UV Öst Rapport 2001:15 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...

diskt har vistats på platsen då det förekommit odling.
Mikrospånsfragmentet (F9 id 1929) visar också att det
förekommit någon form av aktivitet på platsen redan
under mesolitisk tid.
Dateringen av ärjskikten
Dateringarna baseras på 25 olika14C-analyser, ett fåtal
fynd och den inbördes lagerföljden (fig 5, 6 och 34). Problemet
har varit att en del dateringar kan vara från ett
äldre tillblivelsestadium än själva ärjskikten som ibland
är sekundära i förhållande till lagrens innehåll. Det kan
ändå inte vara så stora tidsglapp, utom i början, mellan
lagrens ursprungsläge där de bildades och det slutliga
lagringsläget, eftersom dateringarna låg rätt i det slutliga
läget med de äldsta dateringarna i botten och de yngsta i
toppen på de fyra jämförelseytorna som 14C-daterades. Detta visar att man odlat i ordningsföljd nedför sluttningarna
Annars borde det ha varit en omvänd ordningsföljd
vid det slutgiltiga läget. Detta förekom bara i två fall där
lager 8 och 9 bestod av den ursprungliga markförnan från
5000-talet f Kr som dragits ner från höjdens topp vid RAÄ
239 a till dess fot i öster strax innan botten på bäckdälden.
Lager 16 var från samma årtusende men en aning yngre.
Det måste vara så att man dragit ner ytskiktet på den
ursprungliga markförnan först som bildat lager 16 innan
det äldre undre lagret blivit kvar i en sänka strax ovanför
i sluttningen till dess att sluttningsytan blivit någorlunda
plan och de yngre lagren på så vis gått förbi ovanpå och
ner i bäckdälden. Innan dess måste det översta skiktet
(lager 20) ha hamnat i botten. Detta lager har daterats
till äldre 2000-talet f Kr och var mellanneolitiskt. Den
äldsta odlingen av lager 16 måste ha skett på sluttningen
någon gång under tidigneolitisk tid eftersom det är identiskt
med lager 116 söder om E4 som har en bottendatering
från 3000-talet f Kr och en toppendatering från samma
tid som lager 20.
Lager 124 var det äldsta direkt daterade lagret med
ett tidigneolitiskt 14C-värde från 3000-talet f Kr och daterade
de underliggande lager 125, 126 och 127, om det
inte odlades i sluttningen före de andra och hamnade ovanpå
dessa vid ett senare tillfälle. Det verkar inte så eftersom
exempelvis lager 125 i botten verkade vara ganska
orört i förhållande till de övriga och torde i så fall ha
varit äldre. Lager 122 och 123 ovanför 124 kan också
vara stenålder då de har vissa likheter med detta, bland
annat hade de på samma sätt extremt låga fosfatvärden.
Vid RAÄ 247 a på östsluttningen hade en härd (A5819)
grävts ner genom fyra lager. Den har 14C-daterats till senast
2600 f Kr, vilket indirekt daterar de fyra lagren som äldre.
Genom den relativa kronologin mellan de daterade
lagren skulle 24 av dessa kunna vara från stenåldern (L8,
9, 16, 20, 23, 31, 33, 34, 36, 37, 38, 39, 40, 46, 116, 119,
62 Dateringsfrågor
Slutsats
121, 122, 123, 124, 125, 126, 127 och 128). Några kan
också vara något yngre.
Daterade lager (L15) från bronsåldern fanns i bäckdälden
vid RAÄ 239 a och motsvarande däld söder om
E4 vid RAÄ 247 b med lager 115 och på östsluttningen
vid RAÄ 247 a. Med de relativt daterade lagren kan 19
stycken vara från bronsåldern (L8?, 14, 15, 17, 23, 28,
29, 30, 31, 32, 35, 40, 41, 42, 43, 46, 48, 115 och 117).
Lagren från äldre järnålder var spridda över hela undersökningsytan
där det fanns koncentrationer av ärjskikt.
En del lager är direkt daterade genom 14 C som lager 6, 7,
13, 25, 44 och 117. Det fanns både förromerska och romerska
lager. Här förekom också mellanliggande lager
som indirekt kan hänföras till dessa tidsperioder. Några
kan också vara något äldre eller yngre. De 29 lager som
kan vara från äldre järnåldern är följande; L3, 3:2, 3:3,
6, 7, 8?, 10, 11, 12, 13, 14, 17, 18, 19, 21, 24, 25, 26, 27,
30, 32, 41, 42, 43, 44, 45, 48, 117 och 118. Några av
dessa skulle teoretiskt sett kunna gå upp i tidig yngre järnålder
(L7, 11, 19, 24, 25, 26, 45 och 118).
Det är möjligt att det funnits en kontinuitet till idag
men medeltida lager har ej observerats. Det är inte osannolikt
att lager 2 och 102 innehöll medeltida rester för
botten på detta lager hade partivis flera tunna skikt på
varandra. Dessa lager kan dock räknas som en mix av ett
antal förstörda lager. Det översta nuvarande plöjskikten
(L1 och 101) innehöll främst fynd från 1800- och 1900talen
men i detta fanns även fynd från förhistorisk tid
som pressats upp till ytan vid plöjningen.
Lager 4 och 104 är de omrörda lagren från täckdikesgrävningarna
och dagvattensavloppet runt E4.
Näringsutnyttjandet
Sammanlagt dokumenterades 60 ärjlager, 6 plöjskikt och 2
bottnar av orörd mark (lager 5 och 105), vilka var samma
botten av orörd mark men de var på varsin sida om E4. Av
plöjskikten utgjordes lager 1 och 101 av ytskiktet idag och
lager 2 och 102 under detta av några delvis sönderplöjda
ärjlager, medan plöjskikten 4 och 104 utgjordes av schaktmassor
från täckdikesgrävningen i bäckdälden.
De 60 ärjskikten kan indelas i fyra huvudkategorier,
varav en låg på västra platån på plan mark (lager 3, 3:2,
3:3, 6 och 10), en annan i något brantare sluttning (lager
7, 8, 9 och ett onumrerat vid lager 9), en tredje i botten
på bäckdälden (lager 11 – 24, 26 – 27, 115 – 121 och 128)
och en fjärde i ganska måttlig sluttning (lager 28 – 48, 25
och 122 – 127).
Uppenbarligen har marklutningen haft en betydelse för
vattenregleringen. Alla lager lutade åt något håll, om än
svagt. Vid östra sluttningen av 247 a övergick ärjlager 28
och 29 till plan mark så småningom och här har man
istället skapat en svag lutning (fig 30). I östsluttningen