Kärlekens Gåva Irja Malmgren - Mentor

När ambulansen stannade och jag klev ur bilen kändes det
som om jag skulle svimma. Jag minns mina tankar. Hur
skulle jag klara av det här? Egendomligt nog var det som om
en slags osynlig kraft bar mig framåt. Vårdaren som stod vid
min sida tog tag i min arm och ledde mig varligt till ett rum
som var avsett till sådana här traumatiska upplevelser. Jag
fick sätta mig i en soffa och luta huvudet mot knäna.
En sköterska talade om för mig att jag skulle andas med
djupa långa andetag. Sköterskans vänlighet lugnade mig.
Hon frågade om det fanns anhöriga och någon vän som
hon kunde ringa till. Jag bad henne försöka få tag i min
dotter och en nära vän till mig. Jag fick beskriva var min
son fanns, för tyvärr hade jag inget telefonnummer till stugan
i Småland så det blev detektivarbete för henne. Båda
mina föräldrar och svärföräldrar var hemgångna så dem
kunde vi inte ringa. Men senare fick jag reda på att de
redan visste om det, till och med långt innan det här hände.
Senare på dagen fick vi tag på min bror som var till ovärderlig
hjälp.
Efter bara tjugo minuter var min kära väninna hos mig.
Hon kramade tyst om mig, satte sig, tog min hand och höll
om den hela tiden vi var på sjukhuset. Hennes mycket andliga
medvetande stärkte mig enormt. Hon påminde mig om
att Jörgen säkerligen hela tiden stod vid min sida. Det var
av henne som jag lånat en del andliga böcker, precis som
om det var meningen att jag skulle läsa en massa sådant
just innan det här hände mig. Jag skulle förberedas. Jag var
säker på att det var detta som gjorde mig stark.
Jag hörde vår dotters gråtande rop i korridoren. Jag gick
och mötte henne och svärsonen. Flickan var alldeles vit i
ansiktet, stackaren. Tur att hon hade sin man, som så fantastiskt
stöttade oss på alla sätt och vis. Min dotter och jag
kramades länge och försökte trösta varandra så gott det
gick.
Sköterskan kom och frågade om vi ville gå in till Jörgen.
Vi höll varandra i handen och kom in i ett rum som var
svagt upplyst. Ett levande ljus var tänt och blev till en
andäktig stämning. Det var så lugnt och stilla. Jag satte
mig på en stol bredvid Jörgen och klappade honom på pannan
och bröstet. Han var fortfarande varm. Jag kysste
honom på kinden och tanken att jag aldrig mer skulle få ta
på honom for genom mitt huvud. Det gjorde så ont i mig,
men jag kände ändå tydligt att Jörgen stod bredvid och
stärkte mig. Det infann sig en så varm och skön känsla i
mig, trygg på något vis trots allt. Jag tog hans hand, kramade
den hårt och tog farväl. När dottern också tagit farväl,
gick vi tillbaka till de andra igen.
Polisen kom och förhörde mig. Det kändes först lite jobbigt,
men polismannen var så vänlig och förklarade noga
sina rutiner. De var tvungna att agera på detta viset när
någon avled i hemmet. Svaren på frågorna han ställde kom
nog bara automatiskt ur mig för jag minns inget av detta.
Vår dotter frågade om hon fick avvika en liten stund. På en
meditationskurs hade hon bokat ett möte hos en sierska.
Lite tröst hos en sierska var nog vad min kära lilla dotter
behövde tyckte jag. När hon kom tillbaka berättade hon
om det speciella mötet. Sierskan hade sagt: ”Du behöver
- 36 - - 37 -