Björnen i Sverige En rapport från Skandinaviska ... - NINA

HISTORIK
Koloniseringen av Skandinavien
Brunbjörnen i Skandinavien är densamma som finns i övriga Europa. Analys
av mitokondrie DNA (mtDNA) har visat att den Europeiska brunbjörnen har två
genetiska ursprungslinjer; en östlig ursprungslinje (Ryssland) och en västlig
ursprungslinje (övriga Europa). Den västra linjen är ytterligare uppdelad i två
undergrupper, den ena med ursprung i det Iberiska området och den andra i det
Balkanska området. Både den Iberiska linjen och den ryska linjen är representerad i
den Skandinaviska björnstammen. Idag finns den svenska björnen huvudsakligen i tre
kärnområden. Inom dessa områden finner man 95 % av de skjutna honorna. Björnarna
i de två nordligaste områdena är av den östra, ryska mtDNA linjen och björnarna i det
södra kärnområdet av den västra, Iberiska linjen.
Mitokondrie DNA nedärvs enbart via modern, vilket medför att mtDNA
analys kan ge en god bild av hur just honor har spridit sig i t.ex. Europa. I Sverige
finns en mycket tydlig kontaktzon mellan de två mtDNA linjerna - vilken relativt få
hanbjörnar från de olika linjerna har korsat - där björntätheten är mycket låg. Hittills
har inga honor som korsat kontaktzonen påträffats. Detta kan bero på att avståndet
mellan det södra och närmaste norra kärnområdet är över 100 km, vilket är större än
den spridningssträcka som observerats bland honor i Sverige. Trots att de fyra hanarna
korsade kontaktzonen, så höll de sig inom den spridningssträcka från deras förmodade
ursprungliga kärnområde som kan förväntas av utvandrande hanar.
Kontaktzonen, som går diagonalt från norra Jämtland i väst, till norra
Gävleborgs län i öst, återfinns hos tre andra arter i Sverige; vanlig näbbmus (Sorex
araneus), åkersork (Microtus agrestis) och skogssork (Clethrionomys glareolus).
Dessa arter koloniserade Sverige öster- och söderifrån och det är därför rimligt att
anta att även brunbjörnens kontaktzon är resultat av kolonisering från öster och söder.
Detta tyder i sin tur på att koloniseringen har skett som resultat av en gemensam
biogeografisk händelse; mest troligt inlandsisens tillbakadragande med dess följande
öppna landskap under senaste istidens slutskede. Fram till och med 1600-talet fanns
brunbjörnen spridd över hela Sverige förutom Gotland. Populationens minskning och
geografiska tillbakadragande började inte långt därefter och från och med 1700-talet
var björnen utrotad i de södra delarna av landet.
Populationsutveckling sedan 1800-talet
Brunbjörnen i Sverige har sedan 1800-talet både genomgått en kraftig nedgång
och en stark återhämtning; det senare ett resultat av de lyckosamma förvaltningsbeslut
som fattades under 1900-talet. Under början och mitten av 1800-talet var brunbjörnen
spridd över hela Skandinaviska halvön, dock med varierande täthet. Det svenska
beståndet uppvisade högst täthet i de centrala delarna av Sverige, låg täthet i de norra
delarna och i de södra delarna av landet hade björnen i stort sett varit utrotad sedan
1700-talet.
Den skandinaviska populationen uppskattas ha bestått av 4700 - 4800
individer omkring 1850-talet, varav cirka 65 % befann sig i Norge. Den politik som
drevs vid denna tidpunkt var den att björnen skulle utrotas och det fanns starka
ekonomiska incitament för gemene man att efterfölja detta. Utöver möjligheten att
minska direkta förluster av boskap var skottpengarna från staten generösa och både
björnskinn samt kött gav också en god inkomst. Mellan åren 1856 till 1893 dödades
1