Nya landskap - Konstnärscentrum – Syd

de regionala musikinstitutioner vi har idag efter en sammanslagning med
Rikskonserters regionala kontor.
Även om länsinstitutionerna utgjorde tyngdpunkten i konstruktionen fanns också ett
uttalat intresse av att stödja och stimulera kulturaktiviteter utanför institutionerna.
Också här tänkte man stort och generellt. Föreningslivet borde kunna ta ett ansvar
för de fria kulturaktiviteterna. Med ”föreningslivet” menade man i första hand
studieförbunden, länsbildningsförbunden och de så kallade
främjandeorganisationerna – Konstfrämjandet, Skådebanan och Litteraturfrämjandet
i första hand. De som inte passade in i eller inte ville underordna sig dessa strukturer,
och hit hörde både centrumbildningarna och de fria teater- och musikgrupperna, fick
kämpa för sin plats i detta system.
Utredningskommittén hade också som ambition att formulera en sammanhängande
konstnärspolitik. Kulturpolitiken gynnar naturligtvis rent generellt konstnärer inom
olika områden genom att det cirkulerar betydligt mer pengar inom kulturlivet, men
främst de konstnärer som är självständiga yrkesutövare utan tydlig uppdragsgivare
behöver också särskilda insatser. Redan i mitten av 1970-talet formulerades de
grundläggande principerna (SOU 1975:14 och prop. 1975/76:135):
• Öka arbetstillfällena för konstnärer och förbättra möjligheterna att använda
konstnärliga verk
• Konstnärernas försörjning ska i största möjliga utsträckning baseras på ersättning
i direkt anslutning till deras arbete
• Direkta insatser – bidrag – för att stödja och stimulera konstnärlig verksamhet.
Grundprincipen är att stärka konstnärerna i deras yrkesutövning, men direkta bidrag
krävs också i framtiden, konstaterade man. Dessa principer har förblivit grunden för
den statliga konstnärspolitiken. De riktlinjer som formulerades i 1990-talets
kulturpolitiska utredning (SOU 1995:84, s. 246) är egentligen preciseringar och
konkreta exempel som följer av grundprinciperna:
o Stödja och stimulera kulturproduktion som annars har svårt att
hävda sig
o Främja efterfrågan och vidga arbetsmarknaden
o Inköpa konstnärliga verk
o Garantera ersättning för offentligt utnyttjande av konstnärliga verk
o Ansvara för högre konstnärlig utbildning samt stöd till forskning
och konstnärligt utvecklingsarbete
o Ge stöd till konstnärliga experiment och tillfälle till arbetsro under
längre eller kortare perioder
o Verka för att skattelagstiftningen tar rimlig hänsyn till
konstnärernas speciella arbetsförhållanden
o Verka för att arbetsmarknadspolitiken anpassas också till den
konstnärliga arbetsmarknaden.
För detta finns en rad olika instrument och insatsområden:
• konstnärlig utbildning
• ansvar för statliga kulturinstitutioner samt stöd till regionala och lokala
kulturinstitutioner och till fria grupper
• inköp av konstnärliga alster
8