UV Öst Rapport 2001:15 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...
UV Öst Rapport 2001:15 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...
UV Öst Rapport 2001:15 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Slutsats<br />
Växelvis bosättning<br />
Frågan om en grupp människor alternerat sin bosättning<br />
mellan höjderna 239 a och 247 a är fullt möjlig men det<br />
finns inte några bindande bevis <strong>för</strong> att det <strong>för</strong>hållit sig så.<br />
Själva cykeln med ”vandrande gårdar” där boplatsmaterialet<br />
användes som gödning då bebyggelsen flyttades är ju<br />
tidigare känt både i Sverige och Danmark under bronsåldern<br />
och järnåldern (Pedersen, Widgren 1998:280).<br />
Det kan likaväl vara så att det funnits två bosättningar<br />
samtidigt vissa tidsperioder. Det som talar <strong>för</strong> att man<br />
flyttat mellan höjderna var lagersammansättningen i bäckdälden<br />
där de olika lagren kommit från båda höjderna<br />
och utgjort en gemensam odlingsyta. Ett annat skäl är<br />
dateringen 1750 – 1450 f Kr av en rotvälta (A3<strong>15</strong>8) på<br />
västra höjden 239 a som efterföljs i tiden med kulturlagret<br />
nr 29 eller 28 på den östra höjden 247 a.<br />
Detta <strong>för</strong>utsätter dock att 14C-värdena (sammanslaget<br />
1630 – 840 f Kr) från lager 29 och 28 representerar bosättningen<br />
och inte en röjningsfas av lagren som odlingsytor<br />
något senare. Det kan ha varit en skog på västra<br />
platån då en bosättning legat på den östra. Ett tredje argument<br />
som talar <strong>för</strong> en växling är att i mycket grova<br />
drag är dateringarna från olika tidsperioder <strong>för</strong>lagda i<br />
bäckdälden och endera höjden samtidigt. En fjärde faktor<br />
som visar på växelvis bosättning mellan långa tidsintervaller<br />
är att de tydliga indikationerna på boplatser är<br />
främst framträdande i tydliga nedsmutsade kulturlager<br />
där bronsålderslämningarna låg på östra platån och järnåldersdateringarna<br />
i sådana mörka lager kom från västra<br />
platån.<br />
Järnåldersdateringen från sen <strong>för</strong>romersk – romersk<br />
järnålder i lager 44 på östra platåns sluttning var ljusgråbeigefärgad<br />
och gjorde inte inryck av att vara ett kulturlager<br />
från en boplats. Lagret innehöll bränd lera och kolsplitter<br />
som mera verkade vara ett resultat av gödsling.<br />
Fosfathalten i detta lager var 2,5 – 3 gånger högre än i<br />
kulturlager 28 och 29.<br />
Det som talar emot en växelvis boplats<strong>för</strong>flyttning är<br />
att rotvältorna som kom fram på västra platån var belägna<br />
i utkanten av den centrala delen av det som kan uppfattas<br />
som bästa boplatsläget. Två samtida boplatser kan<br />
mycket väl ha haft en gemensam odling i bäckdälden och<br />
separata odlingar i sluttningarna.<br />
Flera boplatser<br />
Det fanns fler boplatser från skilda perioder som avlöst<br />
varandra med korta eller långa intervaller. Det fanns fem<br />
klara indikationer på boplatslämningar inom undersökningsområdet<br />
där den lilla ansamlingen av härdrester och<br />
stolphål som låg i sluttningen omedelbart öster om krönkanten<br />
på platån 239 a möjligen kan vara den äldsta boplatsresten<br />
(fig 16). I en kulturjordsutfyllnad (A30<strong>15</strong>) låg<br />
en krukskärva av neolitisk karaktär. Dateringen är mycket<br />
osäker eftersom kulturjorden kan ha <strong>för</strong>flyttats dit senare.<br />
På den östra höjdplatån vid 247 a har åtminstone två<br />
boplatser från bronsåldern avlöst varandra. Dessa fanns<br />
kvar som två kulturlager (L28 och 29, fig 20) som ärjats<br />
ner från höjdplatån och nyttjats som ärjlager ovanpå varandra<br />
i östsluttningen. Lagren var smutsiga och innehöll<br />
typiska boplatsfynd som enstaka brända ben, några krukskärvor,<br />
skärvsten, bränd lera m m. På platån fanns det<br />
mycket svaga missfärgningar efter möjliga härdbottnar<br />
m m som gav en indikation på att det <strong>för</strong>ekommit bosättning<br />
på platån. Dessa torde ha ett samband med de neddragna<br />
kulturlagren.<br />
Den bäst bevarade boplatsen låg på den västra höjdplatån<br />
och torde vara från äldre järnålder (fig 23). Här<br />
fanns ca 35 sönderärjade stolphål, härdrester, gropar, en<br />
brunn och en gödselgrop som kan härstamma från två<br />
boplatsstadier ovanpå varandra. Några av anläggningarna<br />
på boplatsen gick nämligen upp i kulturlager 3 ovan<strong>för</strong><br />
som hade skurit av anläggningarna i övrigt som befann<br />
sig i markbotten under lagret.<br />
Det kan också ha funnits boplatser från neolitisk tid<br />
som ärjats bort från höjdkrönen då den ursprungliga toppen<br />
eroderats ner till den platå som fanns vid undersökningen.<br />
Av eventuella fynd från stenåldern påträffades<br />
endast ett fåtal flintavslag och kvartsbitar samt några<br />
krukskärvor. Fyndmaterialet kan uppfattas som allt<strong>för</strong><br />
knapphändigt <strong>för</strong> att det skall vara representativt <strong>för</strong> en<br />
stenåldersboplats men de senaste årens undersökningar i<br />
<strong>Öst</strong>ergötland har visat att det finns en typ av neolitiska<br />
boplatser som nästan helt saknar fynd. Ett näraliggande<br />
exempel är Huljeboplatsen som hade neolitiska hyddbottnar<br />
men saknade nästan helt fynd (Carlsson m fl,<br />
1996:18 f och 74 f). Om det inte rör sig om en regelrätt<br />
boplats från denna tid så visar det i alla fall att folk spora-<br />
Dateringsfrågor Slutsats<br />
61
Change language