Nya landskap - Konstnärscentrum – Syd

eller en centrumbildning, tillhör kulturarbetarsektionen eller, om en sådan
sektion inte är inrättad vid distriktskontoret, annan sektion och formellt är
underställda arbetsledningen vid arbetsförmedlingskontoret. Inrättande
av tjänst vid centrumbildning bör ske efter samråd med statens kulturråd.
Anställning och stationering av förmedlare vid centrumbildning bör
emellertid ske först efter samråd med centrumbildningens styrelse. (s.
73)
Här tillmäts centrumbildningarnas självständighet inte någon större betydelse, deras
verksamhet ses i stort sett som ett direkt utflöde av den statliga arbetsförmedlingen.
De redan existerande förmedlartjänsterna (sex tjänster som tillkommit mellan 1968-
72) fick stanna kvar på centrumbildningarnas kanslier, men i prop. 1975/76:84
angavs en färdriktning: på sikt borde all arbetsförmedling utvecklas inom ramen för
den offentliga arbetsförmedlingen. I övrigt föreslogs att särskilda
kulturarbetarsektioner inrättades på arbetsförmedlingarna och att en
kulturarbetsdelegation med bl.a. företrädare för kulturarbetarnas olika organisationer
skulle inrättas. Den underställdes AMS generaldirektör och gavs rådgivande
funktioner.
Frågan om kulturarbetsförmedlingen återkom under 1980-talet, främst inom ramen
för AMS-kommitténs arbete. I betänkandet ”Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde”
(SOU 1985:7) ville man skapa en ny organisation med kulturarbetsförmedlingen som
en nationell stiftelse med samlat ansvar för kulturarbetsförmedlingen under
gemensam ledning (detta förslag återkom 2002). Förslaget genomfördes inte, men
kulturarbetarsektionerna fick formen av självständiga arbetsförmedlingar – AF Kultur
– och lite senare en vidare repertoar av åtgärder att använda, bland annat de så
kallade otraditionella åtgärderna. För centrumbildningarna föreslogs att de skulle
behålla sina uppgifter och resurser, eftersom de visat sig fungera effektivt. Kommittén
betonade att centrumbildningarna utfört ett viktigt arbete för att öka arbetsutbudet
inom kultursektorn. Nu borde, ansåg kommittén, ansvaret renodlas och förmedlarna
borde vara anställda direkt hos centrumbildningen. Kommittén tryckte dock på att
centrumbildningarna måste ge service också till ickemedlemmar inom sitt område:
”(…) centrumbildningarna skall vara öppna för de yrkesgrupper de har
ansvar för att förmedla. Servicen får alltså inte begränsas till att omfatta
enbart sökande som är medlemmar i en centrumbildning eller på annat
sätt är knutna till den. Samtidigt som förmedlingsverksamheten skall vara
öppen måste kvalitetskrav kunna ställas på dem som
centrumbildningarna arbetar med. Kompetenskriterier av det slag som
f.n. tillämpas och som är fastställda av yrkesorganisationerna eller har
motsvarande status bör även i framtiden kunna gälla. (s. 242f)
Det dröjde några år innan detta förslag genomfördes efter att ha återkommit i
kulturrådets studie kring centrumbildningarna, ”Centrumbildningarna på
kulturområdet” (rapport från statens kulturråd 1990:5). Under tiden hade
konstnärsutredningen (SOU 1990:39) föreslagit att de arbetsförmedlande uppgifterna
skulle föras över till AF Kultur och centrumbildningarna bli renodlade
”branschorganisationer”, men så blev det alltså inte. Från 1992 fick
centrumbildningarna odelat ansvar för verksamheten, inklusive förmedlingsarbetet.
Det hela var avsett som ett försök som aldrig utvärderades eller omprövades.
Eftersom verksamheten ändå inte sågs som ett permanent arrangemang frystes
24