Kärlekens Gåva Irja Malmgren - Mentor

igenom. Vi kom ut på en mjuk barkbelagd stig, stannade
upp, stod alldeles stilla och tysta och lyssnade till den
vackra vårfågelsången och vindens sus i träden. Från där
vi stod såg vi slutet på stigen; en glänta som kunde liknas
vid porten till himmelriket. Ett fantastiskt skimrande ljus
liksom silade sig in i tallskogen. Vi gick mot ljuset och
kom fram till havet. Ett lustigt litet förtjust ljud sipprade
fram genom våra läppar samtidigt. “OOOHNÄÄÄH!” Ett
enormt lyckorus spred sig genom våra kroppar, från tårna
upp till hjässan. Vi kunde känna håret resa sig när våra
ögon blickade ut över en fantastisk, otrolig kilometerlång
vit sandstrand, glittrande hav och ett gudomligt skimrande
ljus som våra själar blev fullkomligt uppslukade av.
Bara hav så långt ögat kunde se, sanddyner med vass och
gräs som vajade för den nätta vinden. Vi tumlade om som
småbarn bland sanddynerna, välte omkull varandra, lade
oss på rygg och kramades. Vi borrade ner händerna i den
mjuka sanden och lät den sakta strila genom fingrarna.
Sanden var mjuk som sammet, precis som den man använder
i timglas. Vi lyftes bokstavligen andligt av alla dessa
känslostormar och små röda hjärtan dansade säkert runt
omkring oss.
Solnedgången blev ett skådespel vi ofta talade om senare.
Kramandes varandras händer, gick vi vid skymningen
sakta tillbaka till vagnen. Vi vände oss om flera gånger för
att få en skymt av havet. Jörgen sa: ”Det var bra att du
envisades med att vi skulle stanna här. Vilket höjdarställe!”
Det värmde mitt hjärta.
Efter att ha inmundigat en härlig hemlagad kycklingpaj
och njutit av desserten som bestod av glass, diskuterade vi
dessa märkliga känslor som hade överväldigat oss så
starkt. Vi tyckte att det var mycket underligt. Vi var säkra
på att just den här platsen välkomnade oss. Kaffet på
maten smakade gott och nu var vi både mätta, nöjda och
belåtna. Vi gick in till våra små kojplatser bak i vagnen,
kröp ner och kramade om varandra, vi slöt ögonen och
lyssnade till havets sång och höll varandra i händerna tills
vi somnade.
Säkert hade vi ljuvliga drömmar eftersom vi vaknade tidigt
på morgonen den första maj pigga, positiva, glada och
utvilade. Efter en mumsig frukost - som alltid smakade
härligt i en husvagn - bestämde vi oss för en cykeltur till
Skillinge som låg sex kilometer nordostlig riktning. Två
kilometer cyklade vi på en landsväg, men sedan hittade vi
en underbar cykelstig som gick längs med hela stranden
ända fram till Skillinge.
Det visade sig vara ett charmigt litet fiskesamhälle med en
mysig hamnkrog. Vi tittade på menyn som satt inglasad vid
ingången. Eftersom både Jörgen och jag älskade fisk, vattnades
det i munnen då vi såg maträtten bergtungsfilè på
hummerfond med cognacsmarinerade musslor. Men eftersom
vi inte var lämpligt klädda, fick vi behärska oss och låta
det bero till ett annat tillfälle. Oj, vad vi längtade redan.
Det typiska för Skillinge och Österlen var alla dessa små
pittoreska hus i olika färger och deras speciella solar, som
var snickrade på ytterdörrarna. Solarna betyder det
Österlenska ljuset. Stockrosor klängde längs väggarna och
- 10 - - 11 -