Björnen i Sverige En rapport från Skandinaviska ... - NINA

många tamdjur, till följd av samevolutionen med människan och det skydd detta har
inneburit, saknar de försvars- och flyktmekanismer som observeras bland vilda
bytesdjur. Detta är ett omfattande problem i Norge, där klövdjur (däribland mest får)
utgör 65-87 % av björnens årliga energiupptag. 1995 betalade de norska
myndigheterna ersättning för 3175 björndödade får. Detta utgör 0,13 % av totala
antalet får, men på grund av björnens geografiska distribution i Norge drabbas några
lokala fårägare hårt medan andra inte drabbas alls.
I Sverige dödas får inte alls i samma utsträckning, trots den flerdubbelt större
björnpopulationen som finns här. Tamdjur i Sverige går numera mestavis i hägn
och/eller tas in om nätterna, vilket minskar risken av en attack från rovdjur. Trots
detta inträffar skador och predation av björn på får och andra tamdjur, dock i låg grad.
Viltskadecenter (VSC) för statistik över bl.a. rovdjursdödade tamdjur och hundar,
samt de ersättningsbelopp som har utbetalats för dokumenterade skador. Om man ser
till ersättningsbeloppen som utbetalats under 2003 – 2005, så har ersättningsbeloppen
för skador orsakade av björn legat runt en femtedel till en fjärdedel av totala
utbetalade beloppet (27 %, 18 % och 22 % under 2003, 2004 och 2005). Under 2003
angreps 156 får och 6 nötdjur av björn, varav ungefär hälften dödades och hälften
saknades (1 får skadades vid angrepp). Även två hundar skadades av björn det året.
Under 2004 och 2005 har färre tamdjur angripits av björn. Exempelvis angreps 45 får
under 2005 (31 döda, 4 skadade, 10 saknade). Angrepp på nötdjur händer väldigt
sällan: Under hela perioden 2003 – 2005 angreps 13 nötdjur. Sammandrabbningar
mellan hundar och björnar sker, men i liten utsträckning och resulterar oftast i skador
snarare än dödsfall (1 död av 10 hundar). Hundarna i fråga är hundar som uppvisat
jaktbeteende mot björnen - i eller utanför jaktsäsong - och det gäller först och främst
hundar som släppts lösa i skogen. Största andelen av angrepp på tamdjur sker i
Dalarnas och Jämtlands län.
Förebyggande åtgärder, som att sätta upp elstängsel, kan vara ett mycket
effektivt sätt att minimera risken från rovdjurspredation, men eftersom björnen är stor
med mycket tjock päls krävs en hög spänning i stängslet för att avskräcka björnen
ordentligt. VSCs minsta rekommenderade spänning är 4500 V, men för björn kan
detta gärna ökas till minst 6000 V. Skadeersättningsbelopp efter ett björnangrepp på
tamdjur kan åtminstone ge djurägaren ersättning för den ekonomiska förlusten, men
för att öka acceptansen för björn bland tamdjursägare är möjligheten att söka
ersättning för förebyggande åtgärder förmodligen viktigare.
Fäbodbruket, med sin frigående djurhållning, har potential att utsättas för
björnpredation på tamdjur i liknande utsträckning som i Norge, då frigående får och
nötboskap är mer utsatta än inhängnad boskap.. Tamdjur på fritt skogsbete omfattas
av bidrag till förebyggande åtgärder och ersättning, där särskilda skäl föreligger (NFS
2002:13). Statistik som specifikt gäller angrepp av björn på fäboddjur har inte
presenterats i VSCs årliga viltskaderapporter; huruvida rovdjursrelaterade förluster av
fäboddjur är ett omfattande problem framgår därför ej av dessa rapporter. Om man
däremot ser till exempel från Norge, trots landets betydligt lägre björnbestånd, så
leder frigående boskap i björnpopulerade områden till konflikter och ju mer frigående
boskap desto mer konflikter.
Bin är en annan födokälla som kan skapa konflikter mellan björn och
människa. Honungen som produceras av bin är, precis som bär, en mycket värdefull
kolhydratkälla. Kolhydrater omvandlas som bekant mycket lätt till fett, vilket innebär
att björnen har stort utbyte av honung. Då denna födokälla förekommer i hög
29