Nya landskap - Konstnärscentrum – Syd

prioriteringsdiskussionerna. År 1993 visade en skånsk studie (”Alla pengar går till
Stockholm”) att 59 procent av de statliga kulturanslagen aldrig lämnade Stockholm.
Den nya kulturpolitiken skapades för det starka samhället, där ett generellt system av
offentliga, politiskt tillsatta huvudaktörer på central, regional och lokal nivå (staten,
landstingen och kommunerna) kunde bestämma dagordningen för
samhällsutvecklingen och mobilisera skattemedel för all offentlig serviceproduktion.
Idag ser vi på kulturområdet ett öppet system, där marknaden spelar en dominerande
roll och där ett myller av olika aktörer konkurrerar och samverkar i en sammanflätad
kultur- och nöjesindustri. Kulturpolitiken och kulturpolitikerna kämpar för att bevara
sin identitet men tvingas acceptera att ”kulturpolitikens kultur” mer och mer blir en
subkultur bland andra subkulturer med samma krav på legitimitet.
En bild av kulturpolitiken är att den stelnar i sin institutionella former och ett försvar
för de existerande institutionsstrukturerna. En annan bild, framför allt lokalt men så
småningom också regionalt, är att kulturpolitiken blir allt svårare att urskilja som ett
eget sakområde. Kulturnämnder slås samman med fritidsnämnder eller till samlade
barn- och ungdomsnämnder. Kommundelsreformen decentraliserade ansvar, beslut
och pengar men tog också bort överblick och gemensamma perspektiv. Genom
entreprenader, privatiseringar och beställar- utförarmodeller för serviceproduktionen
blev det ofta ännu svårare att både bedriva och se resultaten av en kulturpolitik.
Ny kulturutredning
Den nya kulturpolitiken hade varit framgångsrik men efter hand växte medvetandet
om att tiderna förändrats och att nya tankar krävdes för att ange den framtida
inriktningen på kulturpolitiken. Kulturpolitiken måste bli mer öppen och flexibel. År
1993 tillsattes en statlig kommitté som skulle formulera kulturpolitikens framtida
inriktning. I direktiven betonades pågående samhällsförändringar som viktiga motiv
för utredningsarbetet. Här pekade man bl. a. på kulturens betydelse för växtkraft och
dynamik i samhället, det mångkulturella Sverige, internationaliseringen av kultur och
medier, barns och ungas situation med mera. Utredningen skulle också undersöka
hur en mer mångsidig finansiering av kulturen skulle kunna främjas, och den skulle
också studera de konkreta effekterna av kulturpolitiken och dess genomslagskraft.
Det markerades också att offentligt stöd inte skulle ersätta insatser som görs av
andra. Mycket av detta kunde man känna igen sedan tidigare, men det fanns ändå
en tydligare markering av att de offentliga organen inte ensamma kan sätta agendan
och av behoven att redovisa konkreta effekter av de gjorda insatserna.
När utredningen var klar år 1995 (SOU 1995:84) visade det sig att dess inriktning
främst var att konsolidera och försiktigt ompröva det som uppnåtts. I den efterföljande
kulturpropositionen (prop. 1996/97, s. 20) slogs det också fast att grundtankarna från
1974 års proposition står sig. Temat blev därmed att ta till vara och utveckla.
Ändå finns det en insikt om att det krävs en mer genomgripande förnyelse av
kulturpolitiken, dess värdegrund, mål, strategier och perspektiv. Det framgick i
kulturrådets omvärldsanalys för år 2001:
Något håller på att hända med kulturen. Vi möter den i nya
sammanhang. Den diskuteras i samband med hälsa och turism, den har
blivit ett verktyg i utvecklingsstrategier för näringslivet, den behandlas i
12