Björnen i Sverige En rapport från Skandinaviska ... - NINA

Skandinaviska björnen går i ide. Därmed går björnarna i ide i stort sett vid samma
tillfälle inom samma område. Undantaget står dräktiga honor för, som påbörjar sin
vintersömn tidigare än andra kategorier av björnar. Detta beror förmodligen på den
förhöjda energiförbrukning från dräktighet, födsel och att ge di, som väntar dem under
vintern. Dräktiga honor går möjligtvis i ide vid det tillfälle då de har lagrat tillräckligt
med energi i form av fett för att klara av reproduktionsmomentet, snarare än att
försöka bygga upp en ännu större energireserv och riskera att istället göra av med för
mycket energi genom att söka efter föda vars låga tillgänglighet påverkar dess relativa
energimässiga värde.
Från länder i södra Europa har det rapporterats om hanbjörnar som inte har
gått i ide under vintern. Björnar med större kroppshydda tappar relativt mindre vikt än
små björnar under vintersömnen och kan även bygga upp en större fettreserv. Därför
är det troligt att hanar, med sin större kroppshydda, kan klara av att inte gå i ide under
rätta förhållanden. Detta har dock aldrig dokumenterats i Sverige, även om hanar
tillbringar kortare tid i idet än andra kategorier av björn. Längst tid i idet tillbringar
dräktiga honor, d.v.s. honor som går ur idet med nya årsungar i följe.
Björnarna i norra Sverige går generellt i ide tidigare och lämnar idet senare än
björnar i södra Sverige, vilket med all sannolikhet beror på de längre vintrarna.
Samma mönster ses bland dräktiga honor, vilkas idesgång sker i början (norr) och
slutet (söder) av oktober månad. Det kan tilläggas att vintersömnen i allmänhet är
längre hos äldre björnar och förlängs ytterligare med ökande ålder.
Både hanar och honor besöker platsen där de slutligen gräver sina iden vid ett
flertal tillfällen under sommarens gång, vilket tyder på att de väljer platserna i förväg
och inte slumpmässigt när det är dags för idesgång. Platserna ligger oftast centralt i
björnens hemområde snarare än i periferin och gärna i samma generella område som
tidigare iden. Före idesgången minskar björnarna sina dagliga vandringar till ett
alltmer begränsat område, däremot minskar inte aktiviteten. Ungefär två veckor före
idesgången minskar både hanar och honor sina vandringar ut ifrån idesplatsen och
även sin aktivitetsnivå. Själva iordningställandet av ett ide tar inte lång tid, men det
går ofta några dagar från det att björnen har färdigställt sitt ide till den faktiska
idesgången.
Den vanligaste idestypen för Skandinaviska björnar är urgrävda, gamla
myrstackar där myrorna har lämnat stacken. Delvis är sådana stackar lättillgängliga i
de Skandinaviska skogarna, men de är också effektivt isolerade mot det kalla
vintervädret. Dessa stackar är oftast överväxta med bärris, vilket hjälper till att
stabilisera idet. Björnar skapar även iden i klippskrevor, mellan och under stenblock
och - i mer sällsynta fall - öppna “korgiden”, där grenar, ris och mossa har samlats
ihop och bildar vad som ser ut som ett stort fågelbo. Korgiden och öppna iden är
ovanliga och påträffas framförallt hos hanar. De hanar som övervintrar i öppna iden
tillbringar mycket kortare tid (nästan en månad) i vintersömn än andra hanar.
Både i öppna och täckta iden ordnar björnen en bädd av trädgrenar, kvistar,
bärris och mossa som den sedan sover på.
Idesvistelsen och vintersömnen är en påfrestande tid för björnen, vilket
innebär att en störning som resulterar i att björnen vaknar ur sömnen och överger idet
kan vara kostsamt för björnen; mycket beroende på att den då måste välja ut en ny
plats och iordningställa ett nytt ide. Från vintern 1986-87 till och med vintern 1995-
96, övergav 9 % av björnarna i södra kärnområdet sina iden. Minst 67 % av dessa
övergav sina iden efter en störning från mänsklig akivitet. Detta inkluderade jakt (i
13