Björnen i Sverige En rapport från Skandinaviska ... - NINA

Jägareförbundet, Naturvårdsverket och Viltskadecenter, samt även bedrivit egen
forskning, för att få fram kunskap som kan informera både förvaltningsansvariga och
allmänheten inom dessa frågor.
Effekt av jakt (legal och illegal) på den svenska björnstammen
Jakt på björn har varit tillåtet sedan 1943. Det har alltid funnits en jaktkvot
som har begränsat uttaget, men i övrigt har det har varit en stor variation i jakttider;
vilka områden kvoten har gällt i, tillåtna jaktformer, krav på märkning av fälld björn,
besiktning, m.m. Under detta jaktuttag har björnstammen återhämtat sig till en god
populationsnivå. Björnstammens demografi och genetik visar på att den svenska
populationen är av en gynnsam bevarande status, även om antalet individer i
reproduktiv ålder (cirka 1000 st) fortfarande är för lågt för att stammen ska omklassas
från “Missgynnad” till ”Livskraftig”. Jakten som pågår i Sverige sker på premisserna
att den inte påverkar björnens kvarlevnad i naturen på ett negativt sätt, då EUs
habitatdirektiv ger klara riktlinjer under vilka förhållanden jakt på en hotad art får
förekomma. Även den svenska underskriften och ratifieringen av Rio- och Bernkonventionerna
har inflytande över i vilket format och utsträckning björnjakten sker.
Björnjakten i sin nuvarande form är inte ett direkt eller omedelbart hot mot
björnstammens överlevnad. Den är förmodligen till och med ett förvaltningsverktyg
som kommer att användas i ännu större utsträckning i framtiden för att begränsa
björnpopulationens tillväxt och/eller geografiska spridning, eftersom den politiska
bärkapaciteten förmodligen kommer att uppnås före den biologiska bärkapaciteten.
Detta till trots, så är björnstammen mycket känslig för förändringar i dödlighet eller
tillväxttakt under konstant jakttryck och det är därför viktigt att jaktuttag beräknas
med bästa tillgängliga data om populationens storlek och tillväxttakt. Även de
indirekta effekterna av jakt som påverkar björnstammen bör tas i beaktning. Ett av de
stora problemen inom naturförvaltning - i synnerhet i rovdjursfrågor - är att
populationers respons på förändrade externa påverkningar sällan är lätta att förutspå;
detta gäller i synnerhet djur som visar sådan grad av flexibilitet i sitt beteende som
björnen.
När det gäller SSI finns det goda underlag för att en förlust av en etablerad
hane inom ett område är likvärdigt med att förlora 0.5-1 honor och att SSI – som det
förekommer i det södra studieområdet - reducerar tillväxttakten med upp till 4,5 %.
Exakt hur detta påverkar ett område kommer i hög grad att bero på hur demografin ser
ut inom det området vid det tillfället. Oavsett tillförlitligheten hos populations- och
tillväxtuppskattningar, bör därför jaktuttaget beräknas med en viss marginal för att ge
utrymme för osäkerheten som existerar inom björnpopulationens sociala system.
Om man använder data från den demografiska PVA-analysen för att beräkna
det maximala jakttrycket den svenska björnpopulationen klarar under olika former av
jakt riktat mot att hålla populationen på lägsta möjliga nivå, så visar det sig att denna
nivå kan vara mycket låg. Enligt beräkningarna för jakt där alla björnar utöver minsta
möjliga populationsstorleken skjuts, så utgörs den minsta möjliga populationen som
kan överleva under en längre tidsperiod av 34 honor över 1 års ålder. Om den
populationen ska minskas till en ännu lägre nivå måste jaktuttaget minskas till 35 %
av alla björnar utöver minimipopulationen, som då i detta fall kan utgöras av 12 honor
över 1 års ålder. Med denna minimipopulation och detta jaktuttag stabiliseras
populationen runt 20 individer. En bibehållning av detta hypotetiska jaktuttag är
enbart möjligt så länge populationen behåller den tillväxttakt som dokumenterades
25