort tid och slösade bara bort den med oro och 

bekymmer. ”Allt ordnar sig, oroa er inte, ni får hjälp” sa han. 

Dottern och jag kramade om varandra och jag förstod att 

hon var lyckligt uppskärrad. Sorgen vändes till glädje, vilket 

var meningen så att våra kära kunde gå vidare. 

Jul och Nyår 

Lillejulafton blev sonen och jag bjudna till Söderåsen. 

Flickvännens föräldrar har en röd stuga med vita knutar 

som är byggd på 1800-talet och bedårande charmig. 

Stugan var inredd i fur och överallt pyntad med små tomtar 

och julljus. Flickvännens mamma (omtänksam och hjärtinnerligt 

god) är sin egen profet när det gäller matlagning 

och bakning, så vi bjöds på läckra julrätter och underbart 

gott kaffebröd. 

Flickvännen är också en ljuvlig tös, en riktig svärmorsdröm. 

Trots ringa ålder av 19 år så varm god och insiktsfull, studerar 

teologi och är därför väldigt tröstande och förstående. 

Hon har tagit en stor plats i mitt hjärta. Tankarna gick mest 

hela tiden till Jörgen och saknaden var enorm men skogspromenaden 

och att jag fick prata ur mig hjälpte väldigt 

mycket. Flickvännens pappa som är en verklig jultomte, 

snäll och otroligt varm och god, en som vill alla väl, visade 

oss en källa där jag nästan tycktes mig kunna se älvorna 

dansa. Det finns inget mer läkande än naturen. 

När vi kom in i stugvärmen igen tog vi fram Jeopardy och 

tränade våra kunskaper. Jag var säker på att Jörgen ville vara 

med eftersom det gnistrade en stjärna i taket över bordet. Jag 

blev så glad och varm inombords. Jörgen tyckte alltid det 

var roligt att spela spel och oftast vann han och blev då så 

kaxig. En skön känsla att veta att jag trots allt inte var 

ensam, han fanns ju där. När sonen och jag kramat om och 

tackat våra kära vänner gick vi mot tamburen. Då gnistrade 

- 56 - - 57 -

det en stjärna igen. Kanske tackade Jörgen också för sig. Jag 

skrattade och blev så glad i mitt hjärta. 

Så blev det julafton. Helgerna var värst. Saknaden var som 

ett gissel i hjärtat då. Min son och jag firade julafton 

hemma hos min dotter, svärson och barnbarn. Vi gjorde 

allt för att hjälpa varandra så att det skulle bli positivt och 

trevligt. Barnbarnets glädje och förväntningar hjälpte 

mycket. När svärsonen kom utklädd till tomte och gav sin 

son ett paket, svarade sonen: ”Tack så mycket pappa.” 

Som vi skrattade! 

Nyårsafton också en sådan där helg som gjorde så ont. Den 

fysiska egoistiska saknaden gjorde sig åter påmind. Jörgen 

och jag hade i många år firat den kvällen med synnerligen 

goda vänner som alltid är väldigt uppåt, glada och pigga. 

Vi lärde känna varandra när vår son var fem år och gick på 

fotbollsskola. Jörgen och vännen blev fotbollslagledare 

och skapade en långvarig innerlig vänskap. För vännen 

blev det en djup tragedi att mista en sådan fin kompis. Jag 

fick samtidigt en jättefin kompis i frun som är kärleksfull 

mot allt och alla. 

Vi stöttade varandra så gott det gick och de kom på ett nytt 

sätt att fira nyårsafton på. Jag blev först hembjuden till 

dem på nyårssupé och sedan hade de köpt biljetter till 

nyårsrevyn. Det var mycket trevligt och festligt med Lasse 

Berghagen som gjorde allt för att få oss alla på ett glatt 

humör. Tankarna skingrades ett slag, men när det var dags 

för tolvslaget och det sjöngs nationalsången kunde varken 

jag eller vännerna hålla tillbaka tårarna. Vi kramade om 

varandra och lät öppet våra känslor tala och tårar flöda. Jag 

tänkte på att jag inte kunde pussa Jörgen och önska honom 

ett gott nytt år. Jag längtade så efter hans underbara mjuka 

smekande läppar. Det gjorde fruktansvärt ont, som om en 

hand vred om ens hjärta. 

Vi gick ut och tittade på fyrverkeriet och livet var tvunget 

att fortsätta. Mina vänner bjöd hem mig och vi mumsade 

på lite frukt och champagne. Jag skålade i pommac eftersom 

jag körde bil. Vi muntrade upp varandra genom att 

prata om alla lustigheter som begav sig på revyn. Det var 

trots allt ett bra sätt att fira på och börja sitt nya liv med. 

Tack underbara vänner! 

När jag kom hem och hade lagt mig anade jag Jörgen bredvid 

mig i sängen, jag kände en kall vind smeka min kind . 

Det fanns inga fönster öppna och någon hade sagt mig, att 

när man känner kalla vinddrag runt sig är det själar i närheten. 

Jag sa godnatt till min älskade Jörgen. Nu var jag trygg 

och stark igen, jag var säker på hans närhet. Hans själ lever 

ju, men bara i en annan livsform. Vem bestämmer vilket liv 

som är verkligt? Fysiskt liv eller liv i en annan dimension? 

Jo, du själv, för du ser och känner det när du tror det. 

- 58 - - 59 -

Sierskan 

Den sjuttonde januari hade jag bokat tid hos en sierska, 

samma sierska som min dotter hade varit hos dagen då 

Jörgen gick hem. En jättetrevlig dam i medelåldern tog 

emot mig och visade in mig i ett litet mysigt rum med 

levande ljus här och var. Jag var väldigt nervös, vilket hon 

såg. Hon talade om för mig att jag hade en orolig själ. Det 

var inte konstigt sa hon, för att jag hade flera olika religioner 

i mig såsom islam, hinduism, buddhism och kristendom. 

Jag kunde träna mig till att ta saker med ro. Jag var 

en gammal själ som levt många liv. 

Hon tog mina händer i sina och tittade mig djupt i ögonen. 

Hon talade om att min själsguide kallades ner och på så 

sätt fick vi veta allt om mina liv. Jag hade många själsvänner 

som vakade över mig, jag kunde känna mig fullständigt 

trygg. Den väninnan som hjälpt mig på sjukhuset var 

min syster i tidigare liv och vi hade levt tillsammans både 

i Italien och i Frankrike. Jag tyckte det var spännande där 

jag satt. Hon tittade i mina händer och såg att jag skulle 

träffa en man igen och bli mycket lycklig. Det hade jag 

svårt att tro, jag hade Jörgen i mitt hjärta. Hon såg en linje 

i handen som betydde ekonomiskt oberoende. Det kändes 

tryggt även om pengar egentligen inte ska ha någon betydelse 

för lyckan i livet. Jörgen var där och ville genom 

sierskan tala om för mig att jag skulle fortsätta arbeta med 

mina snäcktavlor. Det tyckte jag var märkligt. Sierskan 

kände absolut inte till min sysselsättning. Jag var övertygad 

om Jörgens närvaro. 

Genom sierskan frågade jag om han ville nämna en sång 

för mig som vi ofta sjöng tillsammans bara för att ytterligare 

få ett egoistiskt bevis. Sierskan skrattade och sa: ”Du 

skulle se honom, han har en sådan humor och är så positiv”. 

Han säger: ”Tror hon inte på mig?” Då skrattade jag. 

Visst trodde jag. ”Jag vet inte riktigt vad han menar men 

han viftar med armarna och talar om blåst och vindar” sa 

sierskan. Låten jag tänkte på var Blowing in the wind. 

Håren reste sig på min kropp och det kändes pirrigt, men 

underbart. Jörgen sa också att vi inte skulle anklaga oss 

själva för något, det var helt och hållet hans eget fel att han 

fått lämna oss så tidigt. Han hade stressat alldeles för 

mycket och levt sitt liv fel, det hade han omedelbart fått 

reda på när han kommit hem. 

Sierskan sa också att Jörgen hade haft mycket ont i sina 

ben den sista veckan. Det förklarade ju varför han inte ville 

bada med mig så länge, den där sista söndagen i 

Borrbystrand. Jag skulle även ut och resa mycket enligt 

sierskan och det lät ju bra. Jag passade på, att fråga henne 

vad alla de här stjärnorna jag såg betydde. Hon förklarade: 

”När en själ med tankens hastighet förflyttar sig är enorma 

energier i rörelse. Man kan nästan säga att det slår gnistor 

om själarna.” Det var inget ovanligt. Hon hade träffat 

många människor som upplevt detsamma. Speciellt vid de 

anhörigas hemresa kommer själarna ner till den jordiska 

dimensionen för att hjälpa oss. 

- 60 - - 61 -

Guldklotet 

Helgen från den sjunde till den nionde mars skulle jag bo 

hos min dotter. Hennes man hade vunnit en resa till New 

York genom sitt arbete och är ansedd som en mycket duktig 

försäljare inom databranschen. Dottern och jag bestämde 

oss för att ha det lite mysigt tillsammans, så vi handlade 

hem lite god mat. Dottern kockade och dukade medan jag 

lekte med barnbarnet. Stämningen var på topp och vi hade 

mycket trevligt. Barnbarnet blev sömnigt och gick till 

sängs med lite sagoläsning av sin mamma. 

Sedan fortsatte vi att prata och en hel del andlighet. Min 

fula vana trogen blev jag röksugen och gick ut på baksidan 

av huset. Medan jag stod där kom det från ingenstans en 

stor örn seglandes. Den flög bara ett par meter ifrån mig 

upp över takåsen och försvann igen lika snabbt. Dottern 

kom utrusande och skrek: ”Såg du, såg du?” Upphetsat sa 

jag: ”Javisst såg jag, men vad var det för något?” Hon sa: 

”Det var en precis likadan örn som kom två dagar innan 

pappa for hem.” Jag visste sedan tidigare från en bok jag 

läst, att när man såg en örn skulle man ha alla sina sinnen 

öppna, då var det nämligen ett viktigt budskap på väg. Jag 

berättade det för henne. Skärrade, men samtidigt lite nyfikna 

gick vi in igen och pratade länge om detta fenomen 

innan sängen kallade. 

Nästa dag föreslog jag en biltur till stranden i Laröd för att 

där ta en promenad och öka på vårt energiintag. Det hade 

jag också läst, att man kunde höja sitt andliga medvetande 

med stort intagande av energi. Vi promenerade och hittade 

sedan en plats i lä. Där satte vi oss och studerade barnet, 

som tyckte det var jätteroligt att det plaskade i vattnet när 

han kastade i stenar. Först en sten i havet – ”plums”, sedan 

backade han lite när vågen nästan snuddade vid hans fötter 

och så en ny sten. Så höll det på i näs tan två timmar. Vilken 

energi de hade dessa små liv! Solen värmde och livet kändes 

härligt. Min dotter hade tagit med sina kristaller för att 

tvätta dem i havet, det skulle tydligen vara bra att rena dem 

i saltvatten. 

Väl hemkomna igen höll dottern i dukningen och matlagningen 

medan jag lekte och läste sagor för barnbarnet. 

Dukningen var perfekt. Vit duk med blommor och levande 

ljus, det var mycket stämningsfullt. Efter att barnbarnet 

varit ute i friska luften och sen ätit sig mätt och belåten 

ville han lägga sig. Jag tyckte det var otroligt att han alltid 

själv sa: ”Tött mamma, ska sova.” Vilken gosig liten unge 

det var! Jag fick en jättemysig godnatt-kram av honom. 

Gud vad jag älskade honom och det viskade jag i hans öra. 

Min dotter och jag satt kvar vid matbordet och pratade när 

det läskiga hände. Det hördes ett svagt surrande ljud. 

Plötsligt var det där! Vi stirrade båda på ett runt liksom 

genomskinligt guldklot (stort som en golfboll) med svans. 

Det kom från fönstret, stannade till mitt framför våra 

ansikten och upplöstes i tomma intet. 

Vi fick inte fram ett ljud, vi bara satt och studerade varandra 

och gapade. Jag vet inte hur länge, men kanske var det 

ungefär trettio sekunder. Vi satt alldeles tysta och förundrade 

tills att dottern sa: ”Mamma, ditt hår står rakt upp!” 

- ”Gör det? Ja, men det gör ju ditt med.” Vi skrattade hysteriskt 

och var alldeles exalterade. När förlamningen hade 

- 62 - - 63 -

släppt taget ringde dottern till sin kursledare som hade 

hand om kristallära. Kursledaren sa att vi hade fått en 

egendomlig, men mycket speciell gåva. Hon var säker på 

att det handlade om ett slags kärleksbudskap och att hälsningen 

absolut var från Jörgen. Detta var alltså budskapet 

som vi blivit förvarnade om. Nu kunde vi vittna för varandra 

att det verkligen hände magiska saker. 

I mitten på mars kom min käre bror och hjälpte mig med 

trädgårdsarbetet. Han klippte buskar, kantade gräsmattan, 

grävde, räfsade och krattade, så fint hade det nog aldrig 

varit. Vilken pärla! Tidigare hade han också hjälpt mig 

med allt sådant där smågrejs, som det alltid finns att fixa i 

ett hus. Jag uppskattade det mycket och kände en oerhörd 

tacksamhet. 

Delfinkurs 

Den tjugonde mars - dagen före min väninna och jag 

skulle resa till Kolmården - stod jag ute i trädgården och 

funderade över varför inte delfiner kände någon rädsla. 

Nästan genast poppade det upp ett svar i mig, det berodde 

på delfinens seende i både fysiska och andliga dimensioner, 

de levde i nuet och hade ingen rädsla för döden. Det 

kändes som om jag själv inte hade tänkt ut det. Men vem, 

vad och hur i så fall? 

Jag fick förklaringen av kursledaren när hon hämtade min 

väninna och mig på stationen i Norrköping. Hon förklarade 

att delfiner hade en enastående telepatisk förmåga och 

hon var säker på att en delfin hade telepaterat svaret till 

mig. Tjugofemtusen megaherz används när läkare spränger 

bort gallstenar, men delfinerna använder sig av åttiotusen 

megaherz. Då förstår man att de kan sända meddelande 

till sina kompisar runt om på vår jord. 

Det tog en halvtimme från stationen till Kolmården och 

under tiden passade jag på att berätta om guldklotet för 

min väninna. Kursledaren var synsk och efter en stunds 

tystnad sa hon exakt detsamma som kristalläraren berättat 

för min dotter; det var en kärlekshälsning från min man. 

Jag kände håren resa sig på mina armar och jag rös. Visst 

var det fantastiskt? 

Efter att ha tilldelats våra rum på hotellet, som var en 

genuin träbyggnad i tre våningar, blev vi bjudna på en härlig 

vegetarisk lunch. Under lunchen presenterade var och 

- 64 - - 65 -

en sig. Vi var femton kursdeltagare och alla mycket sympatiska. 

Vi var rörande överens om att det inte var en 

slump att vi hade hamnat på kursen, alla hade olika individuella 

orsaker. För min del handlade det om mitt sorgearbete 

som jag skulle få ut ur mig så mycket som möjligt. 

Så kom vi då äntligen till Kolmården och delfinuppvisningen. 

Det påstods att delfinerna själva valt sin fångenskap, 

att de själva valt det (alltså i den andra dimensionen) 

innan de föddes. De försökte få människan till insikt om 

hur viktigt det var med kärlek till djur, natur och människor. 

Med sina konster, ödmjukhet och villkorslösa kärlek 

skulle de få oss att förstå. Jag njöt av varje liten sekund då 

mina ögon vilade på delfinerna. 

Efter delfinuppvisningen blev det en lektion i kroppsspråket 

av den manlige kursledaren. Han berättade bl. a. att om 

man håller armarna i kors betyder det att man inte släpper 

någon inpå livet, håller man däremot armarna i sidorna 

eller bakom ryggen inbjuder man till öppen diskussion. 

Det är viktigt att veta hur kärleksfullt och öppet man skall 

tala till varandra. Det sprider sig som ringarna på vattnet. 

Vi skulle alla må mycket bättre. Så sant som det var sagt 

tycker jag. Kroppsspråket har fem grunder för att man lättare 

skall kunna förstå hur det undermedvetna tolkar de till 

synes osynliga signalerna. Därigenom kan man undvika 

konflikter privat såväl som i arbetslivet. 

Det talades också om vad de olika färgerna har för betydelse 

i våra liv, hur färgerna påverkar vår mentala hälsa. Det är 

individuellt hur vi tar dem till oss. Rött påverkar de flesta av 

oss, en del blir aggressiva, andra kärleksfulla och det röda 

stimulerar även blodcirkulationen. Dagen därpå skulle vi få 

genomgå en färganalys. Allt var kolossalt spännande! 

På kvällen efter den vegetariska middagen var det dags för 

undervisning i Qi gong. Det är en femtusen år gammal kinesisk 

läkekonst som utövas genom speciella rörelsemönster i 

kombination med andning och koncentration i syfte att bl.a. 

motarbeta stress, öka prestationsförmågan samt att förebygga 

sjukdomar. Qi gong kan också vara en spännande väg 

till personlig utveckling. Vi testade fyra olika kombinationer, 

men enligt ledaren finns det tusentals. 

Följande dag, söndag, beskådade vi åter den fantastiska 

delfinuppvisningen. Den kunde man aldrig få nog av. I 

gruppen fanns en cancersjuk pojke som var där tillsammans 

med sin mamma och pappa. Han fick åka i en båt 

som drogs av en delfin flera varv runt bassängen. När han 

sprang upp till sina föräldrar kastade han sig om halsen på 

dem och skrattade så att del lät i hela delfinariet. Alla föll 

med i skrattet. Det sägs att delfiner kan bota sjukdomar 

och då jag såg hur positiv pojken blev, kunde jag verkligen 

tänka mig den möjligheten. Det påstås att delfinernas ljudvågor 

kan få tumörerna att sluta växa. Jag bad för pojken 

och önskade det med hela mitt hjärta. 

Det fanns ett kursrum på delfinariet, som bestod av flera 

långbord och stolar samt ett jättestort panoramafönster 

intill delfinbassängen. En underbart härlig känsla spred sig 

i kroppen när jag såg de nyfikna delfinerna simma förbi 

och kika på oss. Kursledaren sa att delfinerna förstod vad 

vi höll på med, att de kunde läsa våra tankar. Visst var det 

otroligt? Det var i detta rummet vi blev belysta med färger. 

- 66 - - 67 -

En efter en fick sätta sig på en stol framför en stor vit 

skärm och med hjälp av en projektor och diabilder belyste 

hon oss med olika färger. När det var min tur började hon 

med rött. Jag kände hur blodet pulserade snabbare i ådrorna. 

På gult märkte jag ingenting, då sa hon att jag var mättad 

av den färgen. Så tog hon grönt och plötsligt kände jag 

mig underbart behaglig till mods. Det kändes som om jag 

skulle kunna sitta med den färgen hur länge som helst. 

Orange gav inte något speciellt, men så belyste hon mig 

med violett och då trodde jag att jag skulle skrika rakt ut, 

men jag lyckades behärska mig. Det gjorde våldsamt ont i 

bröstet, precis som om en dolk stuckits rakt in i hjärtat. 

Violett är den andliga kärlekens färg och eftersom jag bar 

på en sorg reagerade jag alltså på detta sätt. Jag kände hur 

tårarna kom. 

Kursledaren sa till mig att gå ut och prata med delfinerna. 

Jag gick ut till delfinlagunen, tryckte näsan mot fönst ret 

och lät tårarna bara flöda fritt. Det fanns absolut ingen 

möjlighet att hejda dem. Jag var säker på att delfinerna 

förstod, för både delfinmamman, gudmodern och kalvarna 

simmade synkroniserat runt bassängen flera varv, tätt intill 

fönstret och tittade på mig för att ge mig tröst. Då grät jag 

ännu mer, det bara forsade ur mig. 

En av kursdeltagarna som också var färdig med sin belysning, 

kom ut och fick syn på mig. Hon kramade om mig, 

tröstade mig och sa: ”Kom så går vi upp och får lite frisk 

luft. Det här är väldigt bra för dig. Du kommer snart att 

känna dig mycket lättad.” Hon måste varit en ängel som 

kom vid rätt tidpunkt, för efter en halvtimmes oavbruten 

gråt kände jag mig oerhört lättad. Jag var helt slut och liksom 

tom invärtes. Så kom min väninna också ut och kramade 

mig. Vi gick och handlade varsin glass och pratade, 

pratade och pratade. Jag kände riktigt hur krafterna började 

komma tillbaka. 

Sedan gick vi ner till kursrummet igen och ledaren förklarade 

för mig att det var just detta som var meningen med 

min vistelse på kursen. Efter den förklaringen kände jag 

mycket större lust till livet. Jag hade alltså blivit healad på 

grund av färgen och delfinerna. ”Herre, min Gud, det här 

var himmelskt!” 

Så var kursen slut och vi åkte tillbaka till hotellet för en 

avslutningsmiddag. Alla pratade i mun på varandra om vad 

de hade upplevt. Min väninna berättade om kursledarens 

ord till henne. ”Om du reser till Italien skulle du kunna 

peka ut flera platser som du varit på tidigare.” Hon hade 

aldrig någonsin varit i Italien i detta livet. Det var ju precis 

det som sierskan hemma i Helsingborg hade berättat för 

mig. Vi hade ju varit syskon i Italien. Varje gång jag fick 

bevis knottrades skinnet på mig. Så tog vi alla, positiva 

och fulladdade med energier farväl av varandra. 

På tåget tillbaka hem skrattade min väninna och jag åt varandra. 

På vägen upp hade vi sagt att vi skulle ha massor att 

prata om på vägen hem, men vi var så trötta och fullmatade 

i våra hjärnor så det kom knappast ett ljud från våra 

läppar. Vi satt bara med blicken dimmigt tittande på varandra, 

log samförstående, nickade och njöt. Ibland fnissade 

vi till och skakade på huvudet. Vi visste båda mycket väl 

- 68 - - 69 -

om varandras känslor, att den här kursen hade gjort ett 

mycket stort intryck på oss. Mina tankar gick till delfinerna. 

Jag önskade att jag skulle få bada med delfiner och 

tacka dem. 

Sofiero 

En dag i början på juni, just när Rhododendron hade börjat 

slå ut på Sofiero, promenerade jag och mina två vä ninnor 

i den sagolika parken. Där fanns blommor i de mest förbluffande 

färger. Träden icke att förglömma, de ståtliga 

blodekarna som sträckte sina kronor upp mot den blå himmelen. 

Vi gick upp till slottet, satte oss på en bänk och 

tittade på den vidunderliga utsikten över Öresund. I ravinen 

nedanför oss klättrade Rhododendronbuskarna tätt, 

slingrandes intill varandra, som om de kramades. En porlande 

bäck klöv dem en bit isär. 

Någon spelade på en flöjt och till min stora glädje och förvåning 

spelades det Amazing Grace. Det var ju Jörgens 

favoritlåt, den låt som solisten sjöng på begravningen. Vi 

följde ljudet och fick syn på en liten gubbe som satt inne 

bland buskarna och spelade så vackert. Jag tog det som en 

hälsning från Jörgen, tittade upp mot himmelen och tackade. 

Jag gav mannen en liten peng och en glittrande varm 

blinkning returnerades till mig. Promenaden fortsatte 

sedan ner till havet. För mig var havet balsam för själen, 

jag kunde stå och beundra denna energikälla hur länge som 

helst. 

På tillbakavägen upp för trapporna, bakom den lille gubben 

som spelade, hördes åter en melodi. Det var 

Greensleeves. Jag stelnade till och stod käpprakt upp och 

lyssnade. Kunde detta vara möjligt? Jag tittade på väninnorna 

och såg nog ut som om jag hade tappat hakan. Jag 

fick en så lycklig känsla inom mig och var absolut överty- 

- 70 - - 71 -

gad om Jörgens hälsning. Jag blev riktigt lyrisk. Jag fylldes 

av en lust att skriva något på poesiplanket. Så vi traskade 

dit och orden blev: 

”I MITT HJÄRTA FINNS ETT BO 

EN PLATS – SOFIERO” 

Efter lite fika på den vidsträckta, gröna gräsmattan tittade 

vi sedan på de trollbindande grässkulpturerna. Mycket 

skickliga konstnärer! En av dem hade byggt upp en jättemadonna, 

”Moder Sofia”, kallades den. Den var ca tre 

meter hög och halvliggandes på gräset och det hängde små 

blomsterkransar som smycken till öronen. Vi stod länge 

och beundrade konstverket. 

Mina väninnor och jag var mycket nöjda med dagen och 

färden gick åter hemåt. 

Gåvan 

Den sextonde juli var det Jörgens och min bröllopsdag. 

Kvällen innan berättade jag det för min son som sa: ”Jaha, 

ska du deppa hela dagen i morgon då?” ”Nej det ska jag 

inte, men det är klart att det kommer känslor som jag inte 

kan rå för, när jag inte kan se de tre vackra röda rosorna 

som alltid brukade stå på köksbordet då jag kom hem från 

jobbet.” sa jag. Då visste jag inte vad jag skulle få uppleva 

på natten. 

I halvvaket tillstånd (OJ! Just nu gnistrade en stjärna vid 

skrivmaskinen igen. HÄRLIGT!!! Det känns som jag just 

nu skulle få hjälp med skrivandet av detta otroligt ljuvliga 

som jag fick uppleva. Så svårt att beskriva något som 

känns väldigt abstrakt, men jag gör ett försök.) 

...alltså, i halvvaket tillstånd, ungefär vid tretiden på natten, 

sa något till mig att klättra upp på en repstege. Jag 

klättrade och klättrade, svindlande högt. Jag kom fram till 

en slags träkant likt en gavel på en säng, lyfte huvudet över 

kanten, där jag fylldes av en fabulöst ohämmad doft, som 

en drog, kan jag tänka mig. Hela kroppen lyftes i en otrolig 

lustkänsla. Samtidigt kom jag fram till en bädd fylld med 

blommor i de mest sagolika, kosmiska färger. Jag tyckte, 

att jag tappade andan. Jag öppnade ögonen och fick en 

orgasm som jag aldrig upplevt förr. Jag förstod genast att 

det var en gåva från Jörgen. Inte kunde han ge mig denna 

gåvan på dagen precis... Tänk, det hade ju ändå blivit den 

sextonde juli! Jag knäppte mina händer och tackade Gud 

för att Jörgen fick ge mig denna extrema gåva. Jag hade 

mycket svårt för att somna om. Jag låg och funderade över 

- 72 - - 73 -

att jag faktiskt inte haft någon orgasm en enda gång sedan 

Jörgen gick hem. Jag var sanslöst lycksalig. 

På morgonen sken solen från en klarblå himmel och jag 

mindes den underbara natten. Med mungiporna långt uppdragna 

hoppade jag i badkläderna och körde ner till 

Larödbaden. Jag kunde inte låta bli att fnissa hela tiden. 

Människor tittade så konstigt på mig så jag tänkte skrattande: 

”Hoppa i havet med dig och kyl ner dina heta känslor 

en aning!” Det bubblade fullständigt i mig av lycka! 

Jag simmade en lång sträcka och var mer avslappnad och 

kanske lite mer samlad när jag kom upp igen. Jag solade, 

läste och njöt i flera timmar. 

Dagen därpå följde jag med min dotter till en butik där 

man kunde köpa stenar av olika slag. Hon handlade kristaller 

till sig och jag handlade en turkos som jag tänkte ge 

bort till en väninna. Det var en synnerligen trevlig expedit 

som tog emot oss. Hon berättade mycket om de olika stenarna, 

bl.a. att turkosen skyddar på resor, healar och förbättrar 

synen. Det sistnämnda trodde jag bestämt på. Jag 

hade själv fått en turkos av en väninna tidigare och jag 

testade genom att lägga stenen på mina ögon några minuter. 

Nog blev jag förvånad när jag nästa dag kunde läsa 

telefonkatalogen utan att använda glasögon! 

Expediten berättade också hur viktigt det var att känna 

med sitt hjärta när man valde sin sten. Hon sa att man 

skulle höra en röst inom sig, som talade om att just den här 

stenen skulle du ta. Då berättade jag för henne om när 

Jörgen kom till mig och sa att jag skulle tänka med mitt 

hjärta. Hon tyckte att det var en magisk och speciell hän- 

delse för mig, hon gladde sig så för min skull. Hon gick 

bort till disken och plockade fram ett kort och sa: ”Det här 

kortet känner jag på mig att du ska ha. ”Jag tittade på kortet 

och utbrast: ”Nej, det här är ju inte riktigt klokt! Det är 

ju exakt likadana färger som jag såg när Jörgen gav mig 

bröllopsgåvan på natten den sextonde juli.” Så berättade 

jag för henne vad som hände då. Hon stod häpen, tyst och 

lyssnade. Så sa hon: ”Du har fått en fantastisk speciell 

gåva som du ska vara mycket rädd om.” Så sant som det 

var sagt. 

Jag tror att det finns en mening med allt i våra liv och att 

alla möten vi får har en stor betydelse, det gäller bara att 

förstå det rätt. Tacka ja till livet och sluta vara rädd för 

allting, då öppnar sig möjligheterna. Att lyssna med sitt 

hjärta, med sitt inre är mycket viktigt. Det tror jag att jag 

gjorde, i det jag nu ska berätta. 

- 74 - - 75 -

Ett möte 

Den tredje augusti lukade jag i rabatten på framsidan av 

huset i närheten av gatan, då min granne mitt emot kom ut 

och pratade med mig om hans son som var på studieresa i 

England. Samtidigt kom en ”tjej” (45 år) cyklande och 

stannade för att fråga om min granne hade hört av sin son. 

Tjejen hade nämligen också sin son i England. Det blev 

lite prat om det, sedan gick grannen men tjejen och jag 

stod kvar och pratade. 

Den här tjejen bodde några hus längre upp i gatan. Vi hade 

hälsat på varandra lite kort när vi träffats, men aldrig pratat 

med varandra under dessa femton år vi bott på samma 

gata. Eftersom hon visste om det här med Jörgen, frågade 

hon mig hur jag mådde. ”Tack bara bra” sa jag. ”Det finns 

bara en väg och det är framåt. Jag måste göra det så positivt 

som möjligt för att må bra.” Hon berättade att hennes 

mamma hade gått hem några månader tidigare och att hon 

tyckte det var jobbigt med saknaden. Då berättade jag lite 

för henne om vad jag upplevt med Jörgen. Jag tror att hon 

tog det till sig därför att hon samtalade ivrigare sedan. Hon 

berättade hur mycket tid det blev över när hon inte längre 

skulle köra långa sträckor dagligen för att vårda sin 

mamma. Hennes önskan var att resa och hälsa på sin brorsdotter 

i USA, men övriga familjens intresse var obefintligt. 

”Då kan väl jag hänga med!” sa jag, mest på skoj. Hon 

blev eld och lågor och bubblade ur sig ivrigt: ”Självklart! 

Visst! Vad roligt! Det måste du absolut!” Vi bestämde träff 

redan kommande kväll för att föra diskussionen vidare och 

efter några timmars bekantskap beslutade vi oss för att 

nästa dag uppsöka resebyrån. Det var ju egentligen inte 

klokt, men var det meningen, så var det. Sagt och gjort. 

Det bokades två biljetter till Fort Walton Beach i Florida 

till den tjugonde november. 

Vad var det egentligen sierskan hade sagt till mig? Jo, att 

jag skulle ut och resa. Visst var det förbluffande härligt? 

- 76 - - 77 -

Katten 

En lördagskväll när jag väntade gäster pratade jag för mig 

själv till Jörgen och frågade honom om han inte kunde 

busa lite med oss. Förlåt! För det var ju faktiskt egoistiska 

tankar. Man skulle ju inte tänka tillbaka sina kära till jorden, 

utan låta de få färdas i lugn och ro i de gudomliga 

dimensionerna. Men jag var ju bara en människa och 

kunde inte låta bli. Tio minuter innan gästerna skulle 

komma tände jag de sista ljusen. Då gnistrade plötsligt tre 

stjärnor uppe i taket framför mig. Jag blev häpen, men så 

glad att jag satte mig på en stol, knäppte mina händer och 

tackade för hälsningen. 

Jag hade dukat festligt i matsalen på bottenvåningen. När 

de åtta gästerna hade anlänt och satt sig på plats runt matbordet, 

kom det en katt inspringandes i full fart, kanade på 

en matta, snurrade runt, lade sig på en annan matta mitt på 

golvet och stirrade på oss. Normalt lade sig min katt i en 

garderob i sovrummet på ovanvåningen redan när det 

ringde på dörren och visade sig först igen när gästerna gått 

hem. Gissa om jag stirrade på henne? ”Vad i alla sina dagar 

tog det åt henne?” tänkte jag ”hon hade ju blivit fullständigt 

knäpp.” 

Vi intog vår måltid samtidigt som vi var väldigt roade av 

katten. Vid två tillfällen fick jag jaga bort henne från två 

utav damernas väskor som hon klöste på. Hon hoppade 

upp på serveringsbordet, jag schasade bort henne, hon 

hoppade upp igen. Till slut fick jag tag på henne och bar 

upp henne i sovrummet, hon var ju alldeles omöjlig! När 

vi hade ätit färdigt och satt oss i korgmöblerna runt ett 

glasbord där det var dukat till kaffe, kom hon ner igen och 

hoppade upp på matbordet. Jag gick upp med henne, men 

strax var hon nere igen. Så höll det på hela kvällen. Jag 

förstod ingenting. Eller gjorde jag det? 

Efter en mycket lyckad och trevlig kväll när gästerna gått 

hem och jag krupit till sängs kom katten och lade sig på 

min arm, precis som hon brukade. Jag funderade länge. 

Kunde det verkligen vara möjligt? Kunde Jörgens själ visa 

sig i katten? Jag kunde inte se någon annan förklaring på 

hennes beteende. 

- 78 - - 79 -

Återseendet 

Två dagar innan årsdagen av Jörgens hemgång hände följande: 

Min son kom hem efter arbetsdagens slut och berättade 

att han hade backat på en bil där han arbetade. Det 

blev bara lite lätta plåtskador, men han var väldigt ledsen 

över det. Jag förstod honom fullständigt. Jag hade själv 

varit i en liknande situation och visste att man kände sig 

både dum, ledsen och arg på sig själv. Självförtroendet 

åkte i botten en stund, tills man blev tröstad av någon. 

Jag gjorde vad jag tyckte att jag kunde för att trösta min 

käre son. Jag tyckte synd om honom och gick och pratade 

med Jörgens och min kärlekssten, den som Jörgen hade 

hittat till mig på Borrbystrand. Jag frågade Jörgen om han 

på något sätt kunde trösta sonen i hans drömmar, så att han 

skulle minnas det när han vaknade. Lite fult bad jag honom 

även komma till mig och berätta hur det skulle bli för mig 

med firmabiten. Bouppteckningen ville aldrig bli färdig, så 

jag var en smula bekymrad. 

På morgonen strax innan sonen skulle gå till sitt arbete 

berättade han med ett strålande humör att han hade drömt 

om sin pappa. Jag kramade om grabben och kände ett glädjeskutt 

i mitt hjärta. Jag sa ingenting om vad jag hade bett 

om kvällen innan. När han hade gått hämtade jag tidningen 

och kröp ner i sängen igen. 

Att ligga till sängs och läsa tidningen var ett utmärkt 

sömnmedel för mig. Efter att ha slumrat till kom jag in i 

det där halvvakna tillståndet igen. Jag hörde Jörgen i badrummet 

och tänkte: ”Nu kommer han snart och visar sig 

för mig.” och nästan samtidigt stack ett skrattande huvud 

fram i sovrumsöppningen. Jag var i ett slags lyckorus. Han 

kom och lade sig liksom svävande bredvid mig i sängen 

och jag sa exakt så här: ”Det är så mycket som du måste 

berätta för mig. Hur har du det? Hur gör du när du manifesterar 

dig?” Han sa: ”Jag är oerhört fri och lycklig. Jag 

kan inte förklara för dig hur jag manifesterar mig.” Han 

visade med händerna uppsträckta mot himlen och sa: ”Det 

får du fråga vår Herre.” Jag tänkte, eller kände, att jag aldrig 

ville detta skulle sluta. ”Har du varit på Plejaderna?” 

frågade jag. ”Oh ja, du kan fara lika snabbt som tanken. 

Det är kosmiskt underbart. Går inte att förklara.” (När 

Jörgen var i den fysiska dimensionen talade vi ofta om 

universum tillsammans, bl.a. om andra galaxer t. ex. 

Plejaderna). Han sa också: ”Du ska sluta oroa dig. Allting 

kommer att ordna sig.” 

Jag vet att det var mycket mer som jag frågade honom om, 

men det kunde jag inte komma ihåg när jag slog upp ögonen. 

Hjärtat bultade hårt. Jag steg upp och gick ut i trädgården 

och tänkte intensivt på vad jag upplevt. Just då 

ringde telefonen. Det var firmakollegan som förklarade 

allt jag ville veta för mig. Allt skulle ordna sig för mig, sa 

han. Jag talade om för kollegan att jag hade talat med 

Jörgen. Han svarade ”HMM”. När jag lagt på luren skrattade 

jag hjärtligt. 

Visst är universum och alla dimensioner helt otroligt 

underbara! Vi är alla andar som tillfälligt är i våra kroppar, 

DU och JAG , HÄR och JUST NU. Vi kan alla göra våra 

livsuppgifter POSITIVA och KÄRLEKSFULLA. 

- 80 - - 81 -

In memoriam 

Sjunde september 1997. Ett år har gått och familjen samlades 

till en högtidlig middag och minnestund. 

IN MEMORIAM 

VÅR ÄLSKADE JÖRGEN 

ETT ÅR HAR GÅTT AV MYCKET 

STOR SAKNAD 

MEN I LJUST OCH KÄRLEKSFULLT 

MINNE BEVARAD 

KÄRLEKEN ÄR EVIG 

Tack vare alla dessa underbara gåvor har min rädsla fullständigt 

försvunnit. Tidigare var jag både flygrädd, höjdrädd 

och rädd för döden. Nu har jag tackat ja till livet och 

njuter av varje minut. 

Resan - möte med delfiner 

Flygresan till Amerika var en härlig upplevelse trots att 

sista flygetappen mellan Memphis och Pencacola bara var 

i ett litet tvåmotorigt propellerplan, gammalt och skakigt. 

Jag njöt av spänningen. Jag visste att allt skulle gå bra och 

att det fanns en mening med min resa. 

Var jag skulle bo hade jag ingen aning om, det skulle 

brorsdottern ordna. Det visade sig att jag skulle bo på ett 

hotell som låg på en ö som hette Okaloosa Iland. Ön låg 

längs med staden Fort Walton Beach och hotellet låg på 

beachen. Utsikten från balkongen på fjärde våningen var 

formidabel, Mexikanska Golfen så långt ögat nådde och en 

milslång strand med kritvit sand. Solstrålarna gjorde att 

havet glittrade som guld, det skiftade i turkos, ljusblått och 

mörkblått. Jag trodde att jag drömde! 

Dagen efter ankomsten gjorde vi ett besök på ”Gulfarium”. 

Det var ett akvarium med delfiner, sjölejon samt många av 

havets fisksorter. Att se delfinuppvisningen var det som 

lockade mig mest. Vilken känsla det var att få stå ända 

intill bassängkanten och titta på uppvisningen. 

Eftersom det var vinter fanns det inte så många turister så 

det kändes som att få en privat uppvisning. De berättade att 

det fanns vilda delfiner i havet utanför och hade man tur 

kunde man få se dem. Gissa vad jag bad och önskade att 

jag skulle få se dem simma fritt i havet! Vid frukosten följande 

morgon höll jag på att sätta smörgåsen i halsen då 

jag fick syn på fyra delfiner som simmade inte allt för långt 

- 82 - - 83 -

från stranden. Jag sprang efter videokameran och dokumenterade 

den lyckliga händelsen. ”WOW” vilken känsla! 

Efter tre veckors olika sevärdheter lite varstans och när det 

var två dagar kvar till hemresan, längtade jag efter att besöka 

Gulfarium igen. Denna gången var det bara jag och en 

familj på tre personer som tittade på uppvisningen. Efter 

uppvisningen frågade jag delfinskötaren om det möjligtvis 

skulle kunna finnas en liten chans att få klappa en delfin. 

När han trevligt och glatt svarade ”självklart”, trodde jag att 

hjärtat skulle hoppa ut ur bröstkorgen på mig. Jag fick gå ner 

på podiet och sätta mig på huk. Han kallade på Delila och 

Prince och de gled upp på podiet alldeles intill mig. De hälsade 

genom att vinka med fenorna. 

Jag fick klappa dem och det såg ut som om de tyckte om 

det. Det uppstod kärlekskänslor i mig. Jag var lyrisk. En 

tredje delfin vars namn var Zack, var nyfiken och stack 

upp nosen intill podiet. Jag sa på svenska till honom att jag 

skulle hälsa så gott från en delfin i Sverige som hette Flip. 

Nästan samtidigt hoppade han upp på podiet och puffade 

till mig. Delfinskötaren tittade på mig och undrade skrattande 

vad jag hade sagt. Jag berättade och vi skrattade 

hjärtligt tillsammans. Det kittlade i magen på mig. Att 

klappa delfinen kändes verkligen som att klappa en gummistövel 

fylld med varmt vatten, men ack så levande, 

underbart och härligt. 

När jag gick igenom souvenirbutiken för att komma till 

utgången, möttes jag av två biträden, som tittade vänligt på 

mig. Det strålade säkert runt omkring mig, för hela jag 

kändes som ett solsken. Jag berättade för dem att jag hade 

klappat delfiner och att jag var så lycklig. Då säger ett av 

biträdena: ”Är du så intresserad av delfiner så kan du 

säkert få bada med en.” Hörde jag rätt? Jag fick fråga om 

det verkligen var sant. Jag trodde att jag skulle svimma, så 

hårt bultade mitt hjärta. ”Ja visst, vänta så ska jag kalla på 

damen som har hand om det.” En medelålders dam kom 

och förklarade hur det hela skulle gå till. Jag såg att hon 

hade lite ledsna ögon, men tänkte inte mer på det just då. 

Mina sinnen arbetade febrilt med att smälta denna underbara 

upplysning jag fått. Klockan halv tre nästa dag skulle 

jag få bada med en delfin som hette Kiwi. 

När jag kom tillbaka till hotellet sprang jag ut på balkongen, 

knäppte mina händer, sträckte upp dem mot himlen och 

skrek rakt ut i luften: ”Tack Gode Gud, tack Jörgen och 

tack alla som gjort detta möjligt. JAG SKA BADA MED 

EN DELFIN!!!” Tårarna kom och jag grät av tacksamhet. 

Nu vet jag hur ett litet barn känner sig på julafton. När jag 

vaknade på morgonen hade jag en riktig feberfrossa. Jag 

var fylld av förväntningar och längtade så det gjorde ont i 

mig. Efter en kall dusch och lite frukost på balkongen, 

blickandes ut mot det fantastiska havet, fick jag lite lugn i 

mig. Havet var som balsam för själen. Jag skrattade åt mig 

själv vid tanken på det lilla barnet. 

Klockan två beställde jag en taxi och for till Gulfarium för 

tredje gången. Jag hade egentligen kunnat vara där alla tre 

veckorna om det hade varit möjligt. Jag berättade för taxichauffören 

vad jag skulle göra, jag hade velat berätta det 

för alla i hela världen. Han önskade mig hjärtligt lycka till 

och fick en kram som tack. 

- 84 - - 85 -

Ett biträde tog emot mig och frågade hur jag mådde. Jag 

berättade hur glad och nervös jag var. Så hämtade hon den 

medelålders damen, som i sin tur hämtade instruktören 

Kevin, som skulle vara vid min sida hela tiden. Han undervisade 

mig lite om delfiners beteende och sa att jag skulle 

hålla händerna bakom ryggen tills delfinen fått bekanta sig 

med mig. Jag bytte om till baddräkt och fick ett par gummiskor 

att ta på mig eftersom delfinerna gärna nafsar och 

nosar på fötterna. Vi klev ner i bassängen och satte oss på 

nedersta trappsteget. Jag hade vatten upp till bröstet, men 

det var tempererat och behagligt varmt. 

Det fanns två bassänger intill varandra, en utomhus och en 

inomhus och lilla Kiwi kunde själv simma i den som behagade 

henne. För tillfället var hon utomhus, men kom i full 

fart in till oss när Kevin plaskade med handen på vattenytan. 

“Sträck fram handen rakt ut så kommer hon och hälsar 

på dig,” sa han. Jag gjorde som han sa och såg Kiwi 

komma simmandes mot mig och liksom underifrån lyfta 

upp sin nos och halva kropp så att fenan kom strax över 

vattenytan. Hon viftade med fenan och jag tog tag i den 

och hälsade. 

Jag bubblade av skratt mest hela tiden. Efter varje moment 

fick jag mata henne med bläckfisk. Emellanåt kom hon 

och nafsade mig i fötterna. När hon gled långsamt intill 

mig tog Kevin tag i henne och lyfte upp henne i mitt knä 

så jag fick klappa henne över hela kroppen, jag fick till och 

med känna på hennes hjärta. Det for en varm känsla genom 

hela mig. 

Så gled hon ner i bassängen igen och simmade några varv 

tills att Kevin sa åt mig att peka på henne och sedan på 

bollen som hängde ner en bit ifrån taket. Jag gissade att det 

kunde vara ungefär fyra meter högt till bollen. Först simmade 

hon ett varv och sedan satte hon full fart, hoppade 

upp och slog till bollen med nosen. Tänk vilken styrka, 

smidighet och klokhet. Jag kände mig verkligen hedrad att 

få vara med om det här. 

En gång puffade hon Kevin i magen så att han nästan tappade 

andan. Han böjde sig ner, kysste henne på ryggen och 

sa: ”Ja Kiwi, jag kommer sedan och leker med dig.” Hon 

var väldigt sällskaplig och kelen, bara fyra år det lilla livet. 

Ofta simmade hon upp mellan Kevin och mig och ville bli 

klappad. Jag älskade det. När jag gjorde cirkelrörelser med 

pekfingret dansade hon för mig. Efter 40 minuter var det 

tyvärr dags att säga farväl. Jag lyfta min arm över huvudet 

för att vinka med handen och då lyfte Kiwi upp sin stjärtfena 

och vinkade tillbaka. Det var så otroligt härligt. Jag 

frågade Kevin om jag fick krama om honom. ”Sure!” svarade 

han och jag fick en varm kram tillbaka. 

När jag åter kom ut i butiken stod den medelålders damen, 

två biträden och mannen som var delägare i akvariet och 

väntade på mig. De behövde inte fråga hur jag kände mig, 

det lyste lång väg om mig. Jag knäppte mina händer och 

visade dem att jag tackade Gud och min käre make för vad 

jag fått uppleva. De frågade om min make och jag berättade 

att han gått hem för ett år sedan. Jag sa också att min 

make visste om att min högsta önskan var att få klappa en 

delfin. Då berättade delägaren att den medelålders damen 

med de ledsna ögonen hade förlorat sin make för två år 

sedan. Hon tittade på mig och nickade och vi viss te båda 

- 86 - - 87 -

hur det kändes. Skillnaden var att hon fortfarande sörjde 

oerhört mycket. 

Jag började tala om alla uppenbarelser och gåvor som jag 

fått av Jörgen. Alla stod alldeles tysta och lyssnade och 

som i trans bubblade allt ur mig. Efteråt visste jag inte var 

jag fick alla engelska ord ifrån. Mannen nickade och sa: 

”Jag är säker på att vi blir vägledda från andra sidan, att 

våra nära och kära hjälper oss.” Damen tog mina händer i 

sina och tackade mig. Jag kramade om henne och sa: ”Du 

ser det, när du tror det.”. Jag tittade på henne och visst 

tyckte jag att hennes ögon såg mycket gladare ut. 

Delägaren var så snäll att han körde mig tillbaka till hotellet. 

När vi kommit fram överräckte han en tape till mig 

som de hade filmat på mig och delfinen Kiwi. Vilka godhjärtade 

människor det finns på vår jord trots allt. När jag 

kom ut på balkongen grät jag av lycka och tacksamhet. Nu 

förstod jag meningen med min resa. Jag var där för att 

hjälpa damen med de ledsna ögonen och jag var säker på 

att hon fått en ny livsglädje. Denna insikten kändes väldigt 

starkt. 

Väl hemkommen kastade jag mig i soffan med min son 

och flickvännen, startade videon och såg: 

JAG BADADE MED EN DELFIN! 

Som avslutning vill jag bara säga : 

DU SER DET, NÄR DU TROR DET!!! 

ÄLSKA GUD, ÄLSKA DIN NÄSTA, ÄLSKA DIG 

SJÄLV. 

ÄLSKA GUDS VERK FÖR DU ÄR SJÄLV EN DEL 

AV DET. 

- 88 - - 89 -

Tack 

❤ TACK till min dotter och son, som hjälpt och 

uppmuntrat mig i skrivandet. 

❤ TACK flickvännen för datorkunskaperna. 

❤ TACK Yvonne för ledande ord. 

❤ TACK Inger på Sundsgården som uppmuntrade mig 

att skriva. 

❤ TACK alla vänner som stått vid min sida. 

- 90 -

Tyckte du om boken? 

Tipsa då gärna en vän om att de kan 

få boken gratis på www.enmentor.com 

Om du vill komma i kontakt 

med Irja Malmgren 

skicka ett mail till: 

forlag@enmentor.com 

eller skriv till 

En Mentor Förlag 

Adelgatan 5 

211 22 Malmö

Kärlekens Gåva Irja Malmgren - Mentor

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?