Fältbiologen 1/2013.pdf - Fältbiologerna

Sveriges mark har förändrats från ett
brutet landskap till monokulturer.
I slättbygderna, där marken är produktiv,
har jordbruket intensifierats.
Blandningen av små åkrar, ängar och hagmarker
har ersatts av stora, intensivt brukade
åkrar. I skogsbygderna läggs jordbruk istället
ner. Många av de arter som under århundraden
har varit knutna till det traditionella
småskaliga jordbrukslandskapet har därför
fått problem. I Sverige är över 2 000 arter
som är knutna till jordbrukslandskapet rödlistade.
En organismgrupp som har följts under
lång tid och i många europeiska länder är
fåglar. I EU har populationerna av fåglar
knutna till jordbrukslandskapet minskat
med drygt 50 procent sedan 1980. I Sverige
ser det likadant ut.
– Bland de fågelarter som det går dåligt
för är fåglarna i jordbrukslandskapet överrepresenterade
jämfört med fåglarna i skogen,
säger Sönke Eggers.
Han är projektledare för projektet
Fågelskådare och lantbrukare i samarbete
för ökad biologisk mångfald, som drivs
av Sveriges ornitologiska förening (SOF)
tillsammans med Hushållningssällskapet.
Projektet har varit igång sedan 2006. Varje
år inventeras ungefär 80 gårdar i södra
Sverige genom att lokala fågelskådare åker
Gråsparven är starkt kopplad till gården och vill ha en varierad närmiljö.
ut under senvår eller tidig sommar och räknar
och artbestämmer fåglar, samt noterar
vilka som visar tendens till häckning. Under
hösten eller vintern kommer en rådgivare
från Hushållningssällskapet ut och skriver
ett rådgivningsbrev till lantbrukaren, där
åtgärder för att gynna fåglarna som finns på
markerna föreslås.
– Det går sämst för arter som både häckar
och födosöker på åkern, säger Sönke och
nämner storspov, tofsvipa, sånglärka, kornsparv
och ortolansparv.
– De påverkas negativt av besprutning och
hög, tät vegetation. Fåglarna blir ”övervuxna”.
De får problem att röra sig i vegetationen
och hitta mat. Numera finns det nästan inga
fåglar på åkern. De finns istället på gården
eller i andra lite mer öppna miljöer.
Under de senaste 35 åren har sånglärkorna
blivit 75 procent färre. Arten är rödlistad,
klassad som nära hotad. ”Rädda sånglärkan!”
lyder uppmaningen från ett projekt med
samma namn. För 50 kronor kan privatpersoner
hjälpa den folkkära fågeln genom att
köpa en så kallad lärkruta. Det är en ruta
på 16–20 kvadratmeter som lämnas osådd i
en åker, så att lärkorna får en plats med låg
vegetation där de kan söka föda. Bonden som
lämnar rutan får ekonomisk ersättning för att
täcka den förlorade skörden och ge en liten
vinst. Projektet startades av Upplands ornitologiska
förening 2010 men har nu tagits över
av Sveriges ornitologiska förening och blivit
rikstäckande. Idén kommer från England,
där studier har visat att åkrar med lärkrutor
ger 50 procent fler flygfärdiga lärkungar än
åkrar utan.
– När det gäller sånglärkan har det varit
en dramatisk minskning av populationen
som till stor del beror på intensifieringen av
jordbruket. Småbiotoper försvinner och allt
odlas upp i minsta detalj. De öppna dikena
täcks över. Spannmålen blir för hög och lärkorna
saknar tillgång till låg och gles vegetation.
Åtgärden lärkrutan är väl lämpad för
att komma åt den här typen av problematik,
säger Tobias Nilsson som är projektledare för
Rädda sånglärkan.
Han ser dock ytterligare tre problem för
sånglärkan, som man inte rår på med lärkrutorna.
Det är nedläggningen av jordbruk
i skogsbygder, användning av växtskyddsmedel
och intensiv vallodling.
– Vall är hö och ensilage. Man odlar gräs
som man slår så tidigt att lärkorna inte hinner
få ut sina ungar. När lärkorna lägger ägg
igen slår man igen innan ungarna kommer
ut. I områden med mycket intensiv vallodling
kan lärkorna i princip försvinna helt.
Eftersom lärkorna behöver en viss aktivitet
i landskapet blir även nedläggning av jord-
Fältbiologen 1/2013 13