Nya landskap - Konstnärscentrum – Syd

Centrumbildningarna i kulturpolitiken
Centrumbildningarna uppstod ur den radikala kulturaktivism som föregick och starkt
påverkade utformningen av den moderna svenska kulturpolitiken. Den progressiva
rockgruppen Blå tåget uttrycker tidskänslan i en återblick (1998):
Från öppen konst och gränsöverskridning
Till popmusik och vänstervridning
Från happenings till demonstrationer
Från modskravaller till vilda strejkaktioner
Från nyenkelhet och neodadaister
Till sexliberaler och dubbelmaoister
Från folkhemsmåtta till rekordårsyra
Från mellanöl till brass och en droppe syra
60-talet kom och gick
öppet som ett ögonblick
uppror och förförelse
allt var liksom i rörelse.
Leif Nylén har i boken ”Den öppna konsten” (1998) försökt beskriva tidsandans
förvandlingar. En bild av decenniet var, säger han, att det var barnsligt och lekfullt, en
annan att det var strängt och allvarligt:
Det finns två myter om det svenska 60-talet. Den ena utgår från 1968
och identifierar decenniet med vänstervridning, antiimperialism,
engagerad konst, demonstrationer, utomparlamentariska aktioner,
rapportböcker, Mahjong, slagord, sekteristiska kollektiv – och Jan
Myrdal. Den andra handlar om happenings, popkonst, konkret poesi,
reklam, Courrèges, ”slit-och-släng”, p-piller, extrem individualism – och
Öyvind Fahlström. (---)
Men det finns en tredje myt om 60-talet. Den har varken med Moderna
Museet eller Café Marx att göra, den har snarare sina rötter på Nalen, i
Bildjournalen, på förorternas ungdomsgårdar. Ungdomskulturen
förvandlad till ungdomsrevolt: den nya popmusiken, unisexmodet,
kläderna från Carnaby Street och militäre överskottslager, gamla och nya
droger, sexuella och sociala experiment, drop-outs, hippies, den
psykedeliska utopin.
Man kan skilja myterna åt, låta dem stå för tre olika skeden i 60-talet:
den estetiska avantgardismen i början av decenniet, ungdomskulturens
rebelliska expansion i mitten, den politiska radikaliseringen mot slutet.
Men man kan också göra ett slags sociologisk skiktning: avantgardistiska
konstnärer, rebelliska ungdomar, politiserande studenter. Men i realiteten
handlar det mer om överlappningar och sammanblandningar än om
skillnader och motsättningar, även om polemiken ofta kunde vara
våldsam. Avantgardisterna attraheras av ungdomskulturens sinnlighet,
gemenskap och självsvåldiga utnyttjande av nya media – och av hur den
nya musiken tycks lösa upp motsättningen mellan modernism och
masskultur. Studentrevolten har sin sociala och emotionella bakgrund i
ungdomskulturens generationsuppror, demonstrationstågen fylls av
Beatles- och Dylanlyssnare, det är som en popgala på marsch (…). Och
4