Björnen i Sverige En rapport från Skandinaviska ... - NINA

När myrkolonier grävs ut konsumeras enbart en bråkdel av de tillgängliga
myrorna (t.ex. cirka 4 – 5000 av de cirka 100 000 – 1000 000 arbetarmyror som kan
finnas i en stackmyrorkoloni); dock konsumeras en större proportion av hästmyror än
av stackmyror. Det är troligt att den större betydelsen av myror som föda under denna
tid av året är ett resultat av brist på övrig, bättre proteinrik föda i området under denna
period.
Spillningsanalys i det södra kärnområdet (som sammanfaller med det
Skandinaviska Björnprojektets södra studieområde) har visat att 12, 16 och 4 % av
spillningens volym under vår, sommar, respektive höst, utgjordes av myror. Myrorna
motsvarade därmed uppskattningsvis 20 % av björnens totala årliga energiintag.
Beräkningar visar att mängden av tillgänglig myrbiomassa i detta område motsvarar
ungefär 30,5-38,5 ton per björn, eller 9,6 kg/ha. Detta kan jämföras med
tillgängligheten av älgbiomassa i området, som har uppskattats till 3,1 kg/ha.
Älg är ett av björnens viktigaste födoämnen i det södra kärnområdet under vår
och tidig sommar; detta gäller först och främst älgkalvar. Björnen är en ineffektiv
predator av stora, fullvuxna älgar, men äter gärna djur som dött och/eller försvagats
under vintern, samt även rester av slaktavfall som kvarstår efter höstens älgjakt.
Betydelsen av vuxna klövdjur i dieten skiljer sig mellan norra och centrala Sverige.
Vuxna klövdjur är av större betydelse i norr och den större konsumtionen av dessa
kan bero på att vintern i norr är längre med kraftigare snöförhållanden, vilket innebär
större påfrestningar på klövdjuren. Försvagade djur innebär ett övertag för björnen,
som lättare kan fånga dem. Den större betydelsen kan även bero på att det generellt är
en större brist på andra födoämnen i norr, som däremot finns tillgängliga i centrala
Sverige vid samma tidpunkt.
Älgkalvar är mer lättfångande bytesdjur än de vuxna, i synnerhet under sina
första levnadsveckor. Under denna tid (fr.o.m. mitten av maj till slutet av juni) utgör
de en viktig föda för björnen. I det södra kärnområdet har det beräknats att varje björn
äldre än två år gammal konsumerade ungefär 6,5 älgkalvar under kalvarnas fyra första
levnadsveckor. Enligt en studie från 1998 dödades 93 % av alla björndödade älgkalvar
under dessa fyra veckor och totalt tar björnen i detta område cirka 25 % av
älgkalvarna som föds. Efter dessa fyra veckor är älgkalvarna större och utgör ett mer
svårfångat byte och deras betydelse för björnen som föda minskar drastiskt. Totalt
utgör älg uppskattningsvis 14-30 % av den svenska björnens årliga energiintag.
Geografiska skillnader i köttkonsumtion har även noterats i jämförelser mellan
brunbjörnar i norra och södra Europa, där björnar i norr generellt äter mer kött och
proteinrik föda.
I samband med älgkalvningsperioden minskar den relativa betydelsen av
myror som föda, vilket ytterligare visar på hur björnens konsumtion är representativ
av den relativa tillgängligheten på föda.
Under sensommaren och hösten mognar bären i de svenska skogarna och
denna kolhydratrika matkälla utnyttjas i mycket hög grad av björnen, som nu börjar
äta för att bygga upp fettreserven inför vintern istället för strukturell kroppshydda. Bär
innehåller en betraktlig mängd kalorier som kan omvandlas till fett och är därför
mycket viktig för den svenska björnen. Bär utgör så mycket som 45 % av det totala
årliga energiintaget. Björnen föredrar blåbär (Vaccinium myrtillus) och kråkbär
(Empetrum nigrum), men äter även lingon (V. vitis-idaea) i mindre utsträckning. Om
detta jämförs med Norge, där endast 6-17 % av energiintaget består av bär och 65-87
% utgörs av klövdjur (främst får), tydliggörs ännu en gång vikten av tillgänglighet i
7