Kärlekens Gåva Irja Malmgren - Mentor

Hemgång
Det var nu klockan sju den sjunde september som det mest
fasansfulla, osannolika och fruktansvärda jag varit med
om i hela mitt liv, skulle hända. Jag ville inte tro det.
Jag vaknade av att Jörgen hade indragningar - som så ofta
tidigare - så jag petade honom i sidan. Jörgen vände sig
mot mig, lade sig i en konstig fosterställning och rosslade
till tre gånger. Jag blev klarvaken och kastade mig över
honom och tryckte allt vad jag orkade mot hans hjärta.
Samtidigt kastade jag mig över telefonen som stod på nattduksbordet
bredvid honom och ringde 90 000. Jag såg till
min fasa att färgen i hans ansikte blev blålila. Jag skrek i
luren: ”Skynda er, min man håller på att gå ifrån mig!” Jag
nämnde adressen och slängde på luren. Jag gjorde mun
mot mun metoden, men tungan liksom bara fladdrade ut
och in i munnen på honom. Han började att ändra färg och
bli blek. Jag klappade till honom på kinderna och skrek:
”Snälla Jörgen gå inte ifrån mig nu!” I mitt hjärta visste jag
nog, men jag hoppades på att ambulanspersonalen skulle
hjälpa mig att få liv i honom. Jag har nog aldrig någonsin
sprungit så fort ner för trappan, när det ringde på dörren.
Jag skrek till killarna: ”Han är där uppe, skynda er!”
Så sprang jag ut i köket och ringde min dotter. De hade
något fel på telefonen, så jag fick inte tag i henne. Då kom
en ambulanskille - som märkligt nog skulle visa sig senare
varit min dotters tillfälliga pojkvän - fram till mig och lade
sin arm om mig. Han ledde mig så varligt in till matrummet,
höll sina händer lite lätt på mina axlar och bad mig att
sätta mig ner. Jag tittade på honom med stora förskräckta
ögon och sa: ”Du får säga vad du vill, bara du inte säger
att han är död!” Han höll varsamt om mina axlar och tittade
mig in i ögonen. Försiktigt lite viskande säger han:
”Han var avliden redan innan vi kom. Gå upp och klä på
dig, så åker vi till sjukhuset.”
Jag grät hysteriskt, men gjorde som han sa. Jag såg Jörgen
på båren, slängde på mig ett par byxor och sprang ut på
gatan med ambulanskillen efter mig. Grannen rakt över
stod i fönstret och tittade. Han var en kär gammal vän till
Jörgen och jag vinkade ut honom. Han kom omedelbart.
Då kastade jag mig om halsen på honom och snyftade
fram: ”Vi har ingen Jörgen mer!” Han tog mig om axlarna
och förde mig en bit ifrån sig, tittade på mig och sa: ”Vad
är det du säger?” Jag hasplade gråtande ur mig vad som
hade hänt och jag såg hur chockad han blev. Jag hörde en
ambulanskille ropa till honom att hålla i mig och vända
mig om. Han kramade mig hårt, samtidigt som de körde in
Jörgen på båren i ambulansen. Jag förstod inte då varför
jag inte fick se det, men nu efteråt förstod jag att det antagligen
bara skulle förstärka chocken. Den stackars chockade
vännen gick till en annan granne som stod ute på gatan, en
läkare som säkert kunde hjälpa vännen.
Jag blev varsamt placerad i akutbilen, medan Jörgen transporterades
i en annan ambulans. Det hade jag också svårt
att förstå. Varför fick jag inte åka tillsammans med Jörgen?
På väg till sjukhuset satt jag med ansiktet i händerna och
grät. Jag förstod nog inte riktigt att det här hände mig, allt
var så overkligt på något vis.
- 34 - - 35 -