Kärlekens Gåva Irja Malmgren - Mentor

Recommendations

Info

Sonen Så kom då sonen hem. Jag skyndade mig ut på gatan för att ta emot honom. Han hade tårfyllda ögon och uppsvullet ansikte men var ändå ganska samlad. Det gjorde så ont i mig att se hans smärta. Vi kramade om varandra hårt, mycket hårt. Det var som om vi båda samtidigt kom till insikt hur snabbt allt kan förändras, hur viktigt det var att bry sig om, respektera och älska varandra, att aldrig någonsin ta något för givet. Än i dag, ett år senare känner vi det lika starkt. Jag lyckades efter mycket bedjande övertala min son att åka till sjukhuset och ta farväl av sin pappa. Det låg myc ket tvekande i hans röst innan han beslöt sig. Jag visste att det var ett måste för honom så att han skulle kunna gå vidare. Jag blev lättad när han bestämde sig för att åka dit. Hans enda villkor var att jag skulle följa med in i rummet där Jörgen låg. Vi hade lovat att ringa och tala om ifall vi skulle komma, eftersom de då skulle ta upp honom från kylrummet. Denna gången fanns det både levande ljus och blommor i rummet och det kändes fridfullt. Vår son gick fram till sin pappa, kysste honom på pannan och tackade så kärleksfullt för allt. Han tog hans hand och tittade länge på honom, släppte den och bad mig att vi skulle gå. Jag kramade om min käre igen. Denna gången var han alldeles kall och det påminde mig om att det bara var ett skal, hans själ var nära oss. När vi åkte hem tackade min son mig flera gånger för att jag övertalat honom att ta farväl av sin pappa. ”Jag hade säkert ångrat mig annars” sa han. Han kände sig lättad efteråt och nu kunde sorgen få arbeta i den takt som behöv- des. När vi kom hem igen mötte hans flickvän och kompis honom i dörren och tog så väl hand om honom. Hela eftermiddagen ägnade jag mig åt att ringa runt till vänner och bekanta, ja alla jag kunde komma på just då. Jag talade om för dem att jag tyckte det var bättre att jag ringde än att de skulle få läsa det i tidningen. Det höll de med om. Alla blev väldigt chockade för ingen hade ju kunnat räkna med något sådant, han var ju bara 48 år gammal. ”Nej sådant vet man aldrig, man måste leva sekund för sekund, leva i nuet och ta vara på livet och göra sitt allra bästa för att ge varandra kärlek och gemenskap” sa jag. Massor av visdomsord bubblade ur mig, som om det var anden i mig som talat. Jag sa också att det var mycket viktigt att fullfölja sina uppgifter här på jorden innan man fick komma hem. Jag fick en känsla av att någon hjälpte mig att tala. På kvällen åkte min son hem till sin flickvän och jag följde med min dotter och svärson hem för att sova där. De tog så väl hand om mig trots att de själva mådde dåligt. De kramade om mig när jag fick mina gråtattacker. Min dotter har studerat och läst mycket om andlighet och hon ser Gud som en oändligt stor kraft, en kraft som står för ljus och kärlek. Hon är övertygad om att själarna är eviga och följer universums lagar och inkarnation. Vi satt länge och diskuterade detta och det tröstade oss så pass att vi kunde gå och lägga oss för att försöka sova. Det var inte lätt, tankarna bara malde och malde och framåt morgonen slumrade jag väl till av ren utmattning. När jag vaknade kom chocken tillbaka. Jag kände mig upprorisk inombords, men samtidigt alldeles tom och ihå- - 40 - - 41 -
lig. Det tycktes som om tårarna aldrig skulle sluta rinna ner för kinderna, allt var så overkligt samtidigt som jag visste att det här hände mig just nu. Jag var definitivt inte mottaglig för någons vänlighet just då. Till och med mitt kära barnbarn fick stå utanför mitt hjärta. Han frågade ofta sin mamma: ”Mommo lessen?” Usch, så hemskt det var. Jag kunde inte äta. Jag ville bara hem. Många vänner, grannar och bekanta kom med bedårande blommor. Hela söndagen hade jag fullt upp och det var skönt med lite distans till tankarna. Jag försökte hela tiden övertyga alla om att Jörgen fanns, men att han levde i en annan livsform. På så sätt blev jag själv stark. Greensleeves Måndagen den nionde september besökte jag tillsammans med min son och flickvän, dotter och svärson begravningsföreningen. En vänlig dam tog emot oss och visade oss in i ett rum med stolar, skåp och skrivbord. Hon bad oss sitta ner och förklarade sedan alla rutinerna för oss. Vi fick en pärm att titta i för att välja ut en vers som vi kunde ha i tidningsannonsen. Vi tyckte alla att det kändes så opersonligt med redan nedskrivna verser, så vi valde istället de tre ord som jag sa att jag hade burit inom mig ”KÄRLEKEN ÄR EVIG.” Vi skulle även välja två sånger som en solist skulle sjunga. En sång var given, en som Jörgen älskade; ”Amazing Grace.” Den andra sången kunde vi inte bestämma oss för så vi bad om att få återkomma med den. Vi ville ha en ljus begravning eftersom Jörgen själv var så positiv, så vi valde en vit kista. Det hade Jörgen tyckt om för han älskade vitt - det gudomliga vita ljuset. Nästa dag träffades vi på krematoriet för att där välja ut en gravplats. När jag vaknade på morgonen bad jag Jörgen att hjälpa oss att välja ut den vackraste platsen. Vi gick runt och tittade på alla möjliga platser, men ingen kändes rätt. Så kom vi fram till en trappa som ledde oss ner till en underbar plats med stora, höga träd och rhododendronbuskar som slingrade sig och tycktes liksom riktigt krama om träden. Det fanns små dammar med springvatten och vackra blommor överallt. Det kändes så kärleksfullt på denna platsen. Det var då det hände: Låten som hade poppat upp i mitt huvud sista dagen Jörgen och jag var i Borrbystrand pop- - 42 - - 43 -
Page 3 and 4: Denna digitala utgåva är i inlaga
Page 5 and 6: Nu kändes det som om jag svävade
Page 7 and 8: igenom. Vi kom ut på en mjuk barkb
Page 9 and 10: Vägen dit gick genom en sagolik bo
Page 11 and 12: måltid och åter besök av Ice. Nu
Page 13 and 14: kade kvällsmaten ljuvligt. Den lil
Page 15 and 16: för de kan synkronisera sina röre
Page 17 and 18: lite synd om honom och skämdes fö
Page 19 and 20: Hemgång Det var nu klockan sju den
Page 21: inte säga något. Jag vet redan va
Page 25 and 26: så förstående, lyssnade tålmodi
Page 27 and 28: viset, som säkert var väldigt nyt
Page 29 and 30: Resan till ljuset Efter en långpro
Page 31 and 32: det en stjärna igen. Kanske tackad
Page 33 and 34: Guldklotet Helgen från den sjunde
Page 35 and 36: en sig. Vi var femton kursdeltagare
Page 37 and 38: om varandras känslor, att den här
Page 39 and 40: att jag faktiskt inte haft någon o
Page 41 and 42: Katten En lördagskväll när jag v
Page 43 and 44: In memoriam Sjunde september 1997.
Page 45 and 46: Ett biträde tog emot mig och fråg
Page 47 and 48: Tack ❤ TACK till min dotter och s

Kärlekens Gåva Irja Malmgren - Mentor

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?