Nya landskap - Konstnärscentrum – Syd

som arbetar med kulturförmedling och pedagogisk verksamhet inom
kulturområdet räknar vi hit. Vissa kulturadministratörer kan också
hänföras till gruppen kulturarbetare. (SOU 1975:14, s. 87)
Efter denna vittfamnande avgränsning koncentrerar man den konkreta diskussionen
till de i mer direkt mening skapande och utövande konstnärerna och bland dessa den
grupp som kan eller har förutsättningar att kunna leva på sin konstnärliga
verksamhet. I förslagsdelen (s. 269ff) prövade kulturrådet fyra alternativ för att
avgränsa samhällsansvaret för konstnärerna:
1. Ansvaret gäller alla dem som har fullföljt en konstnärlig utbildning.
2. Ansvaret gäller alla dem som vid varje tidpunkt yrkesmässigt utövar konstnärlig
verksamhet.
3. Ansvaret gäller dem som vid varje tidpunkt har accepterats som medlemmar av
en facklig organisation inom det konstnärliga området.
4. Ansvaret gäller en av samhället angiven ram för det antal konstnärer som vid
varje tidpunkt kan påräkna samhälleligt stöd för sin verksamhet.
Kulturrådet finner dock att ingen av dessa principer håller:
Vi förordar i stället en för varje tidpunkt anpassad insats från samhällets
sida med utgångspunkt i att uppställda kulturpolitiska mål uppnås. Då det
inte finns något objektivt sätt att mäta behovet av konstnärer eller att
bestämma hur stor samhällsinsatsen bör vara, måste detta bli en fråga
om fortlöpande kulturpolitiska bedömningar. Nivån på åtgärderna måste
ständigt prövas. (s. 270)
Någon gräns mellan kultur- och arbetsmarknadspolitik dras inte. I resonemanget
ligger dock underförstått att kulturpolitiken är mer övergripande, medan
arbetsmarknadspolitiken har karaktären av skyddsnät.
Vid beräkningen av antalet yrkesverksamma konstnärer hamnade kulturrådet i
samma dilemma som alla följande utredningar: skillnaden mellan de siffror som kom
fram i folk- och bostadsräkningarna (till 1990) och antalet medlemmar i till Klys
anslutna medlemsorganisationer. De förra tenderade att ge dubbelt så höga siffror.
För att sammanjämka de kultur- och arbetsmarknadspolitiska perspektiven arbetade
man fram en ”PM beträffande arbetsförmedling på kulturområdet” (Ds A 1975:5) med
företrädare för både departement, AMS och Klys. Här redovisas bara siffrorna ur de
så kallade arbetskraftsundersökningarna som gav ännu högre siffror än folk- och
bostadsräkningarna, men man för inga resonemang om kvalifikationskrav med mera.
Detta hänger förmodligen samman med att man i förbigående noterar att
arbetslösheten var betydligt lägre för kulturarbetarna än för arbetskraften i dess
helhet, något som i sin tur troligen förklaras med att arbetsförmedlingarna vid denna
tid knappast hade någon service att erbjuda just kulturarbetare. I väglöst land finns
som bekant ingen trafik.
En följd av departementspromemorian blev inrättandet av kulturarbetarsektioner på
arbetsförmedlingarna. Efter hand kom de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna på
kulturområdet att expandera. Arbetslösheten eller undersysselsättningen bland
kulturutövarna var, visade det sig, inte lägre utan betydligt högre än inom andra
20