Björnen i Sverige En rapport från Skandinaviska ... - NINA

Björnens inverkan på jaktuttag av älg
Älgjakten i Sverige har ett deltagande och en omfattning som det är svårt att
hitta motsvarighet till någon annanstans i världen. Dess utsträckning och popularitet
är en källa till konflikt mellan jägare och rovdjur, då de växande
rovdjurspopulationerna kräver att människa och rovdjur delar på de bytesdjur som
finns.
Inom ramen av det Skandinaviska Björnprojektet genomfördes en mycket
arbetskrävande och omfattande studie av björnens påverkan på den svenska
älgstammen och hur detta i sin tur påverkar älgjakten i landet. För vuxna älgar
bekräftade studien björnens ineffektivitet som predator på vuxna individer, då endast
2 av 14 jaktförsök som dokumenterades under 666 km spårning lyckades. Detta
kombinerat med data från en tidigare spårningsstudie visade en uppskattad jaktlycka
på 9 %. Detta motsvarar ett jaktförsök per 56 km och ett lyckat jaktförsök per 410 km.
Den årliga dödligheten bland vuxna älgar som björn var ansvarig för under 1994 –
1998 uppskattdes till 0,5 – 1,5 %, vilket är mycket lågt.
Radiomärkta älgkor och deras kalvar, varav en andel var märkta med
mortalitetssändare, följdes under sammanlagt 6 år (1988 och 1994 – 1998) inom det
södra studieområdet (ett område med hög björntäthet) för att utvärdera dödligheten
hos älgkalvar och vilken andel av denna dödlighet som kunde attributeras till björnen.
I genomsnitt dog 35 % av kalvarna per år och 26 % av kalvarna dog till följd av
björnpredation. Av dessa dog den stora majoriteten under de första fyra veckorna av
sin levnadstid och ingen av de björndödade kalvarna var äldre än 13 veckor gamla.
Tjugosex procent är en hög andel av kalvar, men studien visade också att de
kor som förlorade en kalv till björn hade större chans att föda tvillingkalvar det
följande året jämfört med älgkor som inte hade förlorat en kalv. Detta beror troligtvis
på att den energi som skulle ha förbrukats genom att producera mjölk för att föda en
kalv istället användes för att bygga upp en bättre kondition hos älgkon, vilket
resulterade i ökad produktion under följande år. För kor som hade förlorat en kalv året
innan så var genomsnittet 1,5 födda kalvar per ko, vilket kan jämföras med 1,1 kalv
hos kor som inte hade förlorat en kalv året innan. Förlusten av en kalv kunde därmed
kompenseras till viss del under följande säsong, vilket minskar effekten av
björnpredation på älgkalv till 22 %.
Det är värt att notera att en studie (1997) av relationen mellan björn och älg i
Sverige har visat att dödligheten hos vuxna älgar som orsakas av björn är större i de
kantzoner där björnen breder ut sig, än vad det är inom björntätare områden. Detta
tyder på att älgstammen i kantzonerna har levt så länge utan rovdjur att deras naturliga
försvarsmekanismer har försvagats; de är s.k. predator-naiva. Det tar däremot väldigt
kort tid efter björnar invandrar till ett tidigare rovdjursfritt område innan bytesdjuren
åter uppvisar försvarsmekanismer, t.ex. ökad vaksamhet. I Sverige återuppvisade
älgar försvarsmekanismer inom tidsramen av en generation, i synnerhet bland älgkor
som hade tappat kalvar. Därför kan man förvänta sig att områden där björnar
återinvandrar för första gången sedan 1800 - 1900-talet kommer att uppvisa högre
dödlighet bland älgstammen. Denna effekt kommer snabbt att minska efter att
älgstammen lär sig att leva med rovdjuren igen och anpassar sitt beteende därefter.
Detta står dock i kontrast mot vad som påvisats i mer nyutförda studier inom
vargforskningen av förhållandet mellan älg och varg i Sverige. Om detta beror på en
skillnad mellan dessa två rovdjursarter eller tyder på en förändring med tid återstår att
klargöra.
31