Nya landskap - Konstnärscentrum – Syd

De utvärderingar som gjorts (Anders Forsmans utredning, AMS utvärdering av
försöksverksamheten och det nyss presenterade förslaget till ny organisation för AF
Kultur) visar att de så kallade ”otraditionella åtgärderna” är de som ger bäst resultat
på kulturarbetsmarknaden. De arbetssätt, metoder och praktiker som gäller för dessa
åtgärder har först utvecklats och tillämpats inom centrumbildningarna. Detsamma
gäller metoderna för bearbetning av marknaderna, matchningen av uppdrag med
kulturutövarnas kompetensprofil, specialiteter och erfarenheter och breddningen av
arbetsmarknaden mot nya områden där kulturutövare kan användas.
Genomgången ovan visar tydligt att centrumbildningarna har viktiga
arbetsmarknadspolitiska uppgifter. Deras förmåga att lösa dem effektivt hänger nära
samman med de vidare kulturpolitiska uppgifterna och den omedelbara förankringen i
konstnärsgrupperna. Arbetsmarknadspolitiken på kulturområdet måste, som Anders
Forsman påpekat, utgå från kulturpolitiska principer.
Omvärlden
Under 1970-talet var Sverige i högre grad än idag ett centralistiskt land. När man
talade om det starka samhället menade man både ett land med en hög och hållbar
välfärd och ett land med en överblickbar och sammanhållen organisationsform. Det
starka samhället byggde på en territoriell struktur baserad på befolkningsområden:
det lokala och regionala var som ryska dockor inneslutna i det nationella, och
kommunerna, landstingen och staten hade på varje samhällsområde en vedertagen
arbetsfördelning. Också organisationslivet anpassades efter denna struktur med
lokalavdelningar, distrikt och riksorganisationer.
På varje nivå fanns sektorsorgan som planerade, fördelade resurser och
samordnade verksamheten. Kulturpolitiken kom att följa samma modell. Vid sidan av
kulturnämnderna fanns skol- och socialförvaltningar som gav kontakter ut till de
enskilda skolorna. Också i ganska små kommuner kunde det finnas
kultursamordnare för skola och barnomsorg. Kulturfrågorna etablerades ganska sent
i samhällsapparaten och hann därför aldrig få en fast struktur, innan hela systemet
började förändras i grunden.
Redan i slutet av 1970-talet började en genomgripande omstrukturering av hela detta
system. Det övergripande temat var decentralisering på alla nivåer och alla områden.
Statlig detaljstyrning och specialdestinerade bidrag avvecklades i raskt takt (ex.
socialtjänstlagen och kommunaliseringen av skolorna). I kommunerna började
systemet med kommundelsnämnder slå igenom, men viktigare var decentralisering
av ansvar och resurser från centrala förvaltningar till lokala enheter som enskilda
skolor, förskolor, bibliotek och så vidare. Med ansvaret följde också självständighet
och möjligheterna till gemensam planering och samordning minskade drastiskt. På
kulturområdet innebar detta att antalet tänkbara arrangörer ökade drastiskt. Tidigare
kunde en kultursamordnare diskutera det samlade teaterutbudet i till exempel skolan,
men nu fick man vända sig till varje enskild skola. Med den ekonomiska
självständigheten följde också att kulturanslagen var en ofta osynlig del i en
rambudget med ganska fri dispositionsrätt.
28