Kärlekens Gåva Irja Malmgren - Mentor

inte säga något. Jag vet redan vad som hänt er. Din pappa
och hans föräldrar står bredvid dig. Din pappa frågar om
han får lämna dig ett tag, för att skynda till sin son som
behöver honom just nu. Han säger också att ni inte ska
oroa er, ni kommer alla att få hjälp.”
På exakt samma tid som Jörgen ville lämna dottern hade
min sons flickväns föräldrar bett vår son att följa med till
Växjö för att handla. Han hade hellre velat stanna kvar i
ekan de hade hyrt och fiska men ändrade sig plötsligt och
följde med dem. Tänk om polisen hade hittat honom fiskandes
på sjön. Då hade de varit tvungna att kalla in honom
med megafon. Jag är säker på att Jörgen var där och förhindrade
att han skulle få meddelandet på det hemska sättet.
Meddelandet fick han istället på sin mobiltelefon, som han
precis hade laddat och öppnat upp, när de alla tillsammans
stod på torget i Växjö. Jag var säker på att det skulle vara
på det viset, så lindrigt som möjligt. Jag tyckte ändå att det
var fruktansvärt för honom med ett sådant besked så långt
hemifrån. Trots det var jag tacksam att han hade sin flickvän
och hennes föräldrar hos sig. De hjälpte honom och
körde honom omedelbart hem.
När jag på sjukhuset fick veta att de hade fått tag på vår
son började jag gråta igen, men tanken på att Jörgen hjälpte
oss styrkte mig så pass mycket, att jag kunde ringa en
del samtal. Jag visste att en del av personalen på firman
arbetade på lördagar. Han som svarade blev naturligtvis
chockad men lovade att hjälpa mig ringa runt till övrig
personal. Tacksamt tog jag emot hans hjälp.
Klockan var elva när vi lämnade sjukhuset. Jag hade ett
samtal med en läkare, som gav mig instruktioner om de
piller jag hade fått, som jag skulle ta vid behov för att
lugna nerverna. Jag hade alltid varit emot piller och de
hamnade långt ner i fickan och glömdes bort - åtminstone
ända till natten.
Min väninna, dotter, svärson och jag körde hem till mig för
att invänta min son. Det kändes konstigt och tomt när vi
kom hem, en ruskig känsla som om en hand tog ett jättehårt
tag om hjärtat. Vi satte oss i köket och försökte föra en
något så när vettig konversation. Det var inte lätt. Ofta satt
vi tysta och bara tittade på varandra. Det knackade på dörren
och det var grannens tjugoåriga son och därtill en av
vår sons bästa kompisar som förtvivlad kramade om mig.
”Får jag sitta med och vänta på min kompis? Jag vill gärna
trösta honom om jag kan” sa han. Självklart fick han det.
Det kan man kalla för äkta vänskap.
Två killar från min mans firma kom med en ljuvligt doftande
bukett blommor. Killarna såg väldigt tagna och uppskärrade
ut och jag berättade för dem vad som hade hänt i
detalj och hur fint Jörgen och jag hade haft det tillsammans
kvällen innan. Jag riktade en oerhörd tacksamhet mot Gud
som låtit min käre man få resa hem i hemmet. ”Ve och
fasa!” Det kunde ju ha hänt i husvagnen, om vi nu hade åkt
iväg till den som planerat eller på ett hotell, som han ofta
låg över på när han var på tjänsteresa.
Telefonen ringde stup i ett och det var nog nyttigt för mig
att ventilera händelsen om och om igen.
- 38 - - 39 -