Kärlekens Gåva Irja Malmgren - Mentor

Ett möte
Den tredje augusti lukade jag i rabatten på framsidan av
huset i närheten av gatan, då min granne mitt emot kom ut
och pratade med mig om hans son som var på studieresa i
England. Samtidigt kom en ”tjej” (45 år) cyklande och
stannade för att fråga om min granne hade hört av sin son.
Tjejen hade nämligen också sin son i England. Det blev
lite prat om det, sedan gick grannen men tjejen och jag
stod kvar och pratade.
Den här tjejen bodde några hus längre upp i gatan. Vi hade
hälsat på varandra lite kort när vi träffats, men aldrig pratat
med varandra under dessa femton år vi bott på samma
gata. Eftersom hon visste om det här med Jörgen, frågade
hon mig hur jag mådde. ”Tack bara bra” sa jag. ”Det finns
bara en väg och det är framåt. Jag måste göra det så positivt
som möjligt för att må bra.” Hon berättade att hennes
mamma hade gått hem några månader tidigare och att hon
tyckte det var jobbigt med saknaden. Då berättade jag lite
för henne om vad jag upplevt med Jörgen. Jag tror att hon
tog det till sig därför att hon samtalade ivrigare sedan. Hon
berättade hur mycket tid det blev över när hon inte längre
skulle köra långa sträckor dagligen för att vårda sin
mamma. Hennes önskan var att resa och hälsa på sin brorsdotter
i USA, men övriga familjens intresse var obefintligt.
”Då kan väl jag hänga med!” sa jag, mest på skoj. Hon
blev eld och lågor och bubblade ur sig ivrigt: ”Självklart!
Visst! Vad roligt! Det måste du absolut!” Vi bestämde träff
redan kommande kväll för att föra diskussionen vidare och
efter några timmars bekantskap beslutade vi oss för att
nästa dag uppsöka resebyrån. Det var ju egentligen inte
klokt, men var det meningen, så var det. Sagt och gjort.
Det bokades två biljetter till Fort Walton Beach i Florida
till den tjugonde november.
Vad var det egentligen sierskan hade sagt till mig? Jo, att
jag skulle ut och resa. Visst var det förbluffande härligt?
- 76 - - 77 -