Kärlekens Gåva Irja Malmgren - Mentor

Sonen
Så kom då sonen hem. Jag skyndade mig ut på gatan för
att ta emot honom. Han hade tårfyllda ögon och uppsvullet
ansikte men var ändå ganska samlad. Det gjorde så ont i
mig att se hans smärta. Vi kramade om varandra hårt,
mycket hårt. Det var som om vi båda samtidigt kom till
insikt hur snabbt allt kan förändras, hur viktigt det var att
bry sig om, respektera och älska varandra, att aldrig
någonsin ta något för givet. Än i dag, ett år senare känner
vi det lika starkt.
Jag lyckades efter mycket bedjande övertala min son att åka
till sjukhuset och ta farväl av sin pappa. Det låg myc ket tvekande
i hans röst innan han beslöt sig. Jag visste att det var ett
måste för honom så att han skulle kunna gå vidare. Jag blev
lättad när han bestämde sig för att åka dit. Hans enda villkor
var att jag skulle följa med in i rummet där Jörgen låg. Vi hade
lovat att ringa och tala om ifall vi skulle komma, eftersom de
då skulle ta upp honom från kylrummet.
Denna gången fanns det både levande ljus och blommor i
rummet och det kändes fridfullt. Vår son gick fram till sin
pappa, kysste honom på pannan och tackade så kärleksfullt
för allt. Han tog hans hand och tittade länge på honom, släppte
den och bad mig att vi skulle gå. Jag kramade om min käre
igen. Denna gången var han alldeles kall och det påminde mig
om att det bara var ett skal, hans själ var nära oss.
När vi åkte hem tackade min son mig flera gånger för att
jag övertalat honom att ta farväl av sin pappa. ”Jag hade
säkert ångrat mig annars” sa han. Han kände sig lättad
efteråt och nu kunde sorgen få arbeta i den takt som behöv-
des. När vi kom hem igen mötte hans flickvän och kompis
honom i dörren och tog så väl hand om honom.
Hela eftermiddagen ägnade jag mig åt att ringa runt till
vänner och bekanta, ja alla jag kunde komma på just då.
Jag talade om för dem att jag tyckte det var bättre att jag
ringde än att de skulle få läsa det i tidningen. Det höll de
med om. Alla blev väldigt chockade för ingen hade ju kunnat
räkna med något sådant, han var ju bara 48 år gammal.
”Nej sådant vet man aldrig, man måste leva sekund för
sekund, leva i nuet och ta vara på livet och göra sitt allra
bästa för att ge varandra kärlek och gemenskap” sa jag.
Massor av visdomsord bubblade ur mig, som om det var
anden i mig som talat. Jag sa också att det var mycket viktigt
att fullfölja sina uppgifter här på jorden innan man fick
komma hem. Jag fick en känsla av att någon hjälpte mig
att tala.
På kvällen åkte min son hem till sin flickvän och jag följde
med min dotter och svärson hem för att sova där. De tog så
väl hand om mig trots att de själva mådde dåligt. De kramade
om mig när jag fick mina gråtattacker. Min dotter har
studerat och läst mycket om andlighet och hon ser Gud
som en oändligt stor kraft, en kraft som står för ljus och
kärlek. Hon är övertygad om att själarna är eviga och följer
universums lagar och inkarnation. Vi satt länge och diskuterade
detta och det tröstade oss så pass att vi kunde gå och
lägga oss för att försöka sova. Det var inte lätt, tankarna
bara malde och malde och framåt morgonen slumrade jag
väl till av ren utmattning.
När jag vaknade kom chocken tillbaka. Jag kände mig
upprorisk inombords, men samtidigt alldeles tom och ihå-
- 40 - - 41 -