UV Öst Rapport 2001:15 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...

Ärjskikten varierade i tjocklek. De som låg i östsluttningen
vid RAÄ 247 a var i regel tjocka i de undre skikten.
Här kunde det variera mellan 0,40 och 0,20 m (ex 28, 29,
31 och 36), medan de i ytskikten var ca 0,10 m (ex 44, 45
och 48). Lagren var i regel ganska jämntjocka liksom på
västra platån vid RAÄ 239 a där de varierade mellan 0,08
och 0,20 m i tjocklek (nr3, 3:2, 3:3, 6, 7 och 10).
De tjockare lagren från sten- och bronsåldern verkar
ha använts en längre tid eller också har man fyllt på med
nytt material i snabbare takt än under järnåldern då lagren
blir tunnare. Att man fyllt på i intervaller efter en tids
odling av samma jord syntes vid lager 8 och 9 (fig 5) samt
115 och 116. Av de sistnämnda lagren kan lager 115 ha
legat öster om bäckdälden och vid ett tillfälle har man
odlat upp det äldre lager 116 igen varvid den östra kanten
överlagrat 115 och därefter har man dragit ner resten
i bäckdälden över lager 116 (fig 6). I de skålade ytorna
kan de äldre lagren vara 0,40 – 0,50 m tjocka mot kanterna
men bara 0,10 m i botten.
På vissa ställen kunde det iakttagas kraftiga störningar
i botten på lagren. Det är ojämna gropar som har samma
färgning som lagret i övrigt. Det kan inte tolkas på annat
vis än märken efter uppryckta rötter där jorden fastnat
och följt med som en klump. Detta syns tydligast i lager 8
(fig 33), 28 (fig 30), 33, 36 (fig 29), 39, 43 (fig 30) och
123 (fig 31). I några av lagren fanns det tydliga märken
efter rötter 7, 8, 36, 40 och 121. Denna växtlighet måste
ha varit samtida med odlingsytans användning i en trädesperiod
innan denna pålagrats av ett nytt odlingsskikt. De
hamnar annars för djupt i marken för att det skulle vara
en senare växtlighet. Utmärkande för rötterna som fått
multna på stället är att de mest verkar förekomma i kanterna
på lagren.
Årderspår har noterats i markbotten under 9 odlingsytor
och i två fall i dem. Årderspåren var ganska glest
förekommande utom i lager 25 där det förekom kryssärjning
(fig 9) i en diagonal orientering i förhållande till
det nord – sydgående åkerhaket (A4576) som begränsade
denna odlingsyta i öster (fig 21). Inom de övriga ytorna
gick årderspåren i olika riktningar med i bästa fall tendenser
mot ett visst väderstreck och var ganska få. På flera
ställen låg ärjlagrens kanter förskjutna åt ett visst håll i
förhållande till årderspårens utbredning. Detta visar åt
vilket håll man dragit jordmassorna. I lager 6 mot söder
(fig 15), lager 7 mot öster (fig 16), lager 8 och 9 mot norr
och öster (fig 17) osv.
Den vanligaste bredden på årderspåren var 0,06 m,
men det fanns bredare och smalare också. På vissa ytor,
exempelvis i lager 6 och 7, kunde det överlag vara samma
64 Dateringsfrågor
Slutsats
bredd på spåren, medan i lager 25 kunde det variera till
åtminstone fyra olika bredder, vilket kan vara en indikation
på att detta för övrigt tjocka lager har använts med
olika typer av billar åtskilligt fler gånger än många av de
övriga ytorna. Nästan alla årderspår hade ett U-formigt
tvärsnitt i botten utom under lager 8 och 9 där de var Vformiga.
I lagren vid RAÄ 239 a i bäckdälden syntes snedställda
årderspår som i kanterna lutade in mot odlingsytornas
centrum (fig 28). Liknande snedställda spår finns dokumenterade
vid Store Vildmose i Danmark, där det tolkats
som att man velat skjuta upp jorden på lutningssidan av
årdret (Nielsen 1993:53 och fig 39k). Vid 239 verkar det
som om man lutat årdret inåt då man vände i kanterna.
Årderspårens ålder kan endast indirekt kopplas till lagren
men i de flesta fall måste de vara kopplade till lagret
ovanför eftersom de i regel är så pass tjocka att årdren inte
kan ha skurit igenom. Åtminstone på två ytor måste spåren
vara från stenåldern. Den ena var de som fanns under
lagren 8 och 9 som bestod av den ursprungliga förnan
från 5000-talet f Kr. Detta lager var likvärdigt med lager
16 i bäckdälden som också var från 5000-talet f Kr men
något yngre än det föregående och som i sin tur överlagrade
lager 20 från 2000-talet f Kr från mellanneolitisk tid.
Årderspårens V-form under lager 8 och 9 var i det här
fallet från stenåldern men det är icke daterande i sig. Det
finns även V-formiga spår under brons- och järnåldern
beroende på att formen är praktiskt betingat om billen är
nedsliten eller nytillverkad (Nielsen 1993:186). De andra
årderspåren som måste vara från mellanneolitisk tid är
de som låg under lager 37, 39 och 34, vilka i sin tur förstörts
av den daterade nedgrävda härden (A5819). Årderspåren
från lager 28 och 29 var från bronsåldern, de från
lager 6 och 3 från äldre järnålder och de två yngsta lager
7 samt 25 var troligast från yngre romersk järnålder –
folkvandringstid. Övriga årderspår som de vid RAÄ 239 b
är odaterade.
Undersökningen visar att det böljande kamelandskapet
med svallade ytskikt av främst moiga jordar har partivis
haft en ganska ansenlig uppodling på slätten redan
under stenåldern och fram till våra dagar. Det dolda kulturlandskapet
har här gjort sig gällande på ett sådant sätt
att liknande områden som på ytan ser ut på samma sätt
som vid Egeby kan stämma till eftertanke.
Linköping i februari år 2000
Bengt Elfstrand