Nya landskap - Konstnärscentrum – Syd

o Politisk radikalism: konsten skulle vara progressiv (det vill säga socialistisk) till
form och innehåll
o Medlemsdemokrati med stark tonvikt på medlemsmötena, ofta i stormötesform
Redan tidigt kunde man i de trevande initiativen se betydligt större perspektiv, en
verklig demokratisering av konstens, teaterns och litteraturens tillgänglighet. I
konsttidskriften Paletten (1969:1) skrev Leif Nylén:
Författarcentrum gjorde en relativt konventionella start – och till en början
föreföll det som om Författarcentrums ideologi med handlade om
folkbildning i traditionell mening, dvs. om att via en del nya
distributionskanaler sprida ”god” litteratur och bredda författarnas
publikunderlag. Men vad som hände var att Författarcentrums olika
aktioner öppnade en kommunikation mellan författarna och publiken, en
dubbelriktad kommunikation där båda parter fick reda på ungefär lika
mycket om varandra. Och det författarna fick veta om publiken – på
fängelser, i skolor, på ålderdomshem, på arbetsplatser etc. – handlade
mera om deras sociala situation än om deras behov av god litteratur (…)
Via Författarcentrum etablerades en rad viktiga kontakter mellan vissa
bestämda författare och vissa bestämda publikgrupper (dvs. inte mellan
Författaren och Publiken). Och Författarcentrum kunde också börja
fungera som producent av litterära ”aktiviteter” som var förankrade i en
bestämd miljö, hos en bestämd publik, som fyllde ett bestämt
informations- och kommunikationsbehov. (…) Men Författarcentrums
organisation och pengar kan göra det möjligt för en författare att t.ex.
skriva ett dokumentärt teaterstycke, snabbt få det spelat på den aktuella
platsen och där följa upp med en offentlig debatt. Allt detta befinner sig
fortfarande i ett ganska anspråkslöst och trevande inledningsskede. Men
det är organisationer av Författarcentrums typ som är nödvändiga för att
övergången från en ”finkultur” till en ”brukskultur” ska kunna bli
verklighet. (citerat efter Nilsson, 1970, s. 233f)
Drömmen om möte och kommunikation på jämställd fot var en stark drivkraft bakom
många av 60-talets kulturella initiativ och inte minst gäller det centrumbildningarna. I
drömmen ingick också att förändra samhället med konsten och kulturen som verktyg.
Man kan nu lånt efteråt tycka att det finns något mycket oskuldsfullt i denna tilltro till
att möte, dialog och förändring skulle äga rum bara de rent fysiska förutsättningarna
fanns. Men denna optimism är en del av centrumbildningarnas idétradition och via
dem kom den in i kulturpolitiken, där utvecklingsarbete kring ökad tillgänglighet samt
vidgat deltagande och delaktighet bedrivits i olika former sedan 1970-talet.
Den nya kulturpolitiken
Centrumbildningarna uppstod vid precis rätt tidpunkt. De var med och inspirerade
arbetet med det som så småningom skulle kallas ”den nya kulturpolitiken”. Det fanns
från statens sida en öppenhet för allt det nya som rörde sig i kulturlivet, och redan
våren 1968, alltså bara några månader efter starten fick Författarcentrum ett
statsbidrag på 30.000 kronor. De andra centrumbildningarna följde efter och stödet
till dem blev ett etablerat inslag i kulturpolitiken. Parallellt började staten via AMS
stödja också den direkt arbetsförmedlande delen av centrumbildningarnas
verksamhet genom att arbetsförmedlare placerades direkt hos centrumbildningarna
6